Japan del 1

Vad är allt folk och all neon? Jag har precis landat på Tokyos flygplats Narita och det är folktomt, knäpptyst och grått. Jag går på en heltäckande matta tillsammans med ett gäng japaner på väg hem från någon Toyota-konferens i Frankfurt. De bugar och ursäktar sig. ”Sumimasen”. Jag passerar passkontrollen och kliver på Narita express-tåget mot Tokyo. Känner mig ovanligt uttittad av medpassagerna och somnar. Vaknar och förstår att blickarna inte nödvändigtvis beror på att jag är lång och blond bland 35 miljoner korta och mörka (och ett gäng salta snubbar som försöker vara blonda men som alla ser ut som Lasermannen). Jag sitter på priority seats: platser avsedda för gamla, gravida och handikappade.

Vad skrev Jens nu igen på den där reseinstruktionen han mejlade innan jag åkte: till Shinagawa och sedan följa Exit-skylten. Följer de gröna pilarna som är ritade på golvet. Är det vänstertrafik? Tittar mig omkring. Eller upp i taket. Varför tittar jag alltid upp i taket när jag tittar mig omkring? Ja men se där, nästan uppe i taket: en skandinavisk reklamare! Han kramar om mig i sina Falling down-brillor och gröna Vans-sneakers och hälsar mig välkommen. Det pirrar till lite.

Jens berättar att enda sättet att snabbt parera jetlaggen är ett snabbt ta sig en glad kväll på stan. Vi hoppar på den gröna ringlinjen och åker hem till Jens 12-kvadratmeter i Meguro där mina väskor lämnas. Tunnelbanevagnen är proppfull och Jens och mitt huvud liksom svävar över japanernas frisyrexpriment till huvuden.

Vi delar på en tetrasake som smakar spritspetsat rosenvatten och tar tuben till Shibuya. Där är allt folk och all neon. Jag svimmar och vaknar på resaturang Maruhachi. Vi får in en skål med två tärningar som vi slår. Resultatet avgör vad vi ska dricka. 3-7. En dubbel sake. Fan. Jens beställer in två tallrikar med friterad ost. Petar skeptiskt i mig en ostpinne. Den smakar fantastiskt. Grovsalt, ost och något grönt blad inuti. Mynta?

Vi går vidare till en näraliggande bar där vi placeras i ett slags kolonialistisk hydda. En brun jalusi dras för ingången. Vi sitter instängda i en liten hydda och dricker plommonsprit. I grannhyddan hänger en kristallkrona.















Plommonspriten går direkt upp i den mjuka jetlagskallen och två timmar senare sitter vi en taxi på väg hem och jag minns vagt att jag åt glass och förundrades över vänstertrafiken. Dagen efter visar Jens en film där jag pratar om att morfar varit stolt över mig nu när jag satt i en taxi i ett land där vänstertrafik rådde eftersom han alltid närde en dröm att åka till England och titta på tipsextrafotboll. Jag förstår ingenting.