Polaroidpastisch

Klockan är strax efter sex och det är gårdag. Jens Assur intervjuas i moderna museets föreläsningssal. Tio minuter in i intervjun artikulerar Assur käken ur led. Han trycker på nyckelord för att även trögtänkta ska fatta. De välformulerade tankarna om att pekingbor har mer gemensamt med stockholmare än med kinesiska bönder är i grunden självklara. De stämmer alltså säkert, men har man inte mer att säga om utställningen än att polaroidfotot fångar nerv och äkthet och att det finns gemensamma nämnare bland folk i innerstadshuvudstäder runt om i världen, kanske man ska tygla emfasen.

40 stycken polaroider. Ja, visst låter det lite. Mer är det inte som ingår i utställningen ”This is My Time, This is My Life”. Om man ska skilda samtiden i Stockholm, behövs det inte fler bilder då? När man ska fånga festen, träningen och modemedvetenheten i innerstaden, kräver inte det minst 40 per tema? Och om man är så tarv på nerv, ska inte någon av de tiotusen lite mer misslyckade bilderna vara med? Han har tydligen knäppt så många bilder, tiotusen, och kvar blev bara 40. Frågor som naturligtvis är svåra att svara på innan man sett utställningen. Men vilket arbete att välja ut de 40 bästa!

Nå, till verket. När man går med sin hala Tuborg guld i näven bland kulturborgare och medieminglare hör man ett namn nämnas hela tiden. Warhol. Det är en hommage till Warhol, ser du blommorna, det hade Andy under Factory-eran, och titta där är till och med en bild på Warhol. Ja, definitivt Warhol.

En kontemporär dokumentation år 2006 använder alltså en kanoniserad utställning om samma tema som mall. Warhol. Igen. Hur många gånger kan man återanvända konstnären av återanvändning? 40? 10 000? Det är dessvärre inte det enda problemet med utställningen. Bilderna är för få. Man vill ha mer. De berättar för lite. Som om detta bara är trailern för den stora utställningen. Den som förmodligen ligger i en låda under Assurs säng.

En annan sak: Medan valfunktionärer står utanför Åhléns och packar ihop dagens valstuga, minglar ministrarna Orback och Pagrotsky med Viggo på moderna. Ministrarna ser avslappnade ut, som om valet redan var vunnet. Är de också förlorade i historia?

Detta är tankar som loopas i mitt huvud när jag sitter på min ödsliga arbetsplats klockan nio en fredagskväll. Jag petar i mig hygglig thaimat och dricker folköl. Carlsberg. Min flickvän sitter i kontoret bredvid och skriver om samma utställning. Expressen.