Jul i dalom

Dan före dan. Det är fullsatt på tåget till Dalarna. Jag och Björn sitter i Bistrovagnen och äter en frukostmeny med plustillägg. Vi tar påtår i Sala för att vara säkra på att ha sittplats till Krylbo. Min lillebror Mattias hämtar mig vid tåget och vi åker direkt till min kusin som nyligen fyllt 23 år. Han har tagit över min döda mormors systers bostadsrätt i centrala Avesta. En rottweiler slickar mig på jeansen när vi kliver in i hallen. Det serveras kaffe i vardagsrummet samtidigt som en AC/DC-konsert projiceras på en stor duk. Mattias och kusinen spelar dataspel medan hunden fortsätter att slicka mig på jeansen. Jag vågar inte ta bort hunden och är snart sjöblöt om byxorna.

På väg därifrån hälsar jag och min bror vi på ett par äldre damer i trapphuset som, visade det sig när vi träffar vår kusin dagen efter, trodde att vi var försäljare av någon slags tro. Ett par mörka överrockar och en artighetsfras räcker tydligen för att bli tagen för Jehovas i Avesta.

Vi tar en snabb sväng förbi Östanbyn där Mattias visar upp sitt nya kök. Som om ett innerstadskök landat i landbygden: Vitt, vitt, vitt och lite grön mosaik. Mattias hästlika blå hund (Grand danois) bryr sig som vanligt inte om mig. Vi åker vidare till mina föräldrar där det är traditionsenlig uppesittarkväll: Julskinkan smakas av samtidigt som pappa häller upp snapsar och mamma delar ut varsitt kuvert med lotter. Vi vinner inget, men medan Bingolotto puttrar på får jag se ett gigantiskt paket bredvid den vita platsgranen. ”En indian. Det är en mäktig gipsindian i paketet. Den är till dig”, säger Mattias avmätt och fortsätter: ”Den är 160 cm och är köpt på Blocket för femhundra. ”




Julafton. Precis som de senaste tio julaftnarna berättar pappa vid frukosten att han ska åka till Säter och tända ljus vid farmor och farfars minneslund. Och som vanligt svarar jag att jag gärna följer med och som alltid blir pappa förvånat glad över sällskap och går ut och skrapar bilrutorna och när han vrider om nyckeln i tändningslåset börjar varje år Bob Dylans senaste skiva snurra.

Vid lunch är vi tillbaka och väntar på att våra kusiner ska komma för att fira julafton. Kusinerna är tre: Två kvinnor i 30-årsåldern och en kille på dryga 20. De kommer med sin mamma. Kamphundarna får inte följa med. Vi äter julbord och somnar sedan i soffan. Därefter är det dags för paketöppning och gipsindianen visar sig vara ett hemmabiopaket. Jag får även en resa till Rom och silverbestick.

Vid niotiden är det dags att ännu julafton spela sällskapsspelet Med andra ord. Det går ut på att man två och två, på tid, ska förklara så många ord man kan för den andra. Mina kussar hamna i samma lag och A ska förklara ordet ”bikupa” för L. ”Det som tjejer har för brösten” börjar A och fortsätter ”Olika bröststorlekar!”. ”A-kupa, B-kupa, C-kupa, D-kupa”, försöker L. Tiden går ut och det visar sig att ordet som A sökte var bikupa. Jag och Mattias vinner.

Strax efter ett lägger jag ifrån mig Henning Sjöströms ”Vägen från byn” (tänk er Eyvind Johnsons ”Nu var de 1914” skriven mer rapsodiskt och formulerad som ett telegram) och somnar.

Juldagen. Ännu en jultradition: Squash med Conny. Jag får stryk. Jag och Mattias åker därefter hans hus i Östanbyn och spelar fotbollsspel. Jag får stryk. Eftersom det är juldag är hemvändarkväll och disco på Älvan. Vi har ingen biljett till tacobuffén men det ryktas om att ett visst eftersläpp ska ske efter tio. Strax efter nio ställer vi oss i den allt bredare kön. Vi dricker medhavda snapsar och snackar med ett gäng medelålders damer som, visar det sig, är bekanta med mamma. När vi efter en timme är framme vid insläppet blir vi informerade om att inga mer släpps in. Toaletterna har kollapsat. När vi går därifrån ser vi mammas Tupperware-kompisar hänga in sina kappor. De har trängt sig.




















Vi går med frusna fötter till American pizza och delar på en beapizza. Bestämmer oss för att avsluta kvällen och börjar gå mot Skogsbo. Får tag i en taxi halvvägs och vi läger oss i dubbelsängen. Jag högläser i Murakamis ”Norwegian Wood” (tänk er Klas Östergrens "Fantomerna", det vill säga en Popsicle-låt, i Japanversion). Efter fem minuter snarkar Mattias högt.

Deconstructing gästbloggen

Det tog sin tid, men till slut ramlade gästbloggarna in. När jag läser de sju texterna är det som om jag bad dem skriva om sig själva och inte från en dag eller en händelse som de varit med om de senaste veckorna. Se bara:

Mattias – Nördigt, vardagligt och noterande: En typiskt litet inåtvänd men fin och vardaglig betraktelse från Boxholm (det är säkert från farfar han har fått sin formulerande sida). Jag vet inte hur många gånger jag fått dessa för det mesta fantastiska anekdoter berättade för mig när vi springer i skogarna kring Nackareservatet. Jag gillar ju såklart Jet Set Junta mycket, men jag önskar att Mattias hade en mer bloggosfärisk sida vid sidan om. Men det är han alldeles för (föredömligt) tjurig för att gå med på.

David – Nördigt, nördigt och nördigt: En text som flera undrat om den är på riktigt och kände jag inte David skulle jag naturligtvis förutsätta att den var en parodi på manligt umgänge. Men den är alltså helt sann. David är en patriark i teorin men en toffel i praktiken (han har en mjuk och vän röst när han pratar med sin fru i telefon, till exempel). Att Tumba-Gunnar var med på ett hörn var en fin bonus (han är exakt likadan). Davids associoationsförmåga är för övrigt i nivå med Kim Peeks.

Alaaddin – Öppenhjärtigt, storögt och sorglöst: Jag ha fått flera mejl om han verkligen finns. Det gör han: Min Mellanösternmållgan. Han sitter någonstans i förorten där han äter vitt bröd, dricker coca-cola och dejtar tjejer från Ukraina. När han bodde på min soffa försökte jag att få honom att börja blogga. Men det gick inte. Bara för att man läser ett medieprogram bloggar man inte i Turkiet, lät han meddela. Ett argument till EU-medlemskap.

P-G: Grabbigt, detaljrikt och redigt: Jag var rädd att jag skulle få en sådan där juristtext som jag brukar få skickad till mig på jobbet där meningarna aldrig tar slut och de inskjutna bisatserna är fler än i en, om ni ursäktar, Kristoffer Poppius-krönika. Men jag fick en fin text med varierande längd på meningarna som berättade om gäng Kramforskompisar och hur det brukar vara när de dricker onsdagsöl på den lokala pizzerian (alla Kramforsbor i Uppsalaexil bor på samma gata). Och en ny blogg: Onsdag hela veckan.

Karin: Romantiskt, indie och stiliserat: När jag är i Japan passar mediemän på att ge vita skridskor till Karin så att de kan bjuda ut henne på skridskodejt. En imponerande känsla i den presenten: Den väckte, tänker jag, nostalgi från Karins lundaliv med swindie där kvinnan var prinsessa och mannen höll kvinnan i ena handen och basen i den andra. Precis som jag tänker mig att det var när Karin sedan stapplade ut på isen i Vasaparken med en Popsiclelåt ringande i öronen och en medieman i ena handen. En fin romcomkliché.

Annina: Middagar, litteraturmagasin och Finlandia: När jag får mejl från Annina på förmiddagarna ligger hon alltid i en sliten designsoffa och nominerar romaner till Augustpriset (till tonerna av Phil Collins?). Till lunch intervjuas en finsk arkitekt och dagen avslutas alltid med middag med några vänner på en kulturborgerlig restaurang. Ett, får man nog tillstå, ganska fantastiskt liv.

Björn: Media, media, media: Förutom ett avstick hos sin mormor i Fisksätra handlar naturligtvis Björns text om media (när jag låg i Lund fick jag lära mig att det egentligen heter medierna eller medie och att media är en anglocism, men skit i det). Och det borde man ju ryggradsmässigt reagera mot, men Björn gör det med en känsla som besegrar en. Det gäller nästan allt Björn gör: Man borde reagera men kan inte.

Gästbloggare 7: Björn

Söndag 23.47. Jag pillar med ett evighetsuppdrag för tidskriften Arena. Det handlar om omvärldsanalytiker. Sista kvällen nu. Jag vacklar mellan redovisningsplikt och att upprätthålla något slags dramaturgi i texten. Har man jobbat länge med något vill man visa upp sina fynd. Känns hårt att bara låta citaten och intrycken falla tillbaka i vattnet. Samtidigt finns det inget värre än att skriva för långt, för refererande, för pietetsfullt. Kolla bara Kristian Lundbergs litteraturrecensioner. De är helt hänsynslöst korta och nästan alltid väldigt roliga. Kraftfull litteraturkritik, skrev Torbjörn Forslid i Sydsvenskan om Kristian Lundbergs recensioner. Vore tråkigt om han försvinner nu efter han påkommits med att rencensera en bok som inte finns, det var i Helsingborgs dagblad.

Igår åt jag middag på en italiensk restaurang på Tunnelgatan med mina
nyvunna marxistiska vänner. Vi drack champagne på Teatergrillen och hängde hemma hos mig i gryningen, drack te med whiskey i och åt lussekatter från Seven Eleven. Solen var på väg upp när jag gick och lade mig. Jag vaknade, åkte Saltsjöbanan till mormor och åt kycklinggryta och drack julmust. Jag hämtade upp mormors avlagda julgranspynt från källaren och plockade med mig en handbroderad julgransmatta och röda blanka kulor tillbaka till stan igen. Min julgran är en vecka gammal men luktar absolut inget.

I kväll har jag skrivit till och kortat, kortat och skrivit nytt, skrivit om och kortat. Jag har ätit en sen indisk middag i köket. Jag har rökt en cigarett och druckit en kaffe i vit pappmugg från Svart kaffe. Imorgon, tidigt, måste jag skicka in min redan två veckor försenade text till Arena. Den saknar fortfarande ett lyckat slut.

Trots det. Måste jag säga att det är vintern är bättre än hösten. Allt är roligare igen.

Julfest och glöggmingel

Torsdag. Årlig julfest på Hyresgästföreningen. Julklappsutdelning. Får en bit regnskog. Delas därefter in grupper med fruktnamn. Blir banan. Får i uppdrag att foto fyra saker på stan. Sedan middag. Alternativt julbord. Karibiskt. Får färgglad krans kring halsen och ananasdrink. Visning av fotografierna på storbildsskärm samtidigt som julbordet dukas. Pilgrimsmusslor och jätteräkor. Två glas vin per person. Folkrörelserestriktion. Två tomteklädda ombudsmän underhåller med Lelle Printer-pastischer som behandlar dråpligheter under året som gått. Tar en Calvados med P-G och Henrik i Baren. Åker hem tidigt.

Fredag. Glöggmingel på Modernista. Möter Annina vid Slussen. Nysnickrad trätrappa ner i en källare. En lång fontän delar kontorslandskapet. Stefan bjuder på maltwhiskyspetsad glögg. Jenny har gjort snittar. Pietro pratar om hypen kring Martinas bok ”Allt”. Björn antecknar. En debutant läser högt ur sin nya bok. Tror den handlar om Möllan. Mitt i uppläsningen dundrar en åhörare ner för den långa trapan med en resväska i släptåg. Dricker en Leffe och åker hem tidigt.

P-G startar eget

En av mina bloggkaraktärer fick smak på bloggandet efter gästinlägget lite längre ner på denna sida (jag saknar fortfarande bidraget från Björn af Kleen). P-G. Han har startat eget. Varje torsdag uppdateras den nystartade bloggen: Onsdag hela veckan. Ett gäng lätt uppkomna medelålders män från Kramfors som nu dricker onsdagsöl på en pizzeria i Uppsala skriver om sina liv. Garanterat befriat från mediechica poser och trendspaningar med popprefix.

Family and friends

Klockan är halvett, det är fredag. Jag sitter på Torget och försöker få ner en sista öl. Det går inte. Jag är för trött. Runt omkring mig stimmar PR-bögar och Poppius-typer. Jag går därifrån utan att säga adjö och tar tunnelbanan hem till sängen.

Fem timmar tidigare lämnade Karin och jag mamma och pappa utanför restaurang Frippe efter gemensam middag. Vi tar taxi till Slussplan. Hiss till fjärde våningen. Ett par i 60-årsåldern gör oss sällskap. "Jaså, ni ska också till våning fyra. PR-festen, precis." Vi nickar i samförstånd.

I entrén möts vi av barnskrik. PR-byrån Prime (United Minds) har julfest. Family and friends - som de kallar den. De två våningarna där festen äger rum är fyllda av olika slags moderater. Fredrik, som vi är friends med, presenterar oss för en av dem: Carl-Fredrik. Han är en av grundarna av Prime och uppvuxen i Luleå. När hans mamma inte jobbar på AMS brukar hon baka bullar på byrån för att kunderna ska känna sig som hemma. C-F står framför mig och propagerar för nattväktarstaten. ”Fem procent skatt räcker”, säger han och fyller upp våra vinglas. Han har tre barn, bor i en centralt belägen hyresrättssjua och tjänar skitmycket. ”Hyresregleringen och maxtaxa för barnomsorgen är fantastiska för sådana som mig”, säger han och ler lurigt. Jag försöker störa mig på honom men det går inte. Han är trevlig. Till skillnad från många andra högermänniskor med diplomatpappa är han naturligt intresserad och inte artigt ointresserad. Jag försöker kontra C-F:s regleringsraljanser med att skryta över hur många politiska jobb rörelsen skapat genom åren. Vad har högern: 20 tjänster på svenskt näringsliv och ett par arvoderade rotaryordförande?

Fredrik letar efter Marie Söderqvist för att presentera oss för henne. Han hittar henne inte (vilket nog är bra), med medan han letar underhåller jag mig med att titta på Johan Hakelius. Han äger stället där han står mitt i rummet, vattenkammat krönikörkvick och med brunrutig kostym, rosa väst och prickig ficknäsduk. Popova syns inte till. Passar hon barnen?

Vi får berättat för oss att strax innan vi kom spillde en av de stora kunderna vin på Fredriks kompis Peppe. Fem personer rusar omedelbart till undsättning och tar hand om storkunden: ”Gick det bra, fick du något vin på dig, vill du ha påfyllning”. Peppe brydde sig ingen om. Om det hade varit på Hyresgästföreningens fest hade Peppe haft fem ombudsmän som ögonblickligen hade börjat driva hans intresse.

Ytterligare ett par personer presenteras för oss. Laktoslobbyn. En yngre man i gråsprängt hår och en maktkvinna i röda Marimekkokläder. Jag frågar om det är de som är ansvariga till att 14-åriga tjejer lägger månadspengen på stora glas med pyttelite kaffe, jättemycket mjölk och chokladströssel. Det är det, ler de nöjt. Mjölkkvinnan, som naturligtvis också är moderat, börjar prata om Ulf Lundell samtidigt som några av de äldre festdeltagarna dansar stelt till gammal disco. Lustigt, det ser ut som de har ett kollektivavtal fastklämt mellan skinkorna när de dansar, tänker jag samtidigt som jag frågar Laktosladyn om det inte är tråkigt att högern inte ha några musikartister som de kan identifiera sig med ideologiskt. Eller symboliserar en Lundell i uppkavlade jeans stående i knädjupt vatten med armarna sträckta mot himlen den yttersta moderata friheten? Hon håller med om det är ett problem men försöker ändå förklara högerbudskap i Lundells texter. Det går sådär.




















Festen börjar tunnas ut och musiken blir alltmer dansvänlig. Kommer på mig själv med att med en apelsindrink dansa disco så kollektivavtalet fladdrar. Ett gäng med före detta muf-ordförande står vid en importerad coco-cola-automat och äter smågodis. Plötsligt sitter jag på något som jag i efterhand får veta heter Torget med en öl i handen som jag varken beställt eller betalt. Plötsligt känner jag mig fruktansvärt trött.

Gästbloggare 6: P-G

Utredare Johansson gläntar försiktigt på dörren och frågar hur det går. Med vad, frågar jag. Ditt bidrag, undrar han uppfordrande. Mycket att göra, mumlar jag. Utredarens minspel röjer att han har föga förståelse för min pressade arbetssituation och meddelar en ny deadline. Han förutsätter att det kommer ett bidrag.

Nåväl, här kommer en ögonblicksbild från en medelålders mans rutinmässiga vardag. Ett inslag i rutinen är att jag tillsammans med tre gamla kompisar onsdagar träffas på den lokala pizzerian i Uppsala för ett par öl. Det firas att halva arbetsveckan har passerat. Vi är barndomsvänner och har känt varandra sedan 10-årsåldern, vuxit upp tillsammans, bott grannar på bruksorten, delvis gått i samma klass, spelat fotboll i samma lag, tågluffat tillsammans, gått på konserter tillsammans och varit korridorgrannar i Uppsala. Ett par av oss har dessutom haft förhållande med samma flicka. Just detta talar vi sällan om. Vi bor nu ett stenkast från varandra och 50- årsdagen närmar sig. Plund är fil dr och forskare på landets ledande läkemedelsföretag, vi menar att han ägnar dagarna åt att döda möss. Örp är civilekonom på huvudkontoret (eller head office som han gärna säger) i en av de stora bankerna. Den interna titeln är kamrer. Arnie är journalist, och ägnar dagarna åt att formulera om TT-telegram. Och så jag som formulerar inlagor och skrivelser till domstolar och myndigheter som ingen läser och den som läser, förstår inte.

Vid onsdagsölen avhandlas ofta något ämne som rör upp känslor hos någon av oss. Det handlar om att gillra en fälla. I onsdags var det dags igen. Plund, ekonomiskt lagd och med en magsur attityd till omvärlden i allmänhet och marknaden och dess aktörer i synnerhet, hade denna gång synpunkter på aktiemäklare. Han tog en stor klunk öl, och proklamerade att aktiemäklare var ”ena jävla klåpare… och kunde lika gärna ersättas av en apjävel….och att apjäveln sannolikt klara sig bättre…”. Han hade förlorat lite pengar på en affär. Jag och Arnie anade att en fällan nu var lagd och tittade uppmuntrande på varandra. Kamrer Örp har nämligen en stark tro på marknaden och på dess aktörer. Han betraktar sina ”polare” nere på tradingavdelningen som mycket begåvade. I hans värld är nämligen begåvning liktydigt med innehav av en glansig Armanikostym och den senaste BMW-modellen. Jag höll omgående med Plund, och sade något om att ”min ringa erfarenhet av aktiemäklare” är att de är ”lite av underbegåvade krämare”, och att ”historien också visade detta” och att ”Du har väl inte glömt bankkraschen, Örp?”.

En livlig diskussion vidtar och två timmar senare reste vi oss nöjda med en upplyftande diskussion och överens om att en ”apjävel” sannolikt skulle vara lika framgångsrik som ”polarna” på tradingavdelningen; vi ser fram mot nästa onsdag.

Gästbloggare 5: Annina

Ganska sällan händer det ju saker. De flesta dagarna tillbringar jag i soffan i mitt arbetsrum. Skrivbordet är så uppfordrande, soffan är snällare. Jag brukar ha mjuka kläder på mig. En t-shirt i XXXL som det står ”Lyrikvän” på är favoriten. (Förresten ska ni läsa senaste numret av Lyrikvännen, flickorna på O-tidskrift är gästredaktörer och det är asbra).

Men den här dagen är nästan glamorös. Jag blir hämtad 7.30 i taxi på SVTs bekostnad. Jag ska åka till Malmö för att vara med i ett program om svensk tv-underhållning. Det bästa av allt är att jag ska vara med tillsammans med Karin Falck, tv-veteran och gammal vän till min far. Vi har inte träffats på säkert 20 år, men nu ses vi på planet. Hon har tagit med sig tre fina svartvita bilder av min pappa från 60-talet. Min pappa ser skrämmande mycket ut som Phil Collins. Och skrämmande mycket som jag. Summan av detta är att jag också ser ut som Phil Collins. Det är ganska nedslående.

Sminkorna på SVT Malmö är rökhostiga äldre damer som vet hur man lägger en eyeliner. Eller ”ögontusch” som de säger. Inga fräscha tv4-brudar här inte. Anders och Måns är programledare. Public servicens Filip och Fredrik. Dom är snälla och lite nervösa. Jag överger alla tankar på att såga deras humorprogram. Karin är förstås ett überproffs.

Landar på Bromma flygplats, buss 152 till Liljeholmen. Ragnhild, Rolle, Helena och jag ska på finskt julbord på Löwet (Löwenbrau, Fridhemsplan 29). Jag värnar mina avlägsna finska rötter, och självständighetsdagen måste ju firas. Vi börjar i stil hemma hos Ragnhild i Nybohov. Rolle gör apstarka drajor, vi ser en jazzfilm av Bert Stern från 1958. Vad det nu är för finskt med det. Vi övar finska fraser ur boken Praktisk vardagsfinska: ”Vad ska du göra nu?” ”Dricka öl.” Julbord heter ”joulupöytä”.

Taxi till Löwet. Finska julbordet är bara en dag om året, fullbokat sedan månader tillbaka. ”Det är lådorna de kommer för”, förklarar den livserfarna servitrisen. Rotlåda, leverlåda, Jansson-låda och så några andra lådor. Fast så finsk så jag gillar leverlåda blir jag aldrig. Många andra på Löwet är å andra sidan inte heller finska. Många ser däremot ut som om de är med i en Roy Andersson-film. Utom jag som ser ut som Phil Collins. Vi pratar med några karaktäristiska gäster som kallar sig ”Karlbergsgrabbarna”. Medelåldern på gästerna är 65, medelkönet är man. Vi blir mycket fulla på ett nästan finskt sätt. Ragnhild råkar välta en manshög fallisk kopparstaty. Ingen blir arg, alla mår bra.

Gästbloggare 4: Karin

Jag fick ett par skridskor häromdagen.
Ja, jag fick ett par skridskor.
Mitt på Skånegatan fick jag dem. Vita, fina, nästan helt oanvända. Med praktiska skridskoskydd från Jofa.
Ett timme tidigare hade jag gett honom en hundralapp att köpa öl för. Han hade på skämt lovat mig ett par skridskor flera gånger. Ett par rosa.
Som kompensation för de tillfällen då hans kontokort visat sig vara tomt, medan mitt varit välfyllt. Ändå tjänar han mer än vad jag gör. Och jag tjänar inte uselt.
Jag gick vidare till Berlin Sthlm för att få något i magen, med en påse skridskor i handen.
Dusty Monroe spelade indienostalgia. En trumpet, en sångare med läpparna på mikrofonen, trånviskande, gnyende.
Plötsligt var det "Hey princess" igen: Pet Sounds, Skånegatan, mediemän med ambitioner, men mager plånbok. Skridskoprinsessor.
Jag som så sällan är på söder. Men är man på söder måste man få ett par vita skridskor, tänkte jag.
Åkte sedan hem till Hammarbyhöjden och kände mig lite yr.

Världens dyraste land (eller världens avundsjukaste landsmän)

Så här har alla samtal sett ut sedan jag kom tillbaka till mitt jobb efter Japan.

- Hur hade du det i Tokyo?

- Fantastiskt. Mina förväntningar var höga men jag kom hem tillfredställd. I princip allt var bra.

- Smakar det så kostar det. För det är väldigt dyrt i Japan, inte sant?

- Nej, faktiskt inte.

- Men jag vet ju att en espresso kostar 70 kronor och att kläderna är svindyra och pyttesmå?

- Nej, så var det möjligen när Japans ekonomi var störst och starkast i världen och alla japaner en tvärhand höga, men så är det inte längre.

- Men man bor i kokonghotell som kostar 1000 spänn natten och en tunnelbanan kommer visserligen i tid men kostar skjortan?

- Nej.

- Visst, jag kan förstå att man kan hitta en relativt billig flygresa dit, men sedan vill det till att man har stora plånboken med sig. Japan, tänk vilket dyrt land.

Gästbloggare 3: Alaaddin

Probably my last weeks most important thing was my move from Husby to Lappis, not the frustration about the relations between Turkey and EU or the visit of Pope to Turkey. Finally I rescued myself from Husby and upgraded my class from immigration area into a student life. Eventough I will remember Husby as fun, and never forget my Polish worker flatmates that i supposed the plumbers who came from Svenska Bostäder (SB) in my first day in Husby. And the guy who were using the post-modern sculpture of Husby as an announcement wall. And the naked Polish girl of course:)

I liked my new room. The only problem was broken glass of window. Two days ago a guy came from SB (This time did not become a flatmate). He detached the whole window with broken glasses and went to outside, than came back with new glass. He did not shit to my room. I liked that Swedish system:) So far my corridor is perfect but i may become an Anti-FarEastern here. When i think about their sauce’s smell, my stomach gets up and sit down ten times in one second. I am sure about the smell of the places that André visited in Tokio. Hell, I cant go there!

Last weekend was unbelievable exhausting. I went to IKEA with my German boyfriend Roland (the situation may keep on like that if Kiew continues to be a real Pluggar-Horse and deny my meeting proposals:). Then I cleaned my room after buying a Vileda. It was 185 SEK. If I clean my room every week –or lets to be realistic and say two times in one month - one cleaning will cost to me about 1.5 - 2 Euros till June. Very bad price performance. I could find a cleaner person for 2 Euros in Turkey.

Besides, last week was also important to understand Karin’s cinema taste:). Because she had a great snooze when we were watching Nuri Bilge Ceylan’s very Tarkovskien film “Uzak” (Distant). (We may omit this paragraph if she is against freedom of speech:).

Well, now I have just 8 days for my Holy Istanbul. And for the girl from Kiew i have been dating - I will close the case if she dont call me in 1-2 days and say her “You were my second Chernobyl!"

Japan del 3

Klockan är fem på eftermiddagen och Jens äter biff och ris till frukost. Jag en banan. Biffhaket vi sitter på spelar country och på väggarna hänger tatuerade japanska tyngdlyftare och Hulk Hogan. Vi går till en gigantisk hangarliknande biograf och ser en dystopisk thriller som är så medioker att jag inte minns namnet på den. Jag får till slut i mig en kalkonsmörgås och vi ägnar resten av kvällen åt att ratta bilar i en spelhall (Mattias hade rätt, man får vara beredd på att bli lite preferensförskjuten när man åker till Tokyo). Efter att ha varit vaken i sju timmar somnar vi igen.

Två märkliga (men bra) första dygn har passerat och jag är litet orolig över hur vistelsen ska sluta. Går på ett dagslångt Paul Smith-safari och hittar till slut till Space-butiken. En dröm. De följande dagarna flyter samman men jag minns med hjälp av fotografiets hjälp några saker extra tydligt:





Den futuristiska stadsdelen på ön Odaiba var precis lika mycket en tautologi som jag befarade. En futuristisk ö i en futuristisk stad?






Utsikten från 52-andra vången på Park Hyatt Hotel med en New Yorker i handen och wasabinötter i munnen och ett livespelande Jazzband i öronen (med, av utseendet att döma, Elfriede Jelinek på sång). The Lobby!





De vitklädda, japanska pensionärerna som med en uppskattad medellängd på 150 cm sussade runt mig i cirklar utanför templet i Asakusa. Kusligt.







De 35-åriga paren i Akihabara som efter att de köpt taklampan kotten och en ny i-pod till lillgrabben skamlöst shoppade söta sexdockor. Sjukt.







Dagen innan jag ska åka hem ringer jag hem till Karin och berättar kortfatttat hur min Tokyovistelse varit. Hon tycker det låter fint men föreslår att jag under min sista dag gör något kulturellt.

Gästbloggare 2: David

Vi sitter prydligt kring middagsbordet i en lägenhet i Strängnäs. Vi bär kavaj och slips. Framför oss hänger Östtysklands stolta fana inramad på väggen. Stereon går i gång och efter det stämningsfulla fiol och tvärflöjtsintrot klämmer vi alla i för full hals till nationalhymnen ”Auferstanden Aus Ruinen”. Med gåshud på armarna efter det förlösande crescendot sveper vi de första nubbarna och så är festen i gång. Fem tennsoldatshistoriker träffas för en sedan länge planerad kväll och natt tillsammans.

I ett angränsande rum står en tv som loopar en kolorerad dokumentär om Första världskriget. Gunnars fru (som absolut inte är med) tycker att det är viktigt att undvika white trash-fällan genom att se till att TV:n står i ett annat rum än vardagsrummet.

Efter en trerätters med de brukliga hyllningssångerna till det östtyska partiet i bakgrunden med välgörande små instick av den lilla barnkören Boråspionjärernas sång om Albanien ( från Kplm(r):s 10 års jubileum) samt Brahms Tyska requiem är det dags att förflytta sig två meter bort till soffor och fåtöljer för cognac. Till en början går allt som planerat. Nu följer en punchrusig och absintstinn debatt om det hade varit bäst för 1900-talet om Tyskland vunnit det första världskriget. Jag hävdar bestämt detta. Diskussionen böljar fram och tillbaka och ut längs de mest vindlande sidospår och återvändsgränder från betydelsen av slaget vid Salamis och Brännkyrka till krigen om muskotnötterna på 1600-t. NE-spelet kommer fram. Vi spelar bara med historiefrågorna.

Nu börjar saker och ting plötsligt att gå snett väldigt fort. Det första som sker är att Daniel stänger av Das beste aus der DDR och börjar spela Eldkvarn! Plötsligt börjar jag bli jättetrött. Jag nickar till i fåtöljen. Jag vaknar till av att Daniel och Edward vill gå ut på krogen och dansa. I Strängnäs. Gudskelov lyckas Gunnar snabbt lura in Daniel på en prestigefull diskussion om omfattningen av folkmordet på Hererofolket i Namibia vilket gör att han blir fullt upptagen med att slå i uppslagsböcker och googla. Edward kräks. Ordningen återställd. Vi blir kvar som det var tänkt. Vi avslutar natten med en uppfriskande dokumentär om ordförande Mao.

På morgonen sitter vi i kalsongerna, mumsar lite fadda ostmaskar och tittar på den hopplöst långa och händelselösa Zulu Dawn (39:- på ICA), om slaget vid Isandlwana 1879, en sån där film som är som gjord för en långsam morgon tillsammans med tennsoldatshistoriker.

Japan del 2

Vaknar och varken bakfylla eller jetlag märks av. Springer till den första av, skulle det visa sig, tiotalet Paul Smith-butiker (sir Paul är som en rockstjärna i Japan). Köper hundra par strumpor, en väska och en lilarandig slips. Jens springer efter och tjatar om att jag måste köpa sneakers.

Lunch på en restaurang där det i samma lokal finns en konstutställning till pachinkokulans ära. Bland annat finns en liten rund träbåt som glider ovanpå tusentals pachinkokulor. Jens tjatar om att få ner mig i båten. ”Det blir skitbra – du slipper köpa sneakers om du bara glider runt lite i den där bassängen”. Jag tar av mig skorna och åker runt några varv genom att Jens drar i trossen som båten är fäst vid. Åskådarna runt omkring skrattar. Jag skäms, men biter ihop och tänker att det här måste trots allt vara bättre än att glida omkring resten av veckan i ett par gröna New Balance.




Snabb middag och iväg till fest. Vi träffar Shinji vid Shibuya-hunden. En bartender med hästsvans fyller 35 år och har fest i sin bar. Baren är väldigt liten och fullt av fulla japaner. Vi betalar 180 sek och sedan får vi dricka hur mycket vi vill. För en Eriksson och en Johansson från Kristiansstad respektive Avesta är det en tveksam ekvation skulle det visa sig. De formligen häller i oss tequila.

Efter en stund kommer en kille fram till oss och presenterar sig. Jag minns inte hans namn men efter att Jens kommenterat honom som Rune Andreassons tuschade självporträtt fick han heta det. ”Vilken tjej tycker du är snyggast här” säger Rune Andreassons tuschade självporträtt och kisar bakom de blå solglasögonen. Det är inte så många tjejer i lokalen, men jag pekar till slut på en tjej i ljusgrön tröja. Hon där borta säger jag och pratar vidare med Shinji, som redan börjar blir rund om fötterna och ser allt mer ut som Mario Bros-Mario.

Rune A knackar mig på axeln. Här är hon i den gröna tröjan. Han har hämtat tjejen. Jag får ont i magen samtidigt som en blyg tjej sträcker fram sin kalla och slappa hand. ”Tuko, my name is Toku”. Runa A berättar, som om det vore det mest naturliga sak i världen, att Tuko gärna vill äta middag med mig och Jens. Ett gäng unga japanska män smeker fnittrande min tunna snedbena. ”You look like Beckham”, säger de i kör och gömmer sig sedan i sina märkliga frisyrer.















Klockan fem på morgonen hittar jag en halv flaska Laphroaig som Jens och jag delar på. Därefter är mitt minne återigen suddigt och jag vaknar klockan fem på eftermiddagen med en tupp ringande i öronen. Jens hittar återigen filmer i sin kamera som visar vägen från festen till Megoru. Jag förstår ingenting.

Gästbloggare 1: Mattias

- Å där ä farbror Sven, han va skolkamrat mä mi mor. Han hette Jonsson på den tin.
- Vilken Sven?
- Sven Jerring.

Det är fullkomligt självklart för farfar att jag vet vem Sven Jerring är. Fyrtornet och Släpvagnen och Johnny Bode bör man också ha koll på.

Farfar, som fyllde 86 år i augusti, skrev om sport och bidrog med lokalnyheter i Folkbladet Östgöten under många år, från slutet av 1930-talet långt in på 1980-talet. Fortfarande kan hans strama, exakta stilistik avnjutas i pensionärstidningen Kvällsstunden.

- Di ville ja skulle bli lokalredaktör för Dala-Demokraten, men vi hade ju huset här å tre små pöjka. Det gick ju inte å flytta då.

Det är första advent. I det lilla kyffe som jag minns som farfars arbetsrum i egnahemsvillan ögnar vi pressklipp och fotografier. Samtliga är odaterade. Somliga är inklistrade i pärmar medan andra ligger i högar helt osorterade i en byrålåda. De flesta av notiserna och artiklarna handlar om längdskidåkning och fotboll, men även händelser som tilldrog sig på bruket avhandlas. Farfar var väl förtrogen med arbetarnas villkor eftersom han själv jobbade i kallvalsverket samtidigt som han ägnade kvällar och helger till att skriva artiklar till tidningen.

En notis om ett Första Maj-firande, den måste ha varit publicerad på 40- eller 50-talet, drar till sig vårt intresse. Demonstrationståget stannade till vid disponentens ståtliga villa för att visa tacksamhet. Musikkåren uppträdde och blommor överlämnades, påstås det i texten. Först tänker jag att hela förloppet är som hämtat ur Fredrik Reinfeldts fantasi om flitiga och tacksamma arbetare, men sedan börjar jag fundera på om inte även Östgötens läsare fick ta del av farfars speciella humor vid väl valda tillfällen. Jag vill inte fråga.

Gästbloggar

Eftersom jag vill veta hur mina bloggkaraktärer har haft det medan jag var borta mejlade jag dem och frågade. Jag bad dem beskriva något från den senaste veckan. Mattias var som vanligt sanbbast med att svara.

Japan del 1

Vad är allt folk och all neon? Jag har precis landat på Tokyos flygplats Narita och det är folktomt, knäpptyst och grått. Jag går på en heltäckande matta tillsammans med ett gäng japaner på väg hem från någon Toyota-konferens i Frankfurt. De bugar och ursäktar sig. ”Sumimasen”. Jag passerar passkontrollen och kliver på Narita express-tåget mot Tokyo. Känner mig ovanligt uttittad av medpassagerna och somnar. Vaknar och förstår att blickarna inte nödvändigtvis beror på att jag är lång och blond bland 35 miljoner korta och mörka (och ett gäng salta snubbar som försöker vara blonda men som alla ser ut som Lasermannen). Jag sitter på priority seats: platser avsedda för gamla, gravida och handikappade.

Vad skrev Jens nu igen på den där reseinstruktionen han mejlade innan jag åkte: till Shinagawa och sedan följa Exit-skylten. Följer de gröna pilarna som är ritade på golvet. Är det vänstertrafik? Tittar mig omkring. Eller upp i taket. Varför tittar jag alltid upp i taket när jag tittar mig omkring? Ja men se där, nästan uppe i taket: en skandinavisk reklamare! Han kramar om mig i sina Falling down-brillor och gröna Vans-sneakers och hälsar mig välkommen. Det pirrar till lite.

Jens berättar att enda sättet att snabbt parera jetlaggen är ett snabbt ta sig en glad kväll på stan. Vi hoppar på den gröna ringlinjen och åker hem till Jens 12-kvadratmeter i Meguro där mina väskor lämnas. Tunnelbanevagnen är proppfull och Jens och mitt huvud liksom svävar över japanernas frisyrexpriment till huvuden.

Vi delar på en tetrasake som smakar spritspetsat rosenvatten och tar tuben till Shibuya. Där är allt folk och all neon. Jag svimmar och vaknar på resaturang Maruhachi. Vi får in en skål med två tärningar som vi slår. Resultatet avgör vad vi ska dricka. 3-7. En dubbel sake. Fan. Jens beställer in två tallrikar med friterad ost. Petar skeptiskt i mig en ostpinne. Den smakar fantastiskt. Grovsalt, ost och något grönt blad inuti. Mynta?

Vi går vidare till en näraliggande bar där vi placeras i ett slags kolonialistisk hydda. En brun jalusi dras för ingången. Vi sitter instängda i en liten hydda och dricker plommonsprit. I grannhyddan hänger en kristallkrona.















Plommonspriten går direkt upp i den mjuka jetlagskallen och två timmar senare sitter vi en taxi på väg hem och jag minns vagt att jag åt glass och förundrades över vänstertrafiken. Dagen efter visar Jens en film där jag pratar om att morfar varit stolt över mig nu när jag satt i en taxi i ett land där vänstertrafik rådde eftersom han alltid närde en dröm att åka till England och titta på tipsextrafotboll. Jag förstår ingenting.