måndag, oktober 30

Det är fredag och på bordet står en halvfull U137

















I kommentarerna till Spyan-inlägget nedan skriver David W skissat om vår fredagskväll. Det är en bra början till beskrivning, men det behöver utvecklas.

Som vanligt när vi träffas börjar vi i Vampyrloungen. Men till skillnad från till exempel en sådan som Andres Lokko väljer vi att kalla stället för sitt namn och inte för en liten källare i centrala London (när det enligt, visserligen obekräftad, uppgift bara är till The Heavenly Social han går år ut och år in). Det kan kanske tyckas att det korresponderar knackigt med mina febriga Götrichbesök och Prinsenluncher, att jag hänger med skäggiga gymnasielärare i vampyrkällare på Söder där de i bästa fall spelar en Cure-låt från Disintegration-skivan. Men det är precis så jag vill ha det, även om det innebär ständiga diskussioner med David om vad vi gillar och vad vi inte gillar. Sammanfattningsvis kan man säga att vi gillar Vampyrkällare, Tiramisuglass och balkongmuppande. Det må låta futtigt, men vi gillar dessa saker väldigt mycket.

Men som sagt, så hamnade vi till slut på Blå dörren (som egentligen är mitt och pingisproggarens aftersquashhak) och där träffade vi två män i 45-årsåldern. En hade rutig filtkeps och en hade det inte. Och där satt vi till en början på svenska mäns vis, bredvid varandra två och två, utan att prata med det andra paret. Vi kände ju inte varandra och ska jag var ärlig så var jag inte särskilt intresserad av att prata med två 45-åriga män varav den ena av dem bar rutig filtkeps. Men så kom det en kvinna som firade fredagen friskt och erbjöd sin halvdruckna u-båt, en madelainekaka för en bruksortsgrabb, till de två männen bredvid oss. De sa vänligt men bestämt nej, men kvinnan insisterade och när hon gick hade hon ställt sin ubåt, som var en hyllning till 25-årsminnet av U137:s grundstötning i Gåsefjärden, på deras bord. Eftersom associationerna till kalla kriget, kommunism och fulla fänrikar var givna och jag hade en tennsoldatshistoriker till bords var diskussionen redan igång. Och det blev till ett fint samtal där jag tror att vi möttes på ett litet berusat och yxigt sätt. Jag tyckte om de två männen, särskilt han med rutig filtkeps. Han skrattade med öppen mun, som om han var förvånat glad, och liksom fångade jargongen i luften och på sitt lite sävliga sätt föste tillbaka ordet till oss. Han utan keps svalde snusen i skrattsalvorna och hans ögon skymtade genom de tunga fredagströtta ögonlocken.

Men u-båten förblev orörd. Den fick stå där och liksom symbolisera småsupig manlig vänskap och påminde oss samtidigt lite tyst om hur hotat fosterlandet en gång var.

fredag, oktober 27

Friskis och Svettis















”Nu finns det inga ursäkter längre, du ska med och gympa med oss!” Förbundsjuristen Susanna och stabsadministratören Annika står i min dörrpost och ler. De tilltalar mig som jag vore deras son. ”Ja, jo, jag kommer, gå före ni så kommer jag om tre minuter.”

Det är snart ett halvår sedan jag senast gick på Friskis och Svettis intensivgympa. Sätter på mig vita shorts och ett vitt Resterödslinne: En uniform som hämtad från 50-talets skolgymnastik. Jaha, en ny ledare idag. Det var en senig sak; ser ut som en maratonlöpare. Undrar vad han gillar för musik. Säkert rock för att kompensera storleken. Ja, naturligtvis new age-musik att värma upp till, det är det ju alltid. Nä men se där vilken rocktrojka som följer! Wilmer X, Neil Young och Sixteen Horsepower. Och så lite Scooter ovanpå det i de värsta upptempopartierna. Undrar hur man ser ut när man bland kvinnor i medelåldern står här och snurrhoppar i formation till Eugene Edwards besatta röst? Som en hillbilly?

Och undrar hur det går för Susanna? Ja, naturligtvis: Hennes koordination är betydligt mindre knackig än min. Och vilken kondition! Men så har hon hållit på i 15 år också. Undrar om jag är lika spänstig när jag fyllt femtio? Förmodligen inte. Jag har nog satt mig ner då. Och börjat fundera. Sådär som de flesta män som passerat femtio gör: de sätter sig ner och börjar fundera.

Tänk att Horace tränade här i så många år trots att han inte var herre över en enda övning. Det har ju Susanna berättat, att han var en koordinationskatastrof. Synd att man inte fått se akademiens ständige stå och veva armar i otakt till Haddaway. Det hade varit som att bevittna postmodernismen dragen till sin absoluta spets.

torsdag, oktober 26

Spyan













Det är rätt länge sedan nu. Säkert ett halvår. Vi hade just sett sista avsnittet av Brideshead revisited och det var som att vi hade förlorat en värld. Karin låg på golvet och tittade upp i taket. Jag satt inåtvänd och nersjunken i soffan. Björn hade nyligen upptäckt popgruppen Pulp och spelade ”This is hardcore” samtidigt som han ställde fram två vinare på bordet. Nu dricker vi, sa han. En timme senare står jag på en födelsedagsfest på Kulturhuset och dricker cointreau och äter dumlekola. Björn äter en honungsmelon och dricker starkcider. Karin dansar med en äldre man. Den begynnande fyllan är påtaglig. Björn beställer taxi till Spyan och här någonstans börjar minnet svikta.

Jag får senare reda på att jag varit omotiverat spydig mot en ung borgerlig ledarskribent. Jag skäms och mejlar en ursäkt till personen ifråga.

När jag nu ett halvår senare läst t ex här och här vad denna unga borgerliga ledarskribent skriver ångrar jag mig. Jag ångrar inte spydigheten, men jag ångrar ursäkten. Det är nästan så att jag borde mejla följande:

Efter att ha läst dina texter i Expressen måste jag ta tillbaka
min ursäkt för spydigheten på spyan. Du har en ung mans ofärdiga
tankar och en mycket gammal mans konservativa världsfrånvändhet.


Men eftersom jag försöker lägga band på min konfrontationskåthet sväljer jag spyan och återgår till det trevliga vardagsåtergivande bloggandet.

tisdag, oktober 24

Quadrophenia och Götrich
















- Ja, den behöver sys in hela vägen, men i övrigt ser den bra ut. Vi kan ta in den i ryggen så ska den nog sitta fint. Nej, jag tycker att längden på ärmarna är bra, du vill väl att manschetterna ska synas? Du använder väl manschetter? Och den ska absolut inte vara kortare längd! Stå still nu ska du se att det här blir bra. Armarna efter sidorna. Så där ja!

Jag står uppnålad och uppläxad på Götrich. En oväntat ung expedit står på knä med munnen full av nålar. Han mumlar något om Nitty Gritty. Det hela är mycket eggande. Anledningen till att jag får min brunkavaj skräddarsydd är Björn. I min enfald trodde jag att min kavaj satt okej tills ha fick syn på den: ” Ny kavaj, snygg, mondänt modssnitt”. Jag ler i triumf samtidigt som Björn fortsätter: ”Men man kanske kan sy in den lite här.” Två dagar senare står jag alltså på Götrich herrekipering. Jag betalar 450 kronorna samtidigt som med den äldre expediten börjar prata om Quadrophenia. Vi är överens om att Stings roll i den filmen är det enda riktigt värdiga som han presterat. Precis när jag går skrävlar han om att stått vid klipporna som Phil Daniels körde ut över i den fantastiska avslutningsscenen.

söndag, oktober 22

Onomatopoetpop









Hägerstensåsen, Telefonplan, Örnsberg, Vinterviken, Gröndal, Aspudden, Midsommarkransen och tillbaka till åsen. Min styltiga ben är stela efter dagens löptur. Mattias och Katja är nyinflyttade i Hägerstensåsen och vi premiärspringer i omgivningarna. Vi är ute en dryg timme. Under samma timme sitter Katja med rak rygg i soffan och läser ut en Derrida-essä på latin.

Tunnelbana till Kulturhuset och Lava. Stefan Z sitter i möte med en fansinist när vi kommer in. Vi sätter oss i caféet och efter ett tag kommer Stefan och berättar om moderaternas planer på att skrota Lava. Kanske kan de outsourca verkstadsdelen för screentryck och därigenom bli lönsamma utan offentligt kulturbidrag. Stefan informerar vidare om att Distro ska öppna på Lava igen nästa helg och att skweee-band då ska spela live. Skwee är tydligen det nya: En genre som finns på tre ställen i världen och heter som ett syntljud: ”Skweee!”. Onomatopoetpop.

Röda havet 2














Thommy Berggren lämnar Operakällaren klockan 22.00. En halvtimme senare skrider Cissi Elwin in och sätter sig på hans stol. Jag äter middag med Björn och Karin. Jag dinerar som om jag vore 65: Öl, snaps, husmanskost, knäckebröd och avec till kaffet.

För ett par timmar sedan var vi på Stadsteatern och såg Röda havet 2 med Anne Petrén i huvudrollen: Lite dans, lite poesi, lite videoprojektion. Föreställningen är en timme lång och riktigt bra. Jag har generellt väldigt svårt att le - för att inte tala om att skratta - men under stora delar av Röda havet 2 ler jag. Petréns lakoniska kommentarer är lysande. Vid två tillfällen skrattar jag. Det låter lite stötigt, rassligt. Som om jag har en beläggning på stämbandens skrattcentra.

lördag, oktober 21

prinsen














- Nej, men vad trevligt, det var länge sedan: Välkommen!
- Så du minns mig, otroligt, jag har ju inte varit här på över tio år!
- Ja, på den tiden var det ju lite annorlunda stil på stället. Minns du flipperspelet som stod i hörnet?
- Ja, men jag antar att utvecklingen var nödvändig för att överleva i de här kvarteren på sikt.

Jag och arkitekt Ola Andersson står i garderoben på väg in till Prinsen. Klockan är 12.30 och det är fredag. Arkitekten pratar om gamla tider med garderobiären. För några minuter sedan stod jag utanför och väntade medan jag studerade inströmmade lunchgäster: alla som gått in har glasögon och trenchcoat. Ingen under 50. Jag funderar på förra gången jag var här, min första. Det var en av de första kulturborgerliga middagarna med Annina, Olas sambo (eller är det mer feministiskt korrekt att benämna Ola som Anninas sambo?). En fin kväll där jag bland annat blev undervisad i hur mycket dricks man lägger på ställen som Prinsen. Tio procent. Minst.

Ola vänder tillbaka till garderoben för att hämta ett vadderat A1-kuvert. Han har en ovalformad svart ring av större sort på ringfingret. I örat vibrerar en tjock silverring. Manschettknapparna matchar den gothinspirerade fingerringen. Håret är svart och i mittbena. Skjortan tunn och gråblå. På många andra skulle detta vara en förödande look för en man på dryga 40 år. Ett slags subkulturell övervintring. Men på Ola funkar det. Det är stiligt.

I kuvertet ligger en skiss på hur man bygger bort segregationen i Sverige. Dokumentet som den arkitektoniska skissen bygger på är från HSB och handlar om utveckling av folkhemmet med inriktning på integration: Ett bostadspolitiskt policydokument av sosseslag arkitektöversatt till samhällsplanering. Hyresgästföreningsporr.

Luchen fortsätter och drygt två timmar senare sitter jag wallenbergaremätt och smuttar espresso. Ola betalar notan och jag springer tillbaka till jobbet med det vadderade kuvertet i handen. Väl tillbaka på Norrlandsgatan gömmer jag skissen i byrålådan innan jag smyger hem till Hammarbyhöjden och helg.

torsdag, oktober 19

Svensson, Svensson













Vi sitter i varsitt rum med varsin dator. En osynlig Skype-lina mellan oss. Karin skissar på en text till Expressen kultur och jag funderar på Svensson, Svensson. Min fadder Anders, en autodidakt förhandlingschef med en fenomenal formuleringsförmåga, kom in på mitt rum för ett par veckor sedan med två böcker. En av dem var Maria-Pia Boethius ”Svensson, Svensson” (den andra var P-O Enqvists ”Lewis resa”). Boken är en självbiografisk roman där M-P beskriver hur det är att ha ett förhållande med Ulf Lundell och Expressen. Faddern tänkte att det var något för mig eftersom jag har en flickvän som jobbar på Expressen (eller ser han mig som Ulf Lundell?). En särskilt fin tanke med tanke på att han inte är känd för att socialisera sig med sina kollegor på ett alltför privat sätt. Hade förhandlingschefen varit kvinna hade han kanske sagt något snällt och kramat mig. Nu är han man och jag fick två böcker.

[22:11:31] André Johansson skriver: En sak med ”Svensson, Svensson” som jag fann kanske mest intressant var att Maria-Pia Boethius först dissikerade Ulf Lundell genom att koda av hans kvinnosyn och sedan fortsatte hon att älska honom. Eller älska kanske inte är det rätta ordet, man fick mer känslan av att hon respekterade honom trots kvinnosynen. Håller du med?
[22:19:10] André Johansson skriver: Du svarar inte. Du trodde att jag skulle skriva något försök till underhållande och så får du en så präktig fråga att man kan förväxla den med Maria-Pias mejlväxlingsbok: ”Antipatriarkalt manifest”?
[22:20:46] Karin Olsson skriver: Nej, men jag fick ett jobbmejl - eller två egentligen - som gjorde mig väldigt nedslagen. Mitt jobb på Expressen skiljer sig en hel del från det hon hade på 70-talet.
[22:21:40] André Johansson skriver: På viket sätt då? M-P:s bild av tidningen Svensson (som är ett täcknamn för Expressen) är ju inte så positiv. Själv tänker jag mest att det är slående hur många av argumenten som går igen. Man klagar ju idag på att man nyligen tappat sin tidningssjäl och blivit en spekulativ och lögnaktig veckotidning. Jag undrar om det någonsin har varit något annat. Jag formulerar om frågan: Har bilden av vad kvällstidningen aldrig varit något annat än en fantasi?
[22:27:42] Karin Olsson skriver: Hon spelade prostituerad på skumma hotellbarer i Stockholm, rotade i arkiv i några veckor för att hitta en story, skrev feministiska krönikor, gjorde långa artikelserier om kvinnokroppen. Sådana jobb är förunnade några få toppreportrar. När hon beskriver livet på Svensson verkar det vara mycket att göra, men det verkade ändå finnas en del luft. Vi jobbar lika hårt som thailändsk bärplockare.
[22:28:01] André Johansson skriver: Haha!
[22:28:12] André Johansson skriver: Eller jag menar: Oj.
[22:29:30] Karin Olsson skriver: Maria-Pia blir bara tokvänster i boken. Jag håller helt med om hennes resonemang om kvällstidningar i början. De är förnuftiga, med en stilla kärlek nästan.
[22:30:56] Karin Olsson skriver: Sedan utvecklas hon till den rabiata vänstertoken som tycker allt kommersiellt är dåligt.
[22:31:23] André Johansson skriver: Den hon är idag?
[22:32:22] André Johansson skriver: Efter det rosa täcket-syndromet. Alltså under det rosa täcket. Nina Björks täcke. Hon blev konsumtionshatare efter att ha avslöjat vad som finns under det rosa täcket.
[22:33:48] Karin Olsson skriver: Ja. Och vem lyssnar, läser henne i dag? Enda anledningen till att jag ville läsa "Svensson, Svensson" var att hon där beskriver hur Ulf Lundell tog henne mot hennes pappas skrivbord för att han då kände det som han knullade hela borgerligheten.
[22:34:08] André Johansson skriver: Det var en fin scen.
[22:34:20] Karin Olsson skriver: Djup. I ordets bokstavliga bemärkelse.

Här följer ett privat diskussionsspår som inte bör återges.

[22:48:31] Karin Olsson skriver: Blev du sur?
[22:49:13] André Johansson skriver: Nej. Men jag diskuterar inte med ohövliga människor.
[22:50:04] Karin Olsson skriver: Jag spetsade ju till det! Jag offrade min moral för en god formulering - precis som Per Svensson säger att man ska göra.
[22:50:17] André Johansson skriver: Det var ingen god formulering
[22:50:46] André Johansson skriver: Tillbaka ett par steg: En ung skribent som jag åt middag med i somras omyndigförklarade Bengt Ohlssons ”Gregorius” med motiveringen att han valde att skildra en våldtäktsman. Det naturligtvis ett enfaldigt sätt att förhålla sig till litteratur och politik. Visserligen kan en alltför naiv politisk hållning skada en roman, men inte gör väl M-P det i Svensson, Svensson? Om man ser till när boken skrevs, sent 70-tal, ser jag det som en rentav radikal roman!
[22:53:53] Karin Olsson skriver: Nu förstår jag inte. 70-talet var ju radikalismen norm. Man skulle prata om hur kåt man var hela tiden, och att man fått könssjukdomar och att det var på tiden att MÄNNEN faktiskt hade ett ANSVAR för att KVINNORNA hade sämre utgångspunkter. Tyckte inte den stora majoriteten av nya journalister så då. Förutom på Svenska Dagbladet då, där maoisterna gick ännu längre till vänster än genomsnittsradikalen.
[22:54:53] André Johansson skriver: Du menar att den var ganska oraffinerat tidstypisk. Jo, så kanske det var.
[22:57:35] Karin Olsson skriver: Ja, den är oraffinerat tidstypisk, men kul att läsa just därför. Det kan inte bli mer 70-tal än så.
[22:57:55] André Johansson skriver: Jag ville mest nämna den där skribentens enfaldiga syn på politik och litteratur.
[22:58:12] Karin Olsson skriver: Okej, det förklarar den luddiga kopplingen.
[22:58:23] André Johansson skriver: Jag offrar gärna en luddig koppling för en avslöjande formulering.
[22:59:06] André Johansson skriver: Nu ska lägga mig och läsa Svenning om Persson.
[23:01:03] André Johansson skriver: Tack för chatten! Jag sover på soffan.
[23:01:39] Karin Olsson skriver: Nej, med mig.

måndag, oktober 16

Äntligen!

Där rök den 120 chilòs kulturstöterskan. Nu kommer nästa intressanta fråga: hur hitta en moderat kulturminister med uppgift att successivt skrota statssubventionerad kultur och som samtidigt betalt tv-licensen?

söndag, oktober 15

Endagssvarelser och lördagsrutiner




















Kan jag ta den här? Jag har glömt träningströja och frågar generalsekretare Hammar om jag får ta en t-shirt med ”Marknadshyra = Ohyra”-tryck från förrådet. Det kan jag. Men United Tenants-tröjorna får jag inte röra. Småspringer till Wasa club där Joacim väntar. Pingisproggaren. Vi spelar sex jämna set och dricker en Jämtlandsöl i bastun. I omklädningsrummet råder politisk debatt. Det är som jag tänker mig att det är i Italien: En Dagens industri-reporter med kortklippt snedbena verifierar min tes om att journalister, trots att de erfarenhetsmässigt vet hur man ska agera gentemot medierna, är för drillade att definiera och kontrollera en fråga för att göra pudlar och agera ödmjukt. En fåfängans vinst över förnuftet. En krallig kille i rödblond snagg och med armarna täckta av tatueringar undrar om man kan förvänta sig en annorlunda moral från politiker när hälften av svenskarna fuskar med tv-licensen. Jag läxar upp honom och han lommar iväg till bänkpressen.

Femton minuter försenad ramlar jag in på Riche där Karin väntar med cannelloni. Som vanligt vantrivs jag en aning. Musiken är hög och dålig och stället fullt av Borelius. Vi hinner precis hänga in ytterkläderna innan sista ringningen inför Endagsvarelser ljuder. Dramatens lilla scen. Allt är som vanligt: Kråksparkar kring ögonen och samtal i bänkarna som hämtat från avhandling av Bourdieu. Cecilia Stegö Chilò syns inte till. Förmodligen en markering mot att Dramaten uppbär statsstöd. Föreställningen är lysande och jag överväger om det till och med inte är bättre än Noréns Detaljer. Bestämmer mig för att några avgörande detaljer skiljer till den senares fördel.

Det är lördag och allt är som vanligt: Landgångslunch på Nitty Gritty, fyndar skjorta och kavaj på Needy Greedy och eftermiddagsbio. Skjortan är rosa, kavajen gråbrun och filmen Scoop. En blandning mellan Match point och Small Time Crooks. Funkar sådär: Tramsigt charmerande där dramat blir lidande. En svag trea.

Mejlar Rodeoredaktionen och frågar om det är okej att ha en Duffer-kavaj till jeans utan att bli misstagen för en reporter på Dagens industri. Får inget svar. Lyssnar på Radio Departments "We made the team" och The Tough Alliance "Don't close your eyes". Båda briljanta. Sätter på mig blåjeans och kavaj och åker till en inflyttningsfest hos Karins före detta Resumé-kollega. Känns som jag tänker mig Café Opera: Trendig inredning. Smala tjejer. Slicka killar. Blomkål och filmjölksdipp. Redbull och vodka.

Det visar sig stämma för plötsligt står tio taxibilar på Drottninggatan för avfärd till Café Opera. Alla ser ut som den där stretchjeanstjejen från Halmstad som Alaadin pratade febrigt om förra helgen. Vi messar dit honom. Det är precis som i Antalya, säger Alaadin och åker hem till Hjulsta igen.

torsdag, oktober 12

Tranan och Tennstopet
















För fem timmar sedan satt jag på Tranan med Olle Svennings bok om Göran Persson och hans värld och drack ett glas vin. Jag hade visserligen inte på mig kostym, men i övrigt inbillar jag mig att jag uppfyllde Anninas krav på en rörelseman. Det där vet jag naturligtvis väldigt lite om, men det är vad jag tror och där satt jag i alla fall och läste om hur Bengt Göransson berömde Göran Persson för sin första skolpolitiska reform. Tio minuter senare kom Annina in och vi beställde genast köttbullar och öl respektive lax och vin. Ganska snart började Island-Sverige och efter två snabba mål bestämde vi oss för att gå till Tennstopet för att se resten av matchen.

Tennstopet är tydligen en typisk Vasastan-restaurang. Inte så kulturborgerligt som man kanske kan tro med tanke på att det ligger granne med Wasahof, men inte desto mindre trevlig. En varm miljö: Rödrutig golvmatta av tyg, robusta barstolar av trä, darttavlor och röda lampor i taket. Och så stammisar såklart. Vi hamnade bredvid en sådan, en stammis. Gunnar hette han och var som alla andra intresserad av att placera min dialekt. Dalarna, eller hur? Ja. I närheten av Mora, va? Nej. Han drog en Peter Karlsson & blå grodorna-fräckis, svepte whiskyn och tog en taxi till hans thairestaurang sabai sabai på Kammargatan där hans fru väntade på kontoret.

Innan vi skiljs åt bestämmer vi att nästa gång får det bli Bengt Göransson-ledd ABF-aktivitet.

tisdag, oktober 10

Squash i Sumpan

Jag tar tunnelbanan mot Akalla för att gå av vid Näckrosen där Conny väntar i svart Mercedes. Vi är på väg till Sundbybergs rackethall för att spela squash. Conny är drygt 40 år och sambo min kusin Linda. De bor med en kamphund (som jag är livrädd för; den morrar åt mig) i en hyresrätt i närheten av Sumpan. Jag och Conny har inte har inte så mycket gemensamt, men vi har ibland smått fantastiska squashmatcher tillsammans. Denna gång spelar vi i Sundbyberg för att Conny har radiorabatt. Om man nämner att man hört reklam om rackethallen i Vinyl 107 får man reducerat pris. 100 kronor.

I vanliga fall vinner han över mig. Men eftersom jag tränat ovanligt bra de senaste månaderna vinner jag denna gång tämligen komfortabelt. 4-2. Ny match på torsdag.

måndag, oktober 9

Killkaraoke















Lördag. Kungsholmen. 22.00.

- Är inte det här en festaktivitet som hör hemma på 90-talet, Alaadin tittar misstänksamt på en svensklärare från Värmland som koncentrerat och blickstilla sjunger med i Destinys Childs ”Survivor”
- Jo, jag tror det, men det du nu bevittnar är homosexuella män boende i Stockholm som nyss har satt i sig varsin flaska cava. Ett slags kitschig regrediering påbörjas när bubblet tar skruv. Jag sluddrar lätt. Hur många Absolut Raspberry-drinkar har jag druckit. Sex?
- Så detta är svensk ironi, säger A och ler snett.
- Jag tror det. Men jag är inte säker.
- Men André, skulle inte du kunna tänka dig sjunga en Pet Shop Boys-låt? Den där bögiga barndiscolåten som jag bad till.
- Haha, nej, inte ens då. Eller vänta, om du tar hand om barnkörspartiet på ”A Step a side” ställer jag upp!
- Pet shop boys är Mekka-musik och bön är heligt; så nej tack, säger A spelat bestämt och fingrar finurligt på den lilla skäggtofsen under läppen.

Efter att jag gett några råd till A hur man ställer sig in hos blonda tjejer från Halmstad som gillar stretchjeans åker han hem. Jag är kvar en stund till och hoppas att samtalet med pedagogen på Moderna museet ska fortsätta, eller att arkitekten ska prata mer om hemliga rockabillybutiker på Södermalm. Men karaoken fortsätter. Den Håkan Hellström-lika arkitekten med prickig rockabillynäsduk runt halsen sjunger med i en Franz Ferdinand-låt. Jag sitter på golvet och funderar på Fredriks besök på Fylkingen. Hur han tidigare under kvällen berättade att hans starkaste intryck från sin första Fylkingen-visit var en tysk kvinna som mickade upp salladslök.

När de andra drar till Debaser tar jag tunnelbanan hem. En bra kväll. Karin sitter i sängen och skriver om Ayaan Hirsi Ali när jag kommer hem. Pappa ligger på golvet på en tunn, brun madrass. Mamma är nedbäddad i soffan. Jag nynnar på "A step a side" och somnar på sex sekunder.

onsdag, oktober 4

Förlåt Falkenberg
















Jag mejlar iväg minnesanteckningarna efter mötet med de två muslimska männen. Dags att åka hem. Hur var det nu: soppa, vitlöksbröd, glass, lakrits och apelsiner (rena rama ramadan-skörden!). Det ska jag väl komma ihåg utan att skriva en lapp. Kommer ihåg allt men hittar inte den film jag glömde nämna nyss: Wassup Rockers. Larry Clarks nya. Eftersom jag inte vill komma hem till en sjuk Karin utan film hyr jag Storm. Den svenska filmen Storm. Den svenska hyllade filmen Storm som handlar om en kall journalist på tidningen Nöjesguiden som tinar. Han dyker ner i barndomen för att hitta nycklar till sitt varmare jag. Under ytan utspelar sig en film som är en blandning av Kenny Starfighter och Sin City. Jag förstår ingenting.

Förlåt Falkenberg.

måndag, oktober 2

Fåfängans fyrklöveri
















Jag sitter på tunnelbanan på väg till jobbet och läser de enda delar av DN Kultur som har ett underhållningsvärde: Rocky och Cronemans TV-krönika. Jag sitter på tunnelbanan på väg hem från jobbet och läser Cronemankrönikan igen. Den som handlar om Fredrick Federley. Vill åt den första halvan av texten (den andra är politiskt paranoid; det finns inget mandat för systemskifte av det slag han befarar). Han vill skrota SVT och SR eftersom privata krafter kan sköta Public Services uppgift lika bra. Med tanke på att inte ens TV4 gjort en anständig samhällsdokumentär sedan sändningstillståndet, är Cronemans sågning rättfärdig.

Jag har träffat Federley. Det var i Almedalen och frejdige Fredrick stegade fram till mig och undrade om jag ville se hans bröstvårta. Innan jag hann avböja hade han dragit upp sin redan uppknäppta polyesterskjorta och tryckt upp vårtan mot mitt ansikte. Den var ljusgrön och hade formen av en fyrklöver. Otroligt, hann jag tänka men då var han redan på väg till nästa person för att fylleflasha fyrklövern.

Då brydde jag mig så mycket eftersom det såg ut som Solveig Ternström skulle ta hans plats i riksdagen (haha!). Men eftersom Stockholms bögar och mediefolk fick för sig att centern var hett i år (haha!) kom Federley in. Märkligt med tanke på att de nyliberala idéer han representerar saknar sympatisörer. Timbro-högern är ju som bekant död, men Federley lever. Det är sannolikt inte sista gången han tar av sig på överkroppen för att väcka sensation. Fåfängans fyrklöveri.

söndag, oktober 1

Konsthall som kyrka




















Man saknar de vita stora tysta rummen. Den fridfulla kontemplationskänslan försinner ut genom fönstret: Konsthall som kyrka funkar inte denna gång. Det är vår gemensamma slutsats efter att något oroligt vandrat runt i Bonniers inglasade konsthall. Det inkorporerade Kaféet verkar dock trevligt och utsikten är på sitt sätt utsökt. Men någon själslig frid infinner sig inte. Konsten förmår vi inte ta in.

Vi tar en promenad hem istället. Söndagsoron måste tuktas. Stannar på Café Edenborgs i Gamla stan där Carl-Michael Edenborg själv underhåller i kassan med uppknäppt kockrock. Han har rutor på magen och vass blick. Vi äter kladdkaka bland Klittyböckerna.

Går därefter den sita biten till Björns lägenhet. Jag får låna Juli Zens ”Leklust” och beklagar mig över att jag inte har något vin till middagen. Björn hämtar en flaska rött från skafferiet och lägger den i min väska. Jag tar tunnelbanan de tre återstående stationerna och funderar på om det finns nötfärs i frysen.