En turkos svarttaxi i Hubbas-land

- Fan vad konstigt, varje morgon träffar jag Mattias och nu sitter jag här och tittar på dig och ni är ju lika. Men du är renrakad och ser ut som en som en pojke. Han som en skäggig karl. Men ni har karrrdigan på er båda två. Det gillar ni, karrrdigan. Den två meter långa och 125 kilo tunga raggaren Pekka granskar mig. Han har runda glasögon och skinnjacka med tryck: I love rock´n´roll. Vi sitter i en turkos raggarbil. Impala.

- Ja, tänk vad lite skägg kan göra. Vad är det för musik ni spelar?

- Eddie, har du inte hört Eddie Meduza?

- Jo, det har jag väl, men det var ett tag sedan. Kräk, en kille från min gamla högstadieklass spelade Eddie Meduza ibland, men det var ju ett tag sedan jag gick i årskurs åtta i Åvestadalsskolan. Ja, han hette ju egentligen Krigh, men du vet hur det är i Avesta: alla har smeknamn. Gustavsson blev Gurk. Han med cowboyjackan som luktade konstigt blev lukta gott-indianen. Hon med den sneda foten i rullstol fick heta sillöga. Den korta och söta tjejen med pentat hår som hade en lång tjejkompis med dålig hållning fick naturligtvis heta Drömfåret och Puckli (med dubbla "L"). Du, till exempel, du heter väl inte Pekka?

- Jaså, det gör du, är du från Finland kanske?

- Krylbo, jag förstår.

Jag och min bror Mattias blir serverade öl i baksätet och snart är vi framme i Östanbyn. Det lyser hos grannen, Hubbas. Vi betalar 100 kronor som tack för skjutsen. På väg uppför backen till det röda huset hoppar en skuggfigur fram från buskarna och tar tag i mina skinkor och lyfter upp mig samtidigt som han undrar vad jag gör här. Det är en annan granne, Mackan, som vill ha efterfest men vi fintar bort honom och snart sitter vi köket och dricker kaffe.