En studie i makt
Det är snart två år sedan nu. Vi var på 40-årsfest på Kulturhuset. Jag drack cointreau och åt dumlekola; Björn skivade honungsmelon och svepte cider; Karin dansade tryckare med en flintskallig man. Då hade jag ingen om vem som fyllde år och hur det kom sig att vi var där. Jag minns bara att jag var berusad och det var en märklig, en aning apokalyptisk stämning. Som om festen var slut men att folk hade glömt gå hem.
Häromdagen klarnade det. När jag klickade mig in på TV8:s hemsida såg jag att det flintskalliga födelsedagsbarnet var Henrik Tideman. Han har gjort en entimmes dokumentärfilm om varför hans kulturjournalistik allt oftare refuseras: Om konsten att göra självmål i karriären. Nu ska medieeliten ställas mot väggen! Varför får en så begåvad man som jag inte vara med och leka längre?
Det enda raka svaret han får på frågan är att knullat sig ur etablissemanget. Tja, kan man gå sängvägen in borde man kunna gå sängvägen ut. Men dokumentären Tidemans straffsparkar är betydligt större än så. Det handlar om makt. Alla i filmen blir mer eller mindre avslöjade: Viggo Cavling karriärcoachar likt en karaktär i The Stureplansoffice, Otto Sjöbergs undflyende flinande finesslösheter och trötta medelmåttor till SVT-chefer överträffar myten om dem själva som....trötta medelmåttor.
När kulturjournalistik är riktigt bra slutar den inte vid en timmes envägskommunikation. Det fortsätter. Den avslutade knorren kan komma flera dagar senare. Se bara på den här trestegsraketen i märkligt mediemaktspel:
Ett!
Två!
Tre!
av André Johansson, kl 17:56
5 Kommentarer:
Åh, det är ju i kväll. Inte missa.
"Frusen mimosasallad"... briljant, på min ära...
Vad tyckte du?
Nja... Sådär. Jag tycker att idén är bra, grundfrågeställningen är något som jag själv funderat på, i egenskap av kulturfrilansjournalist - vad händer när uppdragsgivarna tröttnar, får upp ögonen för nytt blod eller drabbas av mångfaldspanik och börjar kvotera?
Men själva metoden, att bryta sig in på redaktioner för att få lite bilder av hur överraskade redaktörer flackar med blicken, är otroligt billig. "Goddag, jag skulle vilja tala med presidenten! Beställt tid? Nej det har jag inte. Jaså han har inte tid att träffa mig nu? Vad har han egentligen att dölja? VAD HAR HAN ATT DÖLJA? HAN ERKÄNNER ALLTSÅ!!!" (skak skak med kameran)
Jag har också samlat refuser på samma sätt som Tideman. Visst är det bra att redaktörer ställs till svars för sina slentrianmässiga floskler. Anledningen att jag inte blir upprörd av dessa floskler, är att jag vet att det är floskler. Och att jag vet att redaktörerna vet att det är floskler.
Filmen hade tekniska brister. Det viftades med mikrofoner i bild hela tiden, men de var uppenbarligen avstängda. Ljudet var yxigt klippt. Om frågeställningen i filmen var varför Tideman inte får göra dokumentärer, så fanns svaret i filmen. (Det är möjligt att det fanns ett konstnärligt eller konceptuellt syfte med ljudkvalitén, men det gick mig i så fall förbi.)
Slutsats: Det är bra att filmen gjordes. Det är bra att redaktörer och mediechefer puttas ner från sina högfärdiga och självbelåtna socklar. Frågan om varför vissa får vara med och leka, och andra inte är ytterst relevant. Det handlar ju uppenbarligen inte om begåvning eller meriter. Reaktionen som du visar i din trestegsraket är godis. Men Tidemans metoder och överreaktioner på slentrianmässiga refusfloskler sänkte trovärdigheten.
Oj, vi såg samma sak men tolkade det HELT olika.
Skicka en kommentar
<< Home