Skördetid

Det jag egentligen skulle skriva angående teve var inte det jag skrev i förra inlägget. Det slog mig när jag för en timme sedan stod på bana ett i Wasa Clubs squashhall beredd att ta emot en serve. Att det var något annat teverelaterat som jag tänkte på igår. Som jag nu minns det var tanken att det skulle stå något sådant här:

Mobiltelefonen ringer.
- Hej, det är David, jobbar du?
- Nej, jag är slutat för idag.
- Synd.
- Jag sitter faktiskt och dricker en öl med P-G på ett ställe i närheten av centralen där det är ladies night. Alla dricker vin och äter ost. Vi blev just förpassade till restaurangen.
- P-G, vem är P-G?
- En kollega, en kompis. Har jag inte berättat om honom.
- Det är möjligt, men jag gillar det inte. Ni ska väl inte äta glass ihop.
- Glass, nej. Glass äter jag bara med dig. Tiramisu. Det giller vi. Men jag ringer dig senare. Jag måste slutföra en monolog om skördetid.

Det var David, prästsonen, tennsoldatshistorikern, han har jag bestämt berättat om tidigare. Jo, vad var jag. Just det, skördetid. Igår var som sagt det bästa programmet hittills i Filip och Fredriks ”100 Höjdare”. En av personligheterna var en mycket disciplinerad man som levt efter ett närmast asketiskt schema i trettio år för att hålla midjemåttet som han hade när han var 20. Nyss fyllde han 70 och då var han i mål. Det var dags för skördetid!

Den kan man tycka lite torftiga skörden bestod av en mazarin på ett fik. Det var den han drömt om i alla år, en mazarin till kaffet. Jag tyckte inslaget var underbart eftersom det intresserar mig mycket: dessa disciplinerade människor som liksom samlar ihop till något genom att leva väldigt långt ifrån det de samlar till. Tänk att inte äta socker i 30 år för att få ta en mazarin till kaffet när man är 70!

Faktum är, börjar P-G och lutar sig tillbaka samtidigt som han torkar lite Starobrnoskum från överläppen, faktum är att jag har en kompis som är lite åt det där hållet. Han samlar ihop till rejäla fredags- och lördagsmiddagar bestående av oxfilé och bea genom att bara äta buljong under arbetsdagarna. Han vill vara säker på att maten ska smaka, så därför äter han knappt på vardagarna innan han börjar frossa i bea på fredagskvällen. Likadant när vi går på restaurang, då äter han knappt alls innan och har med sig extra bröd i innerfickan utifall inte maten han får stillar den uppbyggda hungern.
















Ännu en skördetidman, alltså! Utropar jag och nu känner jag något som liknar lycka. Om buljongdiet genererar bättre bea, tänk då hur fantastiskt god den där mazarinen måste ha varit när man skördat i 30 år!