Jag och orm…

Jag känner mig tom efter att precis lämnat ifrån mig en rapport om vad som händer om man fimpar Allbolagen. Funderar försiktigt om det finns något värde i att skriva om min utvecklade ormfobi (kommen av att jag petade på huggorm med pinne i sexårsåldern varpå min mindre psykologiskt utrustade farmor gallskrek) som ett slags kommentar till Mattias djurtext på Jet Set Junta.

För att sedan liksom glida över till en raljant beskrivning om varför jag envisades med att gå och se Snakes on a plane. Den där filmen som var kult innan den haft premiär. Ni vet, näthajpen.

Kanske skriva något om att gillar man orm och Samuel L Jacksons motherfucker-utbrott med röstläget hos en domedagspräst, ja, då är man hemma. Och fortsätta med att om man som jag skiträdd för orm och inte så där vansinnigt imponerad av att återigen höra Samuel L Jacksons patenterade domedagssvada, ja, då borde man stannat hemma.

Men det där kan aldrig bli något, det är en tom textidé. Det enda jag egentligen vill komma fram till är ju att få etikettera ormen som en förbannad evolutionsförnekare som borde skaffa ben. Och hur många gånger har jag inte börjat snacka orm och evolution på fester i jakt på ett stelt skratt.

Nej, jag åker hem istället.