Gästbloggare 5: Annina
Ganska sällan händer det ju saker. De flesta dagarna tillbringar jag i soffan i mitt arbetsrum. Skrivbordet är så uppfordrande, soffan är snällare. Jag brukar ha mjuka kläder på mig. En t-shirt i XXXL som det står ”Lyrikvän” på är favoriten. (Förresten ska ni läsa senaste numret av Lyrikvännen, flickorna på O-tidskrift är gästredaktörer och det är asbra).
Men den här dagen är nästan glamorös. Jag blir hämtad 7.30 i taxi på SVTs bekostnad. Jag ska åka till Malmö för att vara med i ett program om svensk tv-underhållning. Det bästa av allt är att jag ska vara med tillsammans med Karin Falck, tv-veteran och gammal vän till min far. Vi har inte träffats på säkert 20 år, men nu ses vi på planet. Hon har tagit med sig tre fina svartvita bilder av min pappa från 60-talet. Min pappa ser skrämmande mycket ut som Phil Collins. Och skrämmande mycket som jag. Summan av detta är att jag också ser ut som Phil Collins. Det är ganska nedslående.
Sminkorna på SVT Malmö är rökhostiga äldre damer som vet hur man lägger en eyeliner. Eller ”ögontusch” som de säger. Inga fräscha tv4-brudar här inte. Anders och Måns är programledare. Public servicens Filip och Fredrik. Dom är snälla och lite nervösa. Jag överger alla tankar på att såga deras humorprogram. Karin är förstås ett überproffs.
Landar på Bromma flygplats, buss 152 till Liljeholmen. Ragnhild, Rolle, Helena och jag ska på finskt julbord på Löwet (Löwenbrau, Fridhemsplan 29). Jag värnar mina avlägsna finska rötter, och självständighetsdagen måste ju firas. Vi börjar i stil hemma hos Ragnhild i Nybohov. Rolle gör apstarka drajor, vi ser en jazzfilm av Bert Stern från 1958. Vad det nu är för finskt med det. Vi övar finska fraser ur boken Praktisk vardagsfinska: ”Vad ska du göra nu?” ”Dricka öl.” Julbord heter ”joulupöytä”.
Taxi till Löwet. Finska julbordet är bara en dag om året, fullbokat sedan månader tillbaka. ”Det är lådorna de kommer för”, förklarar den livserfarna servitrisen. Rotlåda, leverlåda, Jansson-låda och så några andra lådor. Fast så finsk så jag gillar leverlåda blir jag aldrig. Många andra på Löwet är å andra sidan inte heller finska. Många ser däremot ut som om de är med i en Roy Andersson-film. Utom jag som ser ut som Phil Collins. Vi pratar med några karaktäristiska gäster som kallar sig ”Karlbergsgrabbarna”. Medelåldern på gästerna är 65, medelkönet är man. Vi blir mycket fulla på ett nästan finskt sätt. Ragnhild råkar välta en manshög fallisk kopparstaty. Ingen blir arg, alla mår bra.
av André Johansson, kl 15:20
5 Kommentarer:
Hej Annina!
Du kan bättre finska än Susanna Alakoski! Hon hade knappast kunna stava till julbord.
Tack, Philip!
Jag kan bara några få finska ord, men de är väl utvalda och säger något om mina intressen. Jag kan t ex "kirjakauppa" (bokhandel), "kesämökki" (sommarhus) "mustikkapirakka" (blåbärspaj). Reserverar mig för stavningarna dock. Och så kan jag en fruktansvärt oanständig liten ramsa som min mamma brukade säga när hon var barn. Men där är stavningen mig HELT övermäktig, så jag kan inte återge den.
Vart har din blogg tagit vägen förresten?
Fint - mustikkapiirakka ska förresten vara med två i:n, det är alltså det som var fel i Alakoskis roman, hon missade alla dubbelvokaler. Vilket jag kan förlåta henne för, är själv inte så bra på finska, men det sticker i ögonen och det är konstigt att någon inte kollade det där på Bonniers. Har förstått att de fixat det till senare upplagor.
Min blogg ligger nere för tillfället, det är ganska skönt. Jag skriver annat. Men det är många som frågar - kanske man kan göra comeback nån dag.
Finlands självständighetsdag väcker alltid ett visst vemod hos mig. Eftersom vemod antagligen måste betraktas som det mest extatiska glädjetillståndet i den ugriska själens känslopalett så är ju inte uppseendeväckande på landets självständighetsdag.
Nu är jag emellertid svensk men känslan av vemod måste likna den hos föräldrar som ser sina barn återvända hem till jul. De minns tillbaka på blöjbytena, första cykeln, första dan i skolan, läxläsningen, Olov Svedelids historiska ungdomsromaner som låg staplade till taket på nattduksbordet i 11 års åldern, osv till den där sista natten då de sov hemma för att sedan flytta iväg och klara sig själva.
För oss svenskar så är Finland lite så. Vi gläds över att landet står på sina egna fötter( om än lite Kir-vingliga)och klarar sig självt och ändå minns vi den där dagen på 1100-talet när Finland först kom till oss med ett gällt skrik.
Jag tycker att din kanske inte så enorma likhet med Phil Collins borde hedra honom eller har du skrivit ner honom i någon svavelosande krönika?
Allting är relativt som bekant, betänk att vår vän André, en lite flegmatisk, snäll och omtänksam grabb med Waffen SS-lugg, så innerligt bryr sig om sitt utseende så att han bl.a handlar med gaffeltruck i Paul Smith-affärerna i Tokyo för till slut ändå bara vara identisk med en rappande köpcentrumuggla.
Se här bara ett foto som Andrés kompis Jens tog i Tokyo: www.flickr.com/photos/81166567@N00/314675570/
Annina, nu finns jag förresten igen:
annegatan.blogspot.com
Skicka en kommentar
<< Home