Sångpedagoger och skrattkonsulter

Sjutton...utton, sex...ex, trettionio...ettionio, tolv...olv, fyra...yra

Klockan är 19.30 på Byggnads kursgård Rönneberga på Lidingö. Framför mig står ekonomichefen och försöker simultansäga sifferserier som jag slumpar fram. Uppdraget kommer från en kvinna i lila manchesterdress. Hon är inhyrd från Alla kan-institutet och när vi femton minuter tidigare gick in till kvällsaktiviteten hälsade hon oss välkomna samtidigt som hon upprepade våra namn och la dem i olika minnesveck i vänster hjärnhalva. Hej, André. Hej André, mitt namn är Monika. André, André.

Vi har alltså gemensam kvällsaktivitet på våra personaldagar och Alla kan-institutet ska lära oss att sjunga. Första steget: synkade sifferserier. Andra steget: Sjunga ”Bä, bä vita lamm” i släpig jazzversion. Jag står framför ekonomichefen och mummelsjunger "bä bä". Jag har fruktansvärt ont i magen och försöker tänka på hur man ska kunna fly från denna trivselfrämjande aktivitet i rörelseregi (Är jag kvar för att jag inte har tillsvidareanställning?). Förbundsjuristen och IT-killen har för länge sedan gått ut från sångövningen. När jag tittar ut genom fönstret ser jag två skuggfigurer som står med sänkta huvuden vid en baklucka. De dricker ljummen öl och muttrar i kanon.

P-O, vilken av heter P-O? Alla kan-kvinnan letar i minnesvecken. Gruppen låter meddela att ingen heter P-O, men vi har en P-G, men han var en av dem som avvek för en stund sedan. Men Jerry då, visst heter du väl Jerry, säger hon och pekar på Jesper. André, du heter André, eller hur? Jag nickar jakande. Alla kan-kvinnan ler i triumf. Hon kan.

En halvtimme senare vaknar jag i min frivilliga tankeflykt och sjunger då, denna gång tillsammans med PR-samordnaren, ”Sånt är livet” med utlevande kroppsspråk. Jag svänger stelt på armarna och undrar hur min mage nu kan vara fri från värk. Förra gången när vi hade personaldagar, inte vande sig min mage med de inhyrda skrattkonsulterna den gången. Skrattkonsulter? En Marimekkokvinna lär oss att skratta mer, eftersom av skratt blir man glad! Ännu en trivselskapande Kay Pollak-aktivitet som jag den gången trodde var svårslagen i genren.