Killkaraoke

Lördag. Kungsholmen. 22.00.

- Är inte det här en festaktivitet som hör hemma på 90-talet, Alaadin tittar misstänksamt på en svensklärare från Värmland som koncentrerat och blickstilla sjunger med i Destinys Childs ”Survivor”
- Jo, jag tror det, men det du nu bevittnar är homosexuella män boende i Stockholm som nyss har satt i sig varsin flaska cava. Ett slags kitschig regrediering påbörjas när bubblet tar skruv. Jag sluddrar lätt. Hur många Absolut Raspberry-drinkar har jag druckit. Sex?
- Så detta är svensk ironi, säger A och ler snett.
- Jag tror det. Men jag är inte säker.
- Men André, skulle inte du kunna tänka dig sjunga en Pet Shop Boys-låt? Den där bögiga barndiscolåten som jag bad till.
- Haha, nej, inte ens då. Eller vänta, om du tar hand om barnkörspartiet på ”A Step a side” ställer jag upp!
- Pet shop boys är Mekka-musik och bön är heligt; så nej tack, säger A spelat bestämt och fingrar finurligt på den lilla skäggtofsen under läppen.

Efter att jag gett några råd till A hur man ställer sig in hos blonda tjejer från Halmstad som gillar stretchjeans åker han hem. Jag är kvar en stund till och hoppas att samtalet med pedagogen på Moderna museet ska fortsätta, eller att arkitekten ska prata mer om hemliga rockabillybutiker på Södermalm. Men karaoken fortsätter. Den Håkan Hellström-lika arkitekten med prickig rockabillynäsduk runt halsen sjunger med i en Franz Ferdinand-låt. Jag sitter på golvet och funderar på Fredriks besök på Fylkingen. Hur han tidigare under kvällen berättade att hans starkaste intryck från sin första Fylkingen-visit var en tysk kvinna som mickade upp salladslök.

När de andra drar till Debaser tar jag tunnelbanan hem. En bra kväll. Karin sitter i sängen och skriver om Ayaan Hirsi Ali när jag kommer hem. Pappa ligger på golvet på en tunn, brun madrass. Mamma är nedbäddad i soffan. Jag nynnar på "A step a side" och somnar på sex sekunder.