Putslustiga pseudoessäer

Det enda vi hade gemensamt var att jag lånat hans bil. Eller ja, det var Björn som lånade den, men vi åkte i den tillsammans till Åre där Björns morbror har en timmerstuga. Jag minns inte var det var för märke på bilen men så här i efterhand, ett par år senare (eller var det ett?), tänker jag mig en Mazda. Det låg en urdrucken Festis i baksätet och tre Lundell-skivor i handsfacket. Björn hade beställt bilmusik.

Dan är precis som Björn kulturjournalist. Och jag tror inte att det var någon slump att de lånade bil av varandra. Kulturjournalister gör ofta det. Inte särskilt konstigt eftersom de inte gillar bil. Därför tänker jag mig att andelen bil är låg i det skrået. Och eftersom folk i mediesvängen mest umgås med folk i mediesvängen blir det att den lite rostskadade Passaten som arkitekturskribenten sitter på lånas friskt av frilanskollegor när skidsuget gör sig påmint.

Jag riktigt ser Johan Croneman fumlande med tanklocket på en Statoilmack och hur Karin Magnusson panikbromsar med en lånad bil från 80-talet för att inte köra in i en cykelhjälmförsedd Tommie Jönsson (cykla, däremot, gillar de, kulturjournalisterna).

Det var naturligtvis det vi började prata om, jag och Dan, när vi sprang på varandra igår på Filters släppfest (smygläsarbegreppet verkar vara på väg bort: nu släppfestar man istället). Att jag lånat hans bil. Det kunde jag förresten göra när jag ville. Det var bara att ringa. Den bara står där. Bilen.

Vi kom att prata om blogga och jag var av någon anledning övertygad om att han inte gjorde det. Men det visade sig vara fullkomligt fel och när jag nu läser den lägger jag samtidigt till den i min länklista. Så bra är den. Helt fantastiskt faktiskt. Den handlar om stadsbyggande, gatuliv, shopping och arkitektur och heter Punkthus. Dan (Hallemar i efternamn) berättade att en kritiker beskrivit hans texter som putslustiga pseudoessäer. Det var såklart menat som dåligt, men när folk ska beskriva något som de inte förstår sig på blir orden ibland märkligt träffsäkra. Fast på ett bakvänt sätt. För inte kan man änka mig något mer fantastiskt än att få omdömet putslustig pseudoessäist av en som inte riktigt förstår.