Deconstructing gästbloggen
Det tog sin tid, men till slut ramlade gästbloggarna in. När jag läser de sju texterna är det som om jag bad dem skriva om sig själva och inte från en dag eller en händelse som de varit med om de senaste veckorna. Se bara:
Mattias – Nördigt, vardagligt och noterande: En typiskt litet inåtvänd men fin och vardaglig betraktelse från Boxholm (det är säkert från farfar han har fått sin formulerande sida). Jag vet inte hur många gånger jag fått dessa för det mesta fantastiska anekdoter berättade för mig när vi springer i skogarna kring Nackareservatet. Jag gillar ju såklart Jet Set Junta mycket, men jag önskar att Mattias hade en mer bloggosfärisk sida vid sidan om. Men det är han alldeles för (föredömligt) tjurig för att gå med på.
David – Nördigt, nördigt och nördigt: En text som flera undrat om den är på riktigt och kände jag inte David skulle jag naturligtvis förutsätta att den var en parodi på manligt umgänge. Men den är alltså helt sann. David är en patriark i teorin men en toffel i praktiken (han har en mjuk och vän röst när han pratar med sin fru i telefon, till exempel). Att Tumba-Gunnar var med på ett hörn var en fin bonus (han är exakt likadan). Davids associoationsförmåga är för övrigt i nivå med Kim Peeks.
Alaaddin – Öppenhjärtigt, storögt och sorglöst: Jag ha fått flera mejl om han verkligen finns. Det gör han: Min Mellanösternmållgan. Han sitter någonstans i förorten där han äter vitt bröd, dricker coca-cola och dejtar tjejer från Ukraina. När han bodde på min soffa försökte jag att få honom att börja blogga. Men det gick inte. Bara för att man läser ett medieprogram bloggar man inte i Turkiet, lät han meddela. Ett argument till EU-medlemskap.
P-G: Grabbigt, detaljrikt och redigt: Jag var rädd att jag skulle få en sådan där juristtext som jag brukar få skickad till mig på jobbet där meningarna aldrig tar slut och de inskjutna bisatserna är fler än i en, om ni ursäktar, Kristoffer Poppius-krönika. Men jag fick en fin text med varierande längd på meningarna som berättade om gäng Kramforskompisar och hur det brukar vara när de dricker onsdagsöl på den lokala pizzerian (alla Kramforsbor i Uppsalaexil bor på samma gata). Och en ny blogg: Onsdag hela veckan.
Karin: Romantiskt, indie och stiliserat: När jag är i Japan passar mediemän på att ge vita skridskor till Karin så att de kan bjuda ut henne på skridskodejt. En imponerande känsla i den presenten: Den väckte, tänker jag, nostalgi från Karins lundaliv med swindie där kvinnan var prinsessa och mannen höll kvinnan i ena handen och basen i den andra. Precis som jag tänker mig att det var när Karin sedan stapplade ut på isen i Vasaparken med en Popsiclelåt ringande i öronen och en medieman i ena handen. En fin romcomkliché.
Annina: Middagar, litteraturmagasin och Finlandia: När jag får mejl från Annina på förmiddagarna ligger hon alltid i en sliten designsoffa och nominerar romaner till Augustpriset (till tonerna av Phil Collins?). Till lunch intervjuas en finsk arkitekt och dagen avslutas alltid med middag med några vänner på en kulturborgerlig restaurang. Ett, får man nog tillstå, ganska fantastiskt liv.
Björn: Media, media, media: Förutom ett avstick hos sin mormor i Fisksätra handlar naturligtvis Björns text om media (när jag låg i Lund fick jag lära mig att det egentligen heter medierna eller medie och att media är en anglocism, men skit i det). Och det borde man ju ryggradsmässigt reagera mot, men Björn gör det med en känsla som besegrar en. Det gäller nästan allt Björn gör: Man borde reagera men kan inte.
av André Johansson, kl 10:10
29 Kommentarer:
Det här var skojig läsning, tycker jag.
Det är en ärvd och mycket sliten soffa Tibro från IKEA, om jag får be. Stod i mina vänners replokal i tio år innan jag tog över den. Med överkast från Åhléns på för att dölja originaltyget. Och Löwet är ungefär så långt från kulturborgerlighet man kan komma. Och jag lyssnar ALDRIG på Phil Collins. Jag bara ser ut som han.
I övrigt instämmer jag till fullo. Mitt liv är fantastiskt.
Och så ska du sluta vara så hård emot David.
Här försöker jag hypa ditt liv och så kommer du med nyanseringar.
Jag är egentligen väldigt snäll mot David. Hans son fick t ex ett sådant där japanskt surrealistiskt gosedjur som jag befarar egentligen var en beställning till David själv.
Är gosedjuret likt den där ugglan på bilden som du var så lik?
Nej, men om jag då hade förstått att jag var sjukt lik en rappande uggla hade jag naturligtvis letet med ljus och lyjkta efter ett sådant gosedjur. Men det vissste jag inte då! Att jag var en rappande fågel med samlagsmansblick.
Det här djuret är huvudkaraktären i den där spirited away-killens gamla film som går upp i sverige någon gång efter årsskiftet.
Jag kan ju samtidigt passa på att berätta att jag är väldigt nöjd med era instatser. Besökarantalet var t ex högre än någonsin tidigare under perioden ni gästbloggade.
Jag är tacksam för dina stöttande ord Annina, vi borde kolla på tv nån gång, men samtidigt är det ju så att André är född -75. Jag är född -74. Som bekant är 75:orna en sorts page-generation vars enda uppgift är att på olika sätt serva oss 74:or t.ex med japanska gosedjur, glögg och kakor. De är rätt bra att ha dem där ibland. 75:orna har, som man kan förstå, en del komplex för sin allmänna underlägsenhet och det kan ta sig uttryck i allt från onödigt mycket hårgele, för dyra småkaklade innerstadslägenheter till bonddryga preferensparader på nätet.
Tilläggas skall att 73:orna är en fjantårgång.
"till bonddryga preferensparader på nätet."
Haha!
Och parallellen till Kim Peeks var, hur märligt det än må låta, tänkt som en komplimang.
Är man som jag inte ens född på 70-talet smälter alla 70-talister samman till en homogen enhet, som försöker dölja sin inte sällan ofantligt målmedvetna karriärism med en skenbar slackerattityd, en generation förtittad på South Park och förläst på tidningen Pop när de var i sin känsligaste ålder, som inte riktigt kan sluta samla pez-figurer (i en mental bemärkelse) som de numera ställer i sina dyra bostadsrätter i Stockholms innerstad.
Som nu börjar yla om "högkulturens död" för att de ångrar att de bara läste Dazed and Confused i stället för något vettigt under 90-talet.
Fast det här gäller inte dig förstås, David. Du är annorlunda. Och det var lärorikt att få lära sig skillnaden mellan 74-orna och 75-orna.
Min generation - 60-talisterna - är å andra sidan inte mycket bättre den. En generation för vilken slackerattityden kom helt naturligt, för vi fostrades med att vi aldrig skulle få några jobb ändå och vår enda chans till överlevnad var att spendera resten av livet på universitetet. Därtill en generation som aldrig kommer att tro på högkulturens död eftersom vi pumpades fulla med Derrida i alla kroppsöppningar under hela vår mest känsliga ålder.
Den typ av 70-talist som Annina så exakt beskriver gillar jag inte alls och den brukar inte gilla mig, haha.
Det där med Pez gäller nog mig också. Jag gillar South park också. Newman!
Jag läste inte Dazed and Confused utan en massa rollspelsäventyr, bordshockeybibeln, 60 Dylanbiografier och bergsmassiv med tjocka böcker om gamla döda gubbar. Det är väl det som räknas som vettigt va?
Jag känner mig lite konform nu men inte så Vasastankonform som André kommer bli när han snart flyttar till Kungsholmen.
Jag har för mig att det finns något liknande patronus-klientförhållande mellan nån av 60-talistårgångarna också.
Jag kommer att bli västermalmsgallerifierad:
Dricka latte till lunch, läsa bon, blogga om mosaikkakel, prisa det genuina med kakelugn, rösta på de nya moderaterna, köpa fibes oh fibes-skivan, gå på teater för att man borde, byta sushi mot chipsen och i istället för att aktivera mig politiskt kommer det enda solidariska jag företar mig är att grilla med mina jämngamla grannar och kanske rentav ta en bastu och snacka jobb med ordföranden i bostadsrättsföreningen. Som naturligtvis jobbar på revionsbyrån ernst & young och är gift med en kvinna som jobbar på revisionsbyrån ernst & young.
Du kommer att börja raka pungen istället för bröstet!
Nejvars. Både och gäller givetvis på Västermalm.
Om du bjuder in mig i bastun kan jag snacka ekonomlinjen i Linköping med Ernst och Young. ALLA genuint västermalmifierade 33-åringar verkar det som att jag har pluggat ihop med (eller känner igen från institutionen). Det är nästan komiskt i vilken hög grad jag får försöka undvika att hälsa på dragare av trehjuliga barnvagnar när jag går en halvkilometer för att äta lunch på jobbet.
Jag vågar inte raka pungen. Är rädd för att den ska se ut som en kalkon.
Men bröstet rakar jag! Det är kanske konstigt och klassavslöjande, men jag vill på intet sätt bidra till att den där framkämpade och nya sköna Sjömanslooken ska få fäste. Den som bottnar i att en hipster såg att en annan hipster börjat odla skägg, köpt papegoja och hyllat Hemingways stövlar i en krönika. Att det egentligen bara är ett tecken på att man blivit gammal med allt vad det innebär med klättrande hårfäste och putande mage är alltför uppenbart för att riktigt kunna tror på trendspaningen.
Mattias>> Det är bäst att vi ringmärker den där pungen så vi kan vara säkra på att han inte rakar den ändå, när han flyttar till småkakelland.
Om du bjuder in mig till bastun kan jag snacka grekisk hoplitkrigföring och svensk folkrörelsehistoria med Ernst & Young-tomtarna. Jag förväntar mig inte att de har någon som helst del i samtalet. Helst bör de inte ens andas.
Nu måste jag svänga ihop några chokladdoppade kokostoppar med saffran.
Ingen citronpaj? Har du inte fått tag på katjas citronpajrecept?
Jag minns en Ernst (eller om det var en Young) från studietiden som blev förbannad när ordet "ju" användes. Det skrynklade tydligen till skallen på honom. En annan Ernst (eller om det var en Young) tyckte att konst skulle föreställa något fint, typ ett landskap. Han retade sig på de mer abstrakta grejer som hängde på väggarna i institutionens korridorer.
Och igår fick jag en skitful filofaxliknande sak i present från Ernst och Young.
Du vet väl, André, att du måste kunna använda filofaxen vant på Västermalm? Böckerna som du som Modernistaglöggare har fått lära dig att svänga dig med ger inte alls samma status där.
Jag tror att fortsätter med den attityden resten av livet. Inte
bra när de är young. Jag menar ung.
Jag går för övrigt förbi deras kontor varje dag och det står alltid ett gäng EXAKT likadana människor i 30-årsålern utanför och väntar på taxi. Alla är snygga på den där vattenglasiga ekonomsättet.
Kom ihåg att alltid fnysa högt åt halvfabrikat när du skall handla käk på västermalm. Tala dig varm för långkok. Det är status över det. När du väl flyttat in måste du snabbt kandidera för visevärdsposten i huset. Den som inte kandiderar ses som svag.
Jag brukar mörka mitt rörelsemannaskap för att slippa bli revisorsuppleant.
De är svårt att lära gamla juntilister att sitta, det här är ju fan lika internslickande som myspace. Sorglig samling.
"Juntilister". Jag lägger det i mappen bland sköna omskrivningar för jet set junta. Det ligger bredvid den snilrika ordvisten: jet sekt junta (stilsiten och humoristen martin gelins bidrag).
Jet Set Syjunta är mycket fyndigare i så fall (http://www.thejetsetsyjunta.blogspot.com). Eller Jeanette Set Junta, som hon Jeanette som påstår sig vara så här tight med dig, ville starta tillsammans med dig.
God fortsättning!
Nu får du ta och uppdatera bloggern! Bland annat vill jag veta om du har åkt någon snöskoter och hur det var på hotellet i söndags.
hej andré min vän!
är lite sugen på att börja skriva saker på internet igen.
tappade dock sugen för några år sen när jag insåg att mitt tonfall (ordval, meningsbyggnad osv) liknade kristoffer poppius(eller tvärtom)
sen: man måste gräva ständigt, att gå omkring och referera till brideshead revisitet går ju inte. man måste presentera spännande små saker,ha sådan här "whit" (eller vad heter det?) ja, och så något "sublimt".
kanske är man gubbe? fruktansvärt
mvh Rev
Rev och andra: Ett avskärmat litet lusthus i en engelsk herrgårdspark är fortfarande ett litet lusthus, om det än uppvisar blyspröjsade fönster, Hauptstolar och elegant väggspegel. En väg ut ur dilemmat kanske skulle vara att välja Natalia som stilistisk förebild - nej visst, ni är ju killar, då håller det inte. Inte i tryck i alla fall...
Hej rev!
Kul att höra från dig igen. Hoppas at du kommer tillbaka någon gång.
Nu ska jag blogga lite om min jul i avesta. Den kommer att innehålla en gipsindian.
Skicka en kommentar
<< Home