Alice och jag

Nu är det egentligen för sent. Filmen går inte längre på bio. Eller vänta, när jag går in på Zita ser jag att den faktiskt går några dagar till. Kort datum, står det. Åtminstone påskveckan ut! I så fall då tycker jag att ni ska se ”Alice och jag”. Precis som Mattias och jag gjorde i lördags efter en springtur runt Kungsholmen och italienska köttbullar på Copertino. Alice och jag är en dokumentär som kretsar kring Alice Timanders liv. Ja, det kanske inte låter så intressant att se en tandläkare som varje dag i 90 år byter tandläkaruniform mot leoparddräkt. Men Alice är naturligtvis ingen dum blondin utan en smart karriärkvinna som en dag blev besatt av premiärer. Hon dömdes ut som skådespelare men tänkte att: det finns ju en till scen på teatern och den ska jag dominera: foajén. Hur hon vid varje premiär ställde sig i ett hörn, ensam men väl synlig i spektakulära kreationer till dess att hon blev sedd.

Om detta handlar Alice och jag. En mycket intressant och rörande livshistoria om en trebarnsmamma som missbrukar premiärer som ger några feministiska frågeställningar: Hur kan man som karriärkvinna på 50-talet förena det med föräldrarollen när man samtidigt är besatt av att synas på premiärer? Hur påverkas man av att ständigt ha fotoblixtar som ständigt diarieför ens åldrande? Och vad får man får syn på mannen om man väljer detta fullständigt normbrytande liv? Svaren är givna men inte desto mindre intressanta. Livspusslet går givetvis inte ihop och där står Alice och undrar varför hennes barn inte bor hos henne längre. Hon ropar febrilt över atlanten efter kärleksbekräftelse från sitt barn i USA och får till svar att hon ska erbjuda kärlek istället för att efterfråga den.

Filmens har dock en svaghet. Dokumentärfilmaren Rebecka Rasmusson. Hon kan inte hålla sig från att blanda sig i historien där hon knyter ihop Alice liv med sitt eget. Rebecka ska ha barn och mannen flyr. Precis detta hände även i Alice liv för hundra år sedan: När hon berättade för sin dåvarande man att hon var gravid fimpade han cigarren och gick sin väg. Rebecka kommenterar alltså Alice berättelser med sina funderingar om sitt kommande moderskap. Det illustreras med gryniga super 8-snap shots. Och det funkar inget bra. Hennes ton är litet larvig och bilderna slöa schabloner på en dokumentärfilmare som vill väva in vardagsposi.

Men om man kokar bort jaget i Alice och jag återstår en smått fantastisk dokumentär om misslyckat moderskap, fascinernade feminism och patenterat premiärmissbruk.