Mat som exploderar i munnen

För ett par veckor sedan var jag på två fester samma kväll. En gammal dröm gick i uppfyllelse: Man mjölkar ut det bästa i första festen, sätter sig i en taxi, byter strumpor, och anländer till fest nummer två med glatthumör och färgglada fötter.

Först var det födelsedagsfest hos Emma och sedan inflyttningsfest hos Jonas. På den första festen träffade jag en kille som jag spelat squash mot på Wasa Clubs söndagsträning. Vi började naturligtvis genast snacka boost och let, men gled snart över på mat. Alf, som squashspelaren heter, visade sig vara en jävel på mat. Han berättade om restaurangbesök där de plockar isär oliven, behåller smakerna, och sedan bygger upp den igen. När Alf sedan stoppade oliven i munnen exploderade den.

Igår var jag på restaurang Stockholm och kom att tänka på Alf och hans isärplockade oliv. När jag beställde in en Tiramisu var amaretton isärplockad och uppbyggd som jello. Jag stoppade försiktigt in amapretton i munnen och väntade på explosionen. Men inget hände mer än att det smakade väldigt gott.

Tennisnostalgi

När jag var liten var jag ofta hos farmor och farfar i Säter. Mest var jag hos farmor. Farfar satt instängd i ett rum och lade patiens. I samma rum satt min bror, Mattias, på golvet och byggde lego. Farfar och Mattias kom väldigt bra överens. De sa aldrig något till varandra, men de trivdes där bland nötta kort och färgglatt lego. I hallen utanför det tysta rummet spelade jag och farmor tennis. En fotpall var nät, skärbrädor tennisracketar och en tilltufsad taxleksak tennisboll. Farmor var Jimmy Connors och jag var Björn Borg.

Jag tänkte på de där tennismatcherna i hallen med farmor när jag idag spelade tennis i Haga. Farmor var nu utbytt mot flm-redaktören, Jonas. Vi hade naturligtvis riktiga racket och gasfyllda Tretornbollar. Jonas hade vita tennisshorts. Jag mörka. På banan bredvid spelade Björn Borg en tuff tresetare. I parken intill satt par i gräset (och lade patiens och byggde lego?). Innan vi lottade om serven valde vi vem som skulle vara vem.

Gissa vem som var Schein och gissa vem som var Palme?

Halva priset för halva Hamlet

Titta mamma! Titta pappa! Jag kan också spela teater! Kunde han inte valt hockey istället, frustar en full pappa Jan i publiken. Mamma Marie mumlar något överslätande.

Titta Torsten, jag kan också rulla runt som en mask på scenen när jag ska beskriva ångest! Flink tar en värktablett till för att döva smärtan över att han är ersatt av en medelmåtta.

Jonas Malmsjö spelar Hamlet så illa att vi går i paus. Det känns rimligt eftersom vi köpt biljetterna för halva priset. Dramatenpubliken skrattar på fel ställen: Börje Ahlstedt går knasigt, kungen av Danmark blir påkommen med drottningen i soffan och en ung man dansar fågeldansen till modern musik från Brooklyn. Överklassbuskis.

Det där var sista gången jag besökte Dramatens stora scen på väldigt, väldigt länge.

Masarna målade mot Årsta Kött

Hyresgästföreningen har ett korplag i fotboll. Ja, det där vet ju ni som hängt med här ett tag. Ni minns folkrörelsederbyt mot Coop, grannen Gustavsson som höll rent på vänsterkanten och förhandlare Elmgrens nickmål i slutminuterna i förra årets sista match. Vi har dock svårt att få ihop fullt lag, så när jag var hemma hos grabbarna från Krylbo i julas passade jag på att värva ett par rumpmasar i Stockholmsexil. Efter att de, Peter och Stefan, satt på sig den orangea FC Ztambyte-tröjan har vi inte förlorat. Igår läxade vi till exempel upp Årsta kött så att kreatinet stänkte. 3-1. Masarna målade ett var.

Outlet-fynda en Miu Miu-Nordman

Outlet-feber: Märkvärdiga märken till låga priser skruvar omdömet. Dagens besök i Nitty Grittys Outlet-butik var ett paradexempel på det. Visserligen hittade jag två riktiga klipp till min lillebror, en Martin Margiela-duffel och en Olivier Spencer-jacka, men själv kom jag hem med Nordmans gråsvarta stickade tröja. Det var min kollega Anna som sa det när jag kom tillbaka från lunchens outletorgie: ”Fin medeltidsstil”. Och genast såg jag att jag köpt en Miu Miu-Nordman.

Först Björk, sedan Wennstam, nu Kielos

I lördags satt jag på en sten vid Norr mälarstrand och läste Katrine Kielos bok ”Våldtäkt och romantik”. När jag kommit halvvägs blev jag kissnödig. Jag lade det rosa snöret till bokmärke på sidan 60 och började gå hemåt. Det är ju inte mer än några hundra meter. Jag hann inte långt förrän jag hörde någon ropa mitt namn på bortslipat dalmål. Det var flickfotografen. Min brors exflickväns lillebror som till vardags fotar modeller för magasin som Glamour. Han jobbar i närheten. Jag fick kissa på hans kontor och han visade bilder på Emma Green: Hur hon såg ut innan rumpan retuscherats, fräknar försvunnit och vadmuskeln skuggats. Sedan gick jag tillbaka till min sten och Kielos bok.

Det är precis som Malin Ullgren skrev i DN i förra veckan: En imponerande bok. Korta pedagogiska meningar; balanserade blandningar mellan teori och vardagsexempel; frågeställningar som skrynklar till skallen. Att vara i början av en skribentkarriär och skriva så klart och smart är sensationellt. Alla under 25 skriver annars möjligen smart men alltid tillkrånglat: Inskjutna bisatser, meningar som aldrig tar slut och ett oändligt speglande i esoteriska referenser. Är man dessutom skribent med partibok brukar det vara distanslöst, förutsägbart och humorbefriat. Kielos står över allt detta.

Malin Ullgrens recension är modig. Det är svårt att skriva så odelat positivt om en bok. Alla vet ju hur mycket lättare (och roligare!) det är att ta till sågen än att göra vågen. Dessutom har kvinnor ibland ha en tendens att på ett subtilt sätt plocka ner sina systrar. Ullgren ställer sig istället upp och applåderar sig igenom ett dubbeluppslag i DN.

Therese Bohman gör motsatsen i Expressen. Hon sågar boken för att hon inte håller med om Kielos premiss om att våldtäkten bor i en struktur. Hon saknar nyanser hos Kielos: Så där enkelt kan det väl ändå inte vara! Bohman bommar att ”Våldtält och romantik” är att betrakta som en debattbok. Det ligger i genrens natur att förenkla (Våldtäkt och romantik är dessutom ovanligt problematiserande för att vara förenkling). Hade man inte vetat att man som man inte får skriva saker som att ett av kvinnans problem är att hon inte gillar andra kvinnor lika mycket som män gillar andra män skulle jag ta hennes recension som intäkt för den lite yxiga tesen. Men som tur är kan så lågklassig kritik som Bohmans aldrig slå rot i Kielos feministiska finess.

Jag reser mig från min sten och applåderar. Katrine Kielos har sällat sig till skaran Nina Björk och Katarina Wennstam.

Popmodets APC

Ett av mina första inlägg som solobloggare var ett Youtube-klipp av The Blue Nile. De sjöng låten Tinseltown in the rain och jag menade att det var ett exempel på en video som ser exakt ut som musiken låter.

Igår var jag, Jens och Karin på konsert där Erik de Vahl uppträdde. Innan spelningen började jockade någon i Friendly Noise-kollektivet igång Blue Nile. Jens diggade och idag mejlade han och undrade vad den där Tinseltown-gruppen hette. Jag skickade länken till Stay-videon och fick till svar att alla kläder i videon skulle kunna vara köpta i APC-butiken på Krukmakaregatan.

Hajen som visste för mycket – eller i väntan på nåt gott

Det värsta med teater är att behöva sitta i samma salong som bortskämda ungdomar som inte har vett att uppskatta gratis bildning. Orden är Mattias och det är lätt hålla med. Man har ju sett den där blaserade grabben i övre tonåren som sms:ar sig igenom Ett drömspel på Dramaten samtidigt som mamma Märta suckar (och somnar mitt i andra akten).

Idag åt jag och Mattias middag på Mäster Anders. Vid bordet bredvid satt ett större sällskap som inte var en dag över 20. De åt vitlöksslungade rotfrukter och entrecote. Det syntes att det var fullkomligt naturligt för dem. Det där hade de gjort många gånger förut. När jag inte var en dag över 20 ägnade man lördagarna åt att se Sova med fienden eller Hajen som visste för mycket. Till det åt man gräslökschips och två hekto smågodis. Det borde de också göra: Hyra generiska thrillers på Q8-macken och äta snacks. Inte gena till rotfrukten utan att passera fritösen.

Tuggar man 300-kronorsbiff som om det inte fanns någon morgondag (samtidigt som man inte är en en dag över 20) får man även vackert vänta på Godot.

En studie i makt

Det är snart två år sedan nu. Vi var på 40-årsfest på Kulturhuset. Jag drack cointreau och åt dumlekola; Björn skivade honungsmelon och svepte cider; Karin dansade tryckare med en flintskallig man. Då hade jag ingen om vem som fyllde år och hur det kom sig att vi var där. Jag minns bara att jag var berusad och det var en märklig, en aning apokalyptisk stämning. Som om festen var slut men att folk hade glömt gå hem.

Häromdagen klarnade det. När jag klickade mig in på TV8:s hemsida såg jag att det flintskalliga födelsedagsbarnet var Henrik Tideman. Han har gjort en entimmes dokumentärfilm om varför hans kulturjournalistik allt oftare refuseras: Om konsten att göra självmål i karriären. Nu ska medieeliten ställas mot väggen! Varför får en så begåvad man som jag inte vara med och leka längre?

Det enda raka svaret han får på frågan är att knullat sig ur etablissemanget. Tja, kan man gå sängvägen in borde man kunna gå sängvägen ut. Men dokumentären Tidemans straffsparkar är betydligt större än så. Det handlar om makt. Alla i filmen blir mer eller mindre avslöjade: Viggo Cavling karriärcoachar likt en karaktär i The Stureplansoffice, Otto Sjöbergs undflyende flinande finesslösheter och trötta medelmåttor till SVT-chefer överträffar myten om dem själva som....trötta medelmåttor.

När kulturjournalistik är riktigt bra slutar den inte vid en timmes envägskommunikation. Det fortsätter. Den avslutade knorren kan komma flera dagar senare. Se bara på den här trestegsraketen i märkligt mediemaktspel:

Ett!

Två!

Tre!