Smygläsare om sex

Jag är i Jönköping och köper Bon på pressbyrån för att läsa på tåget till Stockholm. Deras sextema gör mig nyfiken. Den bästa texten om sex någonsin, skriver de i ledaren. Jag är i Nässjö och är redan upphetsad.

Det visar sig att texten är en återgivning av flera rundabordsamtal i stil med det surrealisterna hade i slutet av 20-talet. Det visar sig vidare att Sigge Eklund är André Breton, debattledaren. Och att surrealisterna från 20-talet (t ex Salvador Dali) är utbytta mot samtida smygläsare (t ex Quetzala Blanco). Smygläsare? Smygläsaren är en kategori människor som får sitt proportionellt sett största kulturella intag från (gratis)magasin på ställen som Allmänna galleriet. Smygläsaren samtalar hellre om metamedia än musik, film, konst eller litteratur. De konsumerar i varierande grad även det senare, men är aldrig så febrig som när de får smygläsa Odd at large på Riche.

Gudrun Schyman ingår förresten även i samtalen. I övrigt mest smygläsare.

Det som är slående med samtalen I Bon är att få pratar om sex kopplat till något (de kan). Eller jo, Lasse Lindh berättar att han gillar att knulla groupies med sin egen menlösa musik som fond. Och när jag tänker efter sa ju även Sigge att han aldrig är så fri från samhällets strukturer som när han pressar kuken mot en bröstvårta. Men i övrigt får vi mest veta att sådana som Manne Forsberg, han som skrev boken med det Povel Ramel-doftande namnet "Kukbruk", gillar att snacka fitta när han knullar.

Visst, det finns frön till intressanta samtal när Gudrun Schyman var med. Hon berättade bland annat att hon med åldern övergått från fantasier där kvinnor onanerar till män som runkar. Men hon tystande snart eftersom Sigge bara ville veta om Quetzala rakade fittan (och Quetzala bara ville svara på frågan om hon rakade fittan).

Men det fanns en sak som verkligen var intressant i samtalen; och det var att flera av tjejerna runt bordet tydligen har mannens blick när de fantiserar som sex. Karin Ström tittade på kvinnan med mannens blick. Man får anta att den patriarkala porrpreferensen har penetrerat kvinnan djupt och liksom växt ihop med den. Eller menar de att dominansen är naturbunden? Sigge menade dock, som sagt, att man i sängkammaren, i någon abstrakt mening, var fri från samhället. Detta kunde han inte förklara (även fast Gudrun frågade hur han menade). Förmodligen av den enkla anledningen att det inte går. Att den känsla av samhällsvakuum som han känner är falsk, en illusion. Sedan frågade han om Linna Johansson gillar porrpung.

I samtalen framgår även att Sigge tycker att han har en stor och kåt kuk och att Manne tycker att han är bra på att knulla. Det får de ju tycka, jag är övertygad om att båda är underbara älskare, men vad är det för samtal om sex. Martin Kellerman, smygläsarnas serietecknare, sa inte så mycket förutom att han retade Lasse Lindh för att gillade att knulla (till) sin egen musik.

Det blir uppenbart att det rör sig om människor som av medverkan i medier fått självförtroendet att (frispråkigt) prata om sig själva, men som har mycket litet att säga. Jag menar, vem vill veta när en medlem i rockgruppen Laakso runkdebuterade, och vad han då tänkte på?

Var är harjaktshögern?

Jens fotade en manifestation mot det svenska, socialistiska skattetrycket häromdagen. Och man ser att det tagit ut sin rätt när Skattebetalarnas förening, likt vilken vänsterfolkrörelse som helst, bjuder på konsuminköpt korv och billig juice i plastmuggar. Det är inte lätt att vara skattesänkarhöger i ett land där till och med högern är socialistisk tänker de säkert där de en helt vanlig dag i Stockholm står och slukar slang i grupp.

Men det är inte det som intresserar mig med bilden, utan att alla ser så vanliga ut. Jag saknar personligheterna som borgerligheten representerar i de små arbetarekommunerna. Där blir de uppnästa excentrikerna till oundgängliga färgklickar i det kompakt bruksgrå. Jag tänker på sådana som rektorn, privattandläkaren, disponenten och optikern. Den senare, optikern, var just en sådan i Avesta. Han klämde in ett H mellan Lars och Larsson, jagade hare, bar alltid kostym, var med i rotary och old fellows och fredagsfyllan bestod av årgångsreserva (och, om jaktlyckan var god, hare). Av Jens bild att döma hundra miljoner mil från den korvätande skattesänkarhögern i storstaden.

Hubbas i Östanbyn

I helgen var jag på landsbygdsrehab hos min bror Mattias i Östanbyn. Den röda träkåken, som han i princip har byggt själv, är omringad av motorer. En röd puch Alabama står lutad mot husknuten, en gul racerbåt står bredvid garaget, en gigantisk Dodge står utanför huset, en snöskoter står på en stor sten och när jag lånar datorn ser jag ett Blocket-fönster är öppet med bilder på begagnande motorcrosscyklar som är till försäljning. Förutom att jag åker en sväng på mopeden under lördagskvällen (till Dicka) - när Mattias ska fixa något med båtmotorn - sitter vi hela helgen vid en utsiktspunkt utanför huset, där en blågrå gigantisk Grand danois är kopplad.

Vi försöker spela musik men den drunknar hela tiden. Av Hubbas. En av alla dessa självtillräckliga och stormagade masar som bor i Dalarna är nämligen granne med min bror och spelar musik på hög volym hela helgen. På söndagsmorgonen går grannen förbi och ropar: Nu ska jag hem och spela Hubbas för er? Det har ni aldrig hört va? Han dog han. Var det hjärtinfarkt? Fem minuter senare har han hunnit hem till sina åtta katter och sina slattar Norrlands guld från gårdagen och snart dånar Elvis-doftande musigheter över Östanbyn. En fin helg.

Judiska teatern och en rund miljon

"Din gamla kulturentusiast!", Annina sms-mobbar mig för att jag en fredagskväll sitter på Judiska teatern och tittar på dokumentärfilmen ”Another Land” av Amit Goren. Det är en del i en serie där den judiska identiteten skärskådas (finns det några som skärskådar sin identitet så mycket som judar?). Jag är där med Björn och alla i publiken kramas och pussas. De känner varandra väl. Vi känner oss som utbölingarna på ett släktkalas. Filmen är sådär och när filmaren intervjuas i syfte att förklara intentionen med filmerna går jag ut (finns det något som man går ut så ofta av som när kulturkvinnor intervjuar kulturmän om deras kulturskapande?).

Vi tar bussen till Eriks bakfika och äter en hamburgare. Vid bordet bredvid sitter den där travkommentatorn på TV4 som alltid säger att den som leder på upploppet ser ut som en rund miljon (vad betyder det?). Han pratar larvigt om vin hela tiden (”undrar om jag, av ren nyfikenhet, ska beställa ett glas dessertvin av den där nya österrikaren som Erik fått in?”; ”det var makalöst vad länge det här italienaren behåller sin explosiva karaktär”). Hans fru säger inget på drygt en timme för att sedan - plötsligt, i en välrepertead rörelse - plocka fram en stor krans (den har legat gömd under bordet under hela middagen) som man ska sätta på dörren. Den har formen av ett hjärta och är det till det unga paret som sitter vid samma bord (deras barn?). De tackar manierat samtidigt som travkommentatorn beställer in mer hummersoppa. Märkligt, det hörde inte till vanligheterna när jag var på trav med morfar på Romme, att man då träffade äldre män som pratade larvigt om vin och beställde hummersopa. Kanske höll de till någon annanstans?

Shoppingsugen av väskdebatt

DN sammanfattade väskdebatten i dagens kulturdel. Det blev till ett ofrivilligt roligt collage av ett gäng mediemänniskor som skulle kommentera en, får man nog säga, underlig debatt (där vissa verkar tro att problemet är att folk shoppar när det naturligtvis, i så fall, är fördelningspolitiken det är fel på; och andra förmår inte någonsin se det ytliga i sina djupheter om ytligheter). När Mattias och jag med anledning av detta meljade om konsumism i förmiddags blev jag på samma sätt som David blir sugen på pommes när han läser Fast food nation så tarv av shoppingkonversationen att jag sprang över till Götrich på lunchen och köpte en vit Cornelianiskjorta med manschettknäppning.

Tyskt taufe

Efter långfredagen bland kulturborgarna i Vasastan sitter jag bakfull på tåget till Skåne. Karins brors nyfödda dotter, Frida, ska döpas. Vi vaknar i Hässleholm. Hinner precis hoppa av innan tåget rullar vidare. Karin är nedsjunken i en krönika och jag bloggar. Levi, Karins pappa, hämtar. Åker till Åsen. Äter påskmiddag hos familjen Olsson i den Carl Malmsten-möblerade matsalen. Det ligger Nettopåsar under bordet och jag pratar pingis med Karins brorsdotter, Linnea. Det är dags för slutspel i bästa fyran i Stockholm snart och jag erbjuder mig att coacha.

Får skjuts in till Malmö av Karins yngsta storebror, Mattias. Jag och Mattias pratar utförsäljning av statliga bolag och är märkligt nog hyfsat överens. Ty familjen Olsson är moderat. Men det är nog som David sa häromdagen: Det är ett märkligt politiskt klimat när regeringens kanske mest sansade röst är moderaternas.

Vi checkar in på Quality Hotell vid konserthuset. Betalar en extra hundralapp för en minisvit. Äter en sen middag i restaurangen. Biff. De spelar rock i högtalarna. Väldigt Malmö alltihop(a). Tar en sväng till Möllan och en öl på Tempo. Det är sig likt. Tjejerna har kläder som skulle kunna vara från Carin Wester (men är det inte) och flera av killarna har skägg som skulle kunna vara postrock (det är det). Alla dricker öl. En tjej jockar ett slags bättre dansmusik. Möllan, som ett litet bättre Södermalm.

Äter frukost och hejar på Hanna Fahl i restaurangen. Hon har varit och spelat skivor med några kompisar på Inkonst. Sätter på mig tvådelad kostym och åker till den tyska kyrkan. En pigg och prydlig präst predikar på tyska. Dopceremonin tar vid. Gudmodern gråter och Frida bajsar på sig. Prästen pratar om blomsterprakt på en svenska som gud glömt. Det hela är mycket fint. Jag förstår annars inte så mycket av talen och sångerna eftersom jag hade betyget ett i tyska under gymnasiet.

Vi åker till hotellet The Mayfair och äter middag (alla måltider heter middag i Skåne). Jag får hålla i Frida. Är rädd att hon ska spy på min sammetskavaj. Hon börjar genast gråta. Åtta timmar senare somnar jag i sängen och vaknar en timme senare. Bio. Blood Diamond. En ganska bra film där Leonordo di Caprio är briljant.

Jag checkar ut och tar flyget hem till Stockholm. Karin stannar kvar.

Kulturborgarfest i vasastan

Jag har hamnat lite utanför på kulturborgarfesten i Vasastan och spanar runt i våningen. Jaha, där står en radioprofil i långt rollspelshår och konverserar en storväxt poet. Och där står en glad byråkrat som planerar infrastruktur, tänk att hon också råkat ut för skrattkonsulter. Det är något med personalavdelningar och trivselfrämjande aktiviteter inom offentlig sektor och rörelseorganisationer. Det blir alltid Pollak på personaldagen.

Där kommer värdinnas man och småjoggande från matsalen mot skivspelaren. Undrar om han är längre än vad jag är? Jag gillar inte folk som är längre än vad jag är. Ska han äntligen byta ut den där erotiska R’n’B-musiken? Jaså, inte det; ännu mer snyggt knullgung. Undrar vad den där glasögonprydde litteraturkritikern tycker om det, inte kan väl han gilla R’n’B? Vem letar han efter förresten? Förmodligen sin författarinna som verkar ha försvunnit ljudlöst från festen. Nej, inte kan han gilla den här musiken. Han gillar nog någon slags esoterika. Jazz? Men han verkar mycket glad i nougatägg. Han har fickorna fulla. Där, i hörnet av biblioteket, sitter två som garanterat gillar R’n’B. De diggar.

Nej, men är det inte ännu en radioprofil står och skojar med en förlagsredaktör. Jo, och där står Björn lite bakom och tjyvlyssnar. Som en knattereporter i färd med att palla kulturnyheter. Hon med hårnät, det måste vara någon slags designer. Hon ser sval ut. Men vem pratar hon med? Jaså, jaha, ännu en kritiker, eller ska man kalla henne för författare. De vill nog att man säger både och.

Äntligen kommer en av värdinnorna till undsättning i soffan. Om vi har tråkigt i hennes slitna designsoffa? Nej då, inte då, vi sitter här och spanar lite bara. Men du får gärna avståndspresentera några av de man ser härifrån och som vi inte pratat med. Han, till exempel, den där långa, vad är det för typ? Just det, poet. Han ser stark ut.

Jaså, ni möttes då och hon är en barndomsvän. Och hon är fotograf, så trevligt. Alla får mycket kärleksfulla omdömen. När hon avslutar med mig berättar hon att jag en gång skickat ett mejl till henne. Som hon sedan svarade på. Det är dags att gå hem. Klockan är visserligen inte särskit mycket men Björn är kvällstrött och Karin vill vara pigg på sin brors dotters tyska dop. Och jag är lojal och lommar efter. I köket stoppas jag av ännu en redaktör som vill nyansera en tidigare diskussion vi har haft om marknadshyror. Jag ursäktar mig och springer ner till taxin (utan att sätta på mig skorna eftersom de tar man inte av sig på sådana här fester, vilket jag inte förstod när vi kom och slirade därför omkring i strumplästen innan jag smög tillbaka till hallen och satte på mig skorna igen). I trapphuset hör jag att de precis har bytt musik till Lily Allen. Fan.

Överklassens förhållande till skaldjur

Folk har mejlat mig och undrat vad det är speciellt med överklassens förhållande till skaldjur. För det är ju så: överklassen tycker vädligt mycket om skaldjur (hummer, ostron, räkor; och visst gillar de väl krabban också?) och det kan ju framstå som lite underligt. Visst det är dyrt och därav en naturlig överklassmarkör, men undrar om inte det beror mest på att det är svår etikett kopplad till skaldjur (hur äter man en hummer; hur öppnar man ett ostron; var äter man den bästa räkmackan). Att de liksom omger sig med skaldjur för att vi inte ska komma innaför skalet på dem! Kan det vara så?

NK och räkmackan

Jag och PR-samordnare Karin gick med anledning av mina tidigare räkmackebloggar (här och här) till NK:s fik på entréplan för att äta lunch. De ska ha de bästa räkmackorna där, menade Karin. Jag hade naturligtvis väldigt svårt att tro att de skulle trumfa Hotell Eggers klassiska räkkreation. Men är inte dummare än att jag vill ge NK en ärlig chans.

Fiket är fullsatt men till slut får vi en plats bredvid en typisk NK-dam som skär sin sallad i smala strimmor (och höll tummarna långt upp på besticken) som hon sedan stoppar i den snipiga munnen. Vi beställer raskt in varsin räcksmörgås och man kan snabbt konstatera att den är snyggt serverad, lite för liten, något för fettsnål men har föredömligt spänstiga räkor. Ungefär som den NK-dam som vi sitter här bredvid summerade vi. Vi betalar för kalaset och lämnar NK samtidigt som vi talar högljutt om överklassens förhållande till skaldjur.

Alice och jag

Nu är det egentligen för sent. Filmen går inte längre på bio. Eller vänta, när jag går in på Zita ser jag att den faktiskt går några dagar till. Kort datum, står det. Åtminstone påskveckan ut! I så fall då tycker jag att ni ska se ”Alice och jag”. Precis som Mattias och jag gjorde i lördags efter en springtur runt Kungsholmen och italienska köttbullar på Copertino. Alice och jag är en dokumentär som kretsar kring Alice Timanders liv. Ja, det kanske inte låter så intressant att se en tandläkare som varje dag i 90 år byter tandläkaruniform mot leoparddräkt. Men Alice är naturligtvis ingen dum blondin utan en smart karriärkvinna som en dag blev besatt av premiärer. Hon dömdes ut som skådespelare men tänkte att: det finns ju en till scen på teatern och den ska jag dominera: foajén. Hur hon vid varje premiär ställde sig i ett hörn, ensam men väl synlig i spektakulära kreationer till dess att hon blev sedd.

Om detta handlar Alice och jag. En mycket intressant och rörande livshistoria om en trebarnsmamma som missbrukar premiärer som ger några feministiska frågeställningar: Hur kan man som karriärkvinna på 50-talet förena det med föräldrarollen när man samtidigt är besatt av att synas på premiärer? Hur påverkas man av att ständigt ha fotoblixtar som ständigt diarieför ens åldrande? Och vad får man får syn på mannen om man väljer detta fullständigt normbrytande liv? Svaren är givna men inte desto mindre intressanta. Livspusslet går givetvis inte ihop och där står Alice och undrar varför hennes barn inte bor hos henne längre. Hon ropar febrilt över atlanten efter kärleksbekräftelse från sitt barn i USA och får till svar att hon ska erbjuda kärlek istället för att efterfråga den.

Filmens har dock en svaghet. Dokumentärfilmaren Rebecka Rasmusson. Hon kan inte hålla sig från att blanda sig i historien där hon knyter ihop Alice liv med sitt eget. Rebecka ska ha barn och mannen flyr. Precis detta hände även i Alice liv för hundra år sedan: När hon berättade för sin dåvarande man att hon var gravid fimpade han cigarren och gick sin väg. Rebecka kommenterar alltså Alice berättelser med sina funderingar om sitt kommande moderskap. Det illustreras med gryniga super 8-snap shots. Och det funkar inget bra. Hennes ton är litet larvig och bilderna slöa schabloner på en dokumentärfilmare som vill väva in vardagsposi.

Men om man kokar bort jaget i Alice och jag återstår en smått fantastisk dokumentär om misslyckat moderskap, fascinernade feminism och patenterat premiärmissbruk.

Patronymikonpost

Ett par gånger i veckan får vi någon annans post i brevlådan. Visst kan man som brevbärare lägga fel ibland, men efter snart två månader på Kungsholmen börjar mönstret bli allt tydligare: Vi får Kungsholmens son-post i vår brevlåda. Först fick vi Gustavsson-post och det var kanske inte så konstigt med tanke på att grannen heter just Gustavsson. Men sedan började det dimpa ner Olson och Eriksson på hallmattan. Post som skulle till helt andra adresser på Kungsholmen men som hamande i Olssons och Johanssons brevlåda. Nu finns det forfarande ungefär hälften hyresrätter och hälften bostadsrätter på Kungsholmen (dock ingen allmänytta) och därmed en blandning av efternamn (dock inga invandrarnamn), men jag kan inte annat än se detta som en markering från alla Silversköldar och Stolpenstiernor i trapphusen: För oss är ni samma enkla patronymikon allihopa; ge oss en mandatperiod sedan har vi ombildat er tillbaka till förorten.