Först Björk, sedan Wennstam, nu Kielos

I lördags satt jag på en sten vid Norr mälarstrand och läste Katrine Kielos bok ”Våldtäkt och romantik”. När jag kommit halvvägs blev jag kissnödig. Jag lade det rosa snöret till bokmärke på sidan 60 och började gå hemåt. Det är ju inte mer än några hundra meter. Jag hann inte långt förrän jag hörde någon ropa mitt namn på bortslipat dalmål. Det var flickfotografen. Min brors exflickväns lillebror som till vardags fotar modeller för magasin som Glamour. Han jobbar i närheten. Jag fick kissa på hans kontor och han visade bilder på Emma Green: Hur hon såg ut innan rumpan retuscherats, fräknar försvunnit och vadmuskeln skuggats. Sedan gick jag tillbaka till min sten och Kielos bok.

Det är precis som Malin Ullgren skrev i DN i förra veckan: En imponerande bok. Korta pedagogiska meningar; balanserade blandningar mellan teori och vardagsexempel; frågeställningar som skrynklar till skallen. Att vara i början av en skribentkarriär och skriva så klart och smart är sensationellt. Alla under 25 skriver annars möjligen smart men alltid tillkrånglat: Inskjutna bisatser, meningar som aldrig tar slut och ett oändligt speglande i esoteriska referenser. Är man dessutom skribent med partibok brukar det vara distanslöst, förutsägbart och humorbefriat. Kielos står över allt detta.

Malin Ullgrens recension är modig. Det är svårt att skriva så odelat positivt om en bok. Alla vet ju hur mycket lättare (och roligare!) det är att ta till sågen än att göra vågen. Dessutom har kvinnor ibland ha en tendens att på ett subtilt sätt plocka ner sina systrar. Ullgren ställer sig istället upp och applåderar sig igenom ett dubbeluppslag i DN.

Therese Bohman gör motsatsen i Expressen. Hon sågar boken för att hon inte håller med om Kielos premiss om att våldtäkten bor i en struktur. Hon saknar nyanser hos Kielos: Så där enkelt kan det väl ändå inte vara! Bohman bommar att ”Våldtält och romantik” är att betrakta som en debattbok. Det ligger i genrens natur att förenkla (Våldtäkt och romantik är dessutom ovanligt problematiserande för att vara förenkling). Hade man inte vetat att man som man inte får skriva saker som att ett av kvinnans problem är att hon inte gillar andra kvinnor lika mycket som män gillar andra män skulle jag ta hennes recension som intäkt för den lite yxiga tesen. Men som tur är kan så lågklassig kritik som Bohmans aldrig slå rot i Kielos feministiska finess.

Jag reser mig från min sten och applåderar. Katrine Kielos har sällat sig till skaran Nina Björk och Katarina Wennstam.