En handfull regn

Jag har inte en enda barndomskompis kvar. För ett halvår sedan lade jag visserligen till några gamla högstadiekompisar på Facebook, men det är också allt. Den enda som jag umgås med som har en koppling till Avesta och uppväxten är Joacim. Han var min pingistränare på dalatoppläger i Mockfjärd i mitten av 80-talet och nu spelar vi squash två gånger i veckan och vill det sig riktigt väl tar vi i en öl på Tennstopet efteråt. Men det är som sagt också allt.

Det är kanske inget ovanligt men det slår mig när jag läser Niklas Rådströms bok om vänskap: En handfull regn. Hur stark Rådströms vänskap är till hans barndomskompis Bengt är och hur främmande det känns. Samtidigt kan jag känna lite avundsjuka: Det djup och den historia som den typen av vänskap har verkar magisk. Den där jargongen som man aldrig tröttnar på och det otvungna umgänget. Ibland undrar jag om jag hela tiden väljer bort det för att jag tror att det är den enda vägen framåt. Det kan skrämma mig lite. Som om allt bra finns längre fram. Den där lågmälda lyckan i källaren med min barndomskompis Tommy är ju trots allt svårslagen.

Rådströms vänskap med Bengt tar även den slut. Bengt bestämmer sig en dag för 30 år sedan att han inte kan leva ett mänskligt liv längre och hoppar från Västerbron. Det är utgångspunkten i ”En handfull regn”. På samma sätt som Slas sa farväl till pappa Rådström i ”Om vänskap funnes” är det först med denna bok som Niklas förmår formulera sig kring Bengts bortgång. Det är en lika fin som sorglig bok. Särskilt den första halvan när vänskapens tillkomst förklaras med emblematiska ögonblicksbilder. Man kanske skulle ringa en barndomsvän. Tisse? Fredrik ? Kanske rentav Tommy?