En hund begraven i Hubbas-land

Vi har gått en kilometer in i skogen och står på en kalhuggen höjd i Östanbyn. Det blåser snö i ögonen på oss. Där brukade de leka, Lian och Tessa, berättar min brors före detta flickvän och hennes mamma. Men nu är de, hundarna, kremerade och ligger i två boxar. En är gjord av papp och ser ut som en thai-box och den andra är av trä och liknar en fågelholk. I träboxen ligger Lian (Tessa, mammans hund, ligger i thaiboxen) och när vi öppnar locket är det flera liter blågrå aska i den. Han var en stor hund.

Jag gillar inte hundar. Lian och jag skaffade därför tidigt en överenskommelse. Vi höll oss på varsin kant. Men på den där kalhuggna höjden finns han nu överallt och jag kan inte säga annat än att det var lite fint när den blågrå askan fångades av vinden och flög upp i himmelen. Min bror är inte typen som visar känslor särskilt öppet, men han var ovanligt tyst när han stod där på den kalhuggna höjden med svart rock och vit toppluva. Det enda som hördes, förutom snön som susade, var en flickfotograf som fotade. Ja, det låter säkert konstigt men så var det i alla fall. Till vardags fotar lillebrodern till exflickvännen modeller för Café och nu stod han på knä på ett kalhygge och dokumenterade en hundbegravning.

Dagen efteråt gick jag och min bror Mattias en promenad i Östanbyn. På vägen hem mötte vi grannen Hubbas. Han var full och förbannad och frågade var hunn var och när han fick veta att det var avlivad vände han tvärt på träskon och gick in till sina katter och ölsslattar samtidigt som fräste något om att min bror kunde ta livet av sig själv istället; såna som han skulle inte ha djur. Vad en påskölsfull, pensionerad sophämtare slänger ur sig en söndagsmorgon behöver man kanske inte bry sig så mycket om. Men jag blev lite ledsen när Hubbas släppte ut sina supiga idiotier och lät de fångas av vinden och flyga rakt upp i ansiktet på min bror.

Jävla sopgubbe.