Gästbloggare 4: Karin

Jag fick ett par skridskor häromdagen.
Ja, jag fick ett par skridskor.
Mitt på Skånegatan fick jag dem. Vita, fina, nästan helt oanvända. Med praktiska skridskoskydd från Jofa.
Ett timme tidigare hade jag gett honom en hundralapp att köpa öl för. Han hade på skämt lovat mig ett par skridskor flera gånger. Ett par rosa.
Som kompensation för de tillfällen då hans kontokort visat sig vara tomt, medan mitt varit välfyllt. Ändå tjänar han mer än vad jag gör. Och jag tjänar inte uselt.
Jag gick vidare till Berlin Sthlm för att få något i magen, med en påse skridskor i handen.
Dusty Monroe spelade indienostalgia. En trumpet, en sångare med läpparna på mikrofonen, trånviskande, gnyende.
Plötsligt var det "Hey princess" igen: Pet Sounds, Skånegatan, mediemän med ambitioner, men mager plånbok. Skridskoprinsessor.
Jag som så sällan är på söder. Men är man på söder måste man få ett par vita skridskor, tänkte jag.
Åkte sedan hem till Hammarbyhöjden och kände mig lite yr.