Runkaren Roth

Sist ni hördes tala om mig och Philip Roth var när jag somnade på tåget från Gävle till Stockholm med hans runkroman ”Portnoys besvär” på magen. Först nu har jag läst ut den och på ett sätt var det verkligen en runkroman. Allt i medelklasshemmet i den medelstora stadsdelen skulle sprutas ner: Storasysters behå, toalettspegeln, tvättkorgen, håret, strumpan. Otaliga var beskrivningarna av en tonåring runkmissbrukares vedermödor på judefamiljens toalett. Det låter kanske som en något smetig roman som liksom står och slirar i sperma. Om man läser den på runkplanet, så visst. Men Portnoys besvär handlar naturligtvis om någonting helt annat.

Det är en allegori. Precis som Joseph Hellers roman ”Nånting har hänt” är en metafor för en fantastisk beskrivning av ett mindre sagolikt suburbia, är Roths Portnoys besvär berättelsen om att brottas med den judiska identiteten. För mellan alla kladdiga sexscener handlar boken om familjen och judendomen. Och hur bedrägligt det kan vara att bygga en ekvation (och en erektion) på att en juristtjänst som medborgarrättsombud innebär godhet. Den spetsiga självironin hos Roth är en annan koppling till Heller. Finns det något finare än självgoda medelålders män som med självironisk ton gör upp med sin ungdoms sexualitet?

Jag vill inte med detta få er att läsa in en massa allegorier i romaner som inte bär på några. Som när kritiker försökte få den urgröpta släggan i P-O Enquists "Sekonden" till en symbol för socialdemokraternas klassförräderi. Det var en bok om idrottsrörelsens moral och politiska roll berättat via en oerhörd far och son-relation. Den lätta släggan var fusket i idrotten. Inget mer.

Om den här bloggen har några metaforiska dimensioner? Allt på denna sida är egentligen bara berättelsen om en något kokett klassresenär som är osäker på om utredningar som behandlar konsekvenserna av ett eventuellt borttagande av Allbolagen räcker som identitetsgrund.