Kulturborgarfest i vasastan

Jag har hamnat lite utanför på kulturborgarfesten i Vasastan och spanar runt i våningen. Jaha, där står en radioprofil i långt rollspelshår och konverserar en storväxt poet. Och där står en glad byråkrat som planerar infrastruktur, tänk att hon också råkat ut för skrattkonsulter. Det är något med personalavdelningar och trivselfrämjande aktiviteter inom offentlig sektor och rörelseorganisationer. Det blir alltid Pollak på personaldagen.

Där kommer värdinnas man och småjoggande från matsalen mot skivspelaren. Undrar om han är längre än vad jag är? Jag gillar inte folk som är längre än vad jag är. Ska han äntligen byta ut den där erotiska R’n’B-musiken? Jaså, inte det; ännu mer snyggt knullgung. Undrar vad den där glasögonprydde litteraturkritikern tycker om det, inte kan väl han gilla R’n’B? Vem letar han efter förresten? Förmodligen sin författarinna som verkar ha försvunnit ljudlöst från festen. Nej, inte kan han gilla den här musiken. Han gillar nog någon slags esoterika. Jazz? Men han verkar mycket glad i nougatägg. Han har fickorna fulla. Där, i hörnet av biblioteket, sitter två som garanterat gillar R’n’B. De diggar.

Nej, men är det inte ännu en radioprofil står och skojar med en förlagsredaktör. Jo, och där står Björn lite bakom och tjyvlyssnar. Som en knattereporter i färd med att palla kulturnyheter. Hon med hårnät, det måste vara någon slags designer. Hon ser sval ut. Men vem pratar hon med? Jaså, jaha, ännu en kritiker, eller ska man kalla henne för författare. De vill nog att man säger både och.

Äntligen kommer en av värdinnorna till undsättning i soffan. Om vi har tråkigt i hennes slitna designsoffa? Nej då, inte då, vi sitter här och spanar lite bara. Men du får gärna avståndspresentera några av de man ser härifrån och som vi inte pratat med. Han, till exempel, den där långa, vad är det för typ? Just det, poet. Han ser stark ut.

Jaså, ni möttes då och hon är en barndomsvän. Och hon är fotograf, så trevligt. Alla får mycket kärleksfulla omdömen. När hon avslutar med mig berättar hon att jag en gång skickat ett mejl till henne. Som hon sedan svarade på. Det är dags att gå hem. Klockan är visserligen inte särskit mycket men Björn är kvällstrött och Karin vill vara pigg på sin brors dotters tyska dop. Och jag är lojal och lommar efter. I köket stoppas jag av ännu en redaktör som vill nyansera en tidigare diskussion vi har haft om marknadshyror. Jag ursäktar mig och springer ner till taxin (utan att sätta på mig skorna eftersom de tar man inte av sig på sådana här fester, vilket jag inte förstod när vi kom och slirade därför omkring i strumplästen innan jag smög tillbaka till hallen och satte på mig skorna igen). I trapphuset hör jag att de precis har bytt musik till Lily Allen. Fan.