Dansrevolution i Östhammar

Kanske läste Jocke om min oförmåga att hålla kvar vid grabbarna från Krylbo. Jag skrev att jag borde ringa någon av dem för någon vecka sedan och det gick inte mer än några dagar förrän Jocke ringde och plötsligt satt jag på en länsbuss 811 från Uppsala till Östhammar och lyssnade på The Field. Jocke har flyttat dit nu - till Östhammar. Innan dess pluggade han i Gävle och nu bor han alltså i kärnkraftskommunen och jobbar på Forsmark.

När jag satt på morgontåget till Uppsala slog det mig: Tänk om det roliga är borta. Vad ska vi prata om då? Kontaminationsvärden och bruksvärdesprinciper? Men allt var kvar. Ja, det tog kanske en timme, men sedan var det som åren då vi inte setts aldrig ägt rum. Vi pratade naturligtvis lite om strålisar och ombudsmän, men mest var det en sådan där jargong som tar många år att bygga upp. Den som Nicklas Rådström skriver så fint om.

När det var som allra bäst, kring midnatt, drack vi maltwhisky och dansade till "It´s raining men". Jocke hade en dansmatta kopplat till xbox (som Guitar hero, fast dans istället för gitarr). Den stod vi och hoppade på till klockan tre på morgonen. Det blev lite orättvist eftersom jag tränat en del på Friskis och svettis. Jag tränade ju på Friskis intensivgympa under ett år i hopp om att möta konkret postmodernism i form av att se Horace Engdahl stå och veva armarna i otakt till Haddaway. Och de takterna satt i så pass att jag till slut tog mig igenom hela "It’s raining men" utan ett enda felsteg.

Barbro har börjat blogga

Hyresgästföreningsrepresentanter har inte varit särskilt framträdande i bloggosfären. P-G gjorde visserligen ett kort försök för ett år sedan, men i övrigt har de varit tunt. Men nu har Barbro Engman, förbundsordförande i Hyresgästföreningen, börjat bostadsblogga. Det börjar med andra ord likna något.

Södermalm har Lundell, Kungsholmen har Rongedal

Kungsholmens fönsterrutor vibrerade i lördags. Rongedal, eller Funky business som de kallar sig när de föreläser på Handelshögskolan, gick vidare till Globen i Melodifestivalen. De röda kostymerna, den samtidsblanka flinten, det fräscha firmafestanslaget. Södermalm har Lundell, vi har Rongedal.

Fredagsfika på Sheraton

- Vänta, skriver inte du i Neo. Jag såg någon krönika där för en tid sedan. Lite oväntat tyckte jag nog - att se Hyresgästföreningen i Neo.

Fastighetsägarnas näringspolitiska chef fångar mig precis när jag ska gå till Sheratons foajé och förse mig med morotskaka. Jag läser snabbt av hans namnbricka på bröstet och ser att den bär samma namn som han som med uppskruvat tonläge sågade min rapport om lägets påverkan på hyran för ett par månader sedan. Vi är ganska snabbt överens om några grundläggande förutsättningar för dagens hyressättningssystem. Han fortsätter med att förundras över att Hyresgästföreningens förhandlare i Stockholm, som han har att göra med, är folkpartist och under 30 år. Vi skojar lite om det där, jag och den näringspolitiska chefen. Han är trevlig.

Jag försöker kortfattat beskriva min syn på det kanske inte helt lyckade namnet för dagens hyressättning: bruksvärdessystemet. Och lyckas hålla mig från att fråga när Fastighetsägarna ska anställa sin första kommunist. De verkar ju så oerhört intresserade av att se paralleller mellan svensk bostadshyresmarknad och den politiska ordning som rådde i DDR. Men det är fredag på Sheraton och morotskakan smälter i munnen. Man vill inte förstöra en trevlig stämning.

Men det är ändå underligt det där, att kommunistkortet plockas fram från vissa lite smalare kretsar när hyressättningssystemet ska diskuteras. Det är som att man inte läst lagen. Bruksvärdet ersatte den statliga hyresregleringen 1969. Lagstiftaren ville ersätta hyresregleringen med en hyressättningsmodell som skulle likna den situation som uppstår på en hyresmarknad i balans. Och samtidigt kombinera modellen med en hyresspärr som möjliggjorde ett starkt besittningsskydd för hyresgästerna. Kanske inte helt kompatibelt med polsk brödkö och östtyska Trabant-referenser.

Dagens hyressättning är helt enkelt en medelväg mellan ett regelrätt marknadshyressystem och hyresreglering. Med bruksvärde menas en lägenhets läge, beskaffenhet, förmåner, miljö och kvaliteten på fastighetsförvaltningen. Dessa egenskaper ska bedömas generellt utan avseende på den enskilde hyresgästens värdering eller behov. Där skiljer det sig från marknadssystemet: vid bruksvärdering sker prissättningen generellt och i ett marknadssystem sätts priset på marginalen. Särskilt mycket svårare än så behöver inte skillnaden beskrivas.

Eller ja, man kanske bör lägga till att för att tillämpa bruksvärdet krävs så kallad systematisk hyressättning. Detta innebär, enkelt uttryckt, att de lokala parterna bestämmer vilka egenskaper hos lägenheten som ska påverka hyran. Nästa steg är att avgöra i vilken grad de olika egenskaperna ska påverka på hyressättningen. Och för att detta ska kunna genomföras måste man naturligtvis fråga hyresgästerna. Hyresgästernas värderingar ska helt enkelt återspeglas i hyressättningen. Man kan säga att systematisk hyressättning är viktig för att säkerhetsställa att en sämre bostad har lägre hyra än en bättre. Det geografiska läget påverkar alltså hyran redan i dagens system (förutsatt att hyresgästerna värderar det). Ända upp till 40 procent kan det skilja mellan en likvärdig lägenhet i olika läge.

Men det där hann vi inte prata så mycket om, jag och den näringspolitiska chefen. Snart blåste SABO i papperstrumpeten igen och det var dags sätt sig vid ett dialogcafébord och diskutera hyresrättens framtid.

Westius i östberlin

Från David W
Mottaget 11-feb-2008 19:17

1-0-bollen. Berlin är härligt. Är mest på den östra sidan naturligtvis. Vi hörs.

HHH took my baby away

Igår hade Tällberg-gänget återträff i Fredriks fasters lägenhet på Norr mälarstrand. Vi åt deli från Daglivs och tittade på På spåret. Fredrik berättade att han lanserat parollen hut, hyfs och hållning för en konservativ kollega på ett möte och att hon blivit alldeles knäsvag av den fuktiga drömmen om ett samhälle styrt av 3H. Även Karin gick tydligt igång på hut, hyfs och hållning. Jag håller på att bli brädad av en scoutparoll.

Födelsedagsfirande på Centralbadet

Mamma har en liten ryggsäck i handen när jag träffar henne vid nyhetsavdelningen på Kapp-Ahl. Vi har bestämt träff utanför Åhléns men när jag ringer och berättar att jag kommer bli fem minuter sen passar hon på att ta en sväng förbi Kapp-Ahl. Hon har hittat en svart tröja med rutig krage som hon vill titta på en gång till innan hon bestämmer sig.

Mamma har nyss fyllt 53 år och är här och hälsar på ett par dagar. Innan hon kom sa informerade jag henne om att det enda du behöver ha med dig är en baddräkt. Det är den som ligger i ryggsäcken. Vi går längs Drottninggatan. Svänger av till höger in i gränden där Centralbadet ligger.

Mamma blir som väntat entusiastisk över stämningen i Centralbadet. Vi simmar ryggsim och förlorar oss i Wilhelm Klemmings jugendarkitektur. Badar bubbelpool och ångbastu. Dricker gurkvatten och mjukar upp oss i Thermalpoolen.

När jag kommer ut till foajén sitter mamma redan ombytt i restaurangen. En främmande man konverserar henne. Han tycker att hennes dalmål är vackert. Vi beställer mat och vin och jag funderar om inte den nya TV4-borgerligheten snart kommer att ta med sig hela det här SPA-livsnjuteriet hem till Konsultholmen. Kanske kommer de att skaffa en liten portabel servicedisk som ofta finns på spa. Vid den kan ett avdragsgillt biträde stå och hälsa välkommen i hallen när de kommer hem på fredagen från en vecka av Excel-excesser. Av spa-biträdet får de en morgonrock och en ljuvlig tvål och ur högtalarna hör man ljudet av tillbringare som fyller glas med gurkvatten. Men där har jag naturligtvis fel. Så där håller de redan på, TV4-borgerligheten. Hemma-spa slog igenom redan 2006. Men det avdragsgilla spa-biträdet verkar inte riktigt ha slagit ROT än.

Squashskolan: 1. Russin

Peter Englund skrev för en tid sedan om en plåtburk med russin och hur viktig den var för hans författarskap. En riktigt bra skrivardag kunde han parera små sockerfall med russin. På så sätt slapp han lunchen och författandet liksom flöt fram. Jag jobbar lite likadant. För att jag ska orka spela squash i två timmar på söndagskvällen med Wasa SCR har jag numera alltid med mig ett litet paket russin. Jag är övertygad om att jag inte haft en chans på den nya argentinaren Angel om jag inte laddat med Sun-Maid igår. Nästa gång ska jag prova att ta med mig två paket och ge dansken Thomas en match. Jag har av någon anledning svårast för de utländska spelarna i klubben (fransmannen, vad han nu heter, har jag dock aldrig förlorat mot).

EDIT: Eller ja, det här med Peter Englund-referensen var mer en förevändning för att locka hit David W. Men det verkar inte hjälpa (han verkar hänga med den där Brusa högre lilla å istället), så då kan jag lika gärna säga som det är: Det var Karin som köpte sådana där små russinpaket som hon smugglade ner i min squashväska. Tanken var att jag skulle äta en ask på vägen hem för att inte komma hem vimmelkantig av utmattning. Och det har ju inte så mycket med russinrusig tennsoldatsprosa att göra.

En handfull regn

Jag har inte en enda barndomskompis kvar. För ett halvår sedan lade jag visserligen till några gamla högstadiekompisar på Facebook, men det är också allt. Den enda som jag umgås med som har en koppling till Avesta och uppväxten är Joacim. Han var min pingistränare på dalatoppläger i Mockfjärd i mitten av 80-talet och nu spelar vi squash två gånger i veckan och vill det sig riktigt väl tar vi i en öl på Tennstopet efteråt. Men det är som sagt också allt.

Det är kanske inget ovanligt men det slår mig när jag läser Niklas Rådströms bok om vänskap: En handfull regn. Hur stark Rådströms vänskap är till hans barndomskompis Bengt är och hur främmande det känns. Samtidigt kan jag känna lite avundsjuka: Det djup och den historia som den typen av vänskap har verkar magisk. Den där jargongen som man aldrig tröttnar på och det otvungna umgänget. Ibland undrar jag om jag hela tiden väljer bort det för att jag tror att det är den enda vägen framåt. Det kan skrämma mig lite. Som om allt bra finns längre fram. Den där lågmälda lyckan i källaren med min barndomskompis Tommy är ju trots allt svårslagen.

Rådströms vänskap med Bengt tar även den slut. Bengt bestämmer sig en dag för 30 år sedan att han inte kan leva ett mänskligt liv längre och hoppar från Västerbron. Det är utgångspunkten i ”En handfull regn”. På samma sätt som Slas sa farväl till pappa Rådström i ”Om vänskap funnes” är det först med denna bok som Niklas förmår formulera sig kring Bengts bortgång. Det är en lika fin som sorglig bok. Särskilt den första halvan när vänskapens tillkomst förklaras med emblematiska ögonblicksbilder. Man kanske skulle ringa en barndomsvän. Tisse? Fredrik ? Kanske rentav Tommy?