Grannen Gustavsson

Vi behövde ta en poäng i sista matchen mot Arena (inte tidningen) igår för att hålla oss kvar i företagskorpen, divison två södra. Utan avbytare och i det gula ljuset från två strålkastare kämpade vi in kvitteringsmålet fem minuter före slutet på en grusplan i Älvsjö. Vi fick hörna och fastighetsskötare Backe prickade förhandlare Elmgrens huvud och plötsligt hade vi 3-3 mot serieledarna. Vår gästarbetande kines i målet (han pratar varken svenska eller engelska, och vi ingen mandarin, men vi klappar honom på huvudet efter matchen för att visa vår uppskattning) stred sedan tappert sista minuterna och, som man säger, spikade igen (eller säger man kanske bara så när man pratar hockey: att Honken spikade igen kassen sista fem?).

Men den stora hjälten var min granne, Gustavsson. Ni vet han som också utsätts för patronymikonmobbning av granarna när de, Silversköldarna och Stolpenstiernorna, ser till att vår post dumpas i första bästa son-låda. Han, Gustavsson, brukar springa runt Kungsholmen och jag har lagt märke till hans långa löpsteg och tänkt att, det där är säkert en orienterare och de är inte så tokiga att ha på vänsterkanten. Så härom veckan när jag mötte Gustavsson i trapphuset i löparmundering frågade jag lite på skoj om han inte skulle hänga på och spela fotboll istället för att älga runt Kungsholmen i militärglasögon. Jo, det kunde Gustavsson absolut tänka sig och igår när vi var en man kort ställde han upp och höll rent på vänsterkanten.

En patronymikonbroder att lita på.