Dansrevolution i Östhammar

Kanske läste Jocke om min oförmåga att hålla kvar vid grabbarna från Krylbo. Jag skrev att jag borde ringa någon av dem för någon vecka sedan och det gick inte mer än några dagar förrän Jocke ringde och plötsligt satt jag på en länsbuss 811 från Uppsala till Östhammar och lyssnade på The Field. Jocke har flyttat dit nu - till Östhammar. Innan dess pluggade han i Gävle och nu bor han alltså i kärnkraftskommunen och jobbar på Forsmark.

När jag satt på morgontåget till Uppsala slog det mig: Tänk om det roliga är borta. Vad ska vi prata om då? Kontaminationsvärden och bruksvärdesprinciper? Men allt var kvar. Ja, det tog kanske en timme, men sedan var det som åren då vi inte setts aldrig ägt rum. Vi pratade naturligtvis lite om strålisar och ombudsmän, men mest var det en sådan där jargong som tar många år att bygga upp. Den som Nicklas Rådström skriver så fint om.

När det var som allra bäst, kring midnatt, drack vi maltwhisky och dansade till "It´s raining men". Jocke hade en dansmatta kopplat till xbox (som Guitar hero, fast dans istället för gitarr). Den stod vi och hoppade på till klockan tre på morgonen. Det blev lite orättvist eftersom jag tränat en del på Friskis och svettis. Jag tränade ju på Friskis intensivgympa under ett år i hopp om att möta konkret postmodernism i form av att se Horace Engdahl stå och veva armarna i otakt till Haddaway. Och de takterna satt i så pass att jag till slut tog mig igenom hela "It’s raining men" utan ett enda felsteg.