Endagssvarelser och lördagsrutiner

Kan jag ta den här? Jag har glömt träningströja och frågar generalsekretare Hammar om jag får ta en t-shirt med ”Marknadshyra = Ohyra”-tryck från förrådet. Det kan jag. Men United Tenants-tröjorna får jag inte röra. Småspringer till Wasa club där Joacim väntar. Pingisproggaren. Vi spelar sex jämna set och dricker en Jämtlandsöl i bastun. I omklädningsrummet råder politisk debatt. Det är som jag tänker mig att det är i Italien: En Dagens industri-reporter med kortklippt snedbena verifierar min tes om att journalister, trots att de erfarenhetsmässigt vet hur man ska agera gentemot medierna, är för drillade att definiera och kontrollera en fråga för att göra pudlar och agera ödmjukt. En fåfängans vinst över förnuftet. En krallig kille i rödblond snagg och med armarna täckta av tatueringar undrar om man kan förvänta sig en annorlunda moral från politiker när hälften av svenskarna fuskar med tv-licensen. Jag läxar upp honom och han lommar iväg till bänkpressen.

Femton minuter försenad ramlar jag in på Riche där Karin väntar med cannelloni. Som vanligt vantrivs jag en aning. Musiken är hög och dålig och stället fullt av Borelius. Vi hinner precis hänga in ytterkläderna innan sista ringningen inför Endagsvarelser ljuder. Dramatens lilla scen. Allt är som vanligt: Kråksparkar kring ögonen och samtal i bänkarna som hämtat från avhandling av Bourdieu. Cecilia Stegö Chilò syns inte till. Förmodligen en markering mot att Dramaten uppbär statsstöd. Föreställningen är lysande och jag överväger om det till och med inte är bättre än Noréns Detaljer. Bestämmer mig för att några avgörande detaljer skiljer till den senares fördel.

Det är lördag och allt är som vanligt: Landgångslunch på Nitty Gritty, fyndar skjorta och kavaj på Needy Greedy och eftermiddagsbio. Skjortan är rosa, kavajen gråbrun och filmen Scoop. En blandning mellan Match point och Small Time Crooks. Funkar sådär: Tramsigt charmerande där dramat blir lidande. En svag trea.

Mejlar Rodeoredaktionen och frågar om det är okej att ha en Duffer-kavaj till jeans utan att bli misstagen för en reporter på Dagens industri. Får inget svar. Lyssnar på Radio Departments "We made the team" och The Tough Alliance "Don't close your eyes". Båda briljanta. Sätter på mig blåjeans och kavaj och åker till en inflyttningsfest hos Karins före detta Resumé-kollega. Känns som jag tänker mig Café Opera: Trendig inredning. Smala tjejer. Slicka killar. Blomkål och filmjölksdipp. Redbull och vodka.

Det visar sig stämma för plötsligt står tio taxibilar på Drottninggatan för avfärd till Café Opera. Alla ser ut som den där stretchjeanstjejen från Halmstad som Alaadin pratade febrigt om förra helgen. Vi messar dit honom. Det är precis som i Antalya, säger Alaadin och åker hem till Hjulsta igen.