Söndag i Saltsjöbaden

Förra gången jag var här berättade Nisse att jag var väldigt lik hans tyska barndomsvän Wolfgang från Härnösand. "Upp i dagen, jag har inte sett honom sedan 40-talet", sade han och gick in i sitt arbetsrum och väntade på ett samtal från en samhällsplanerare på Nacka kommun. Nu har Nisse gått bort och jag, Ebba och Björn sitter i Kajsa Strinnings kök och dricker te. Kajsa ondgör sig med underbara undanglidande ironier om nybyggen på ön och prickkastar våra urkramade tepåsar i vasken. Hon missar den tredje. Det visar sig att Björn har glömt att ta bort telappen.

Efter ett tag vid köksbordet kom vi in på bloggen. Man pratade så mycket om att blogga eller om det hette logga, men vad är det egentligen, frågade Kajsa. Och jag försökte förklara det genom att för det mesta är det ett slags dagbok som man publicerar på nätet. Till exempel att jag, som har en blogg, i morgon skriver om att jag satt och drack te och åt skorpor i ditt kök. Har man inte alltid suttit i kök och druckit te och ätit skorpor, undrade Kajsa.

Vi tar adjö och går ut på en promenad. Efter en dryg halvtimme i tät nedfallande pudersnö är vi framme vid en före detta trevånings sommarstuga med sjöutsikt som är tilläggsisolerad till åretruntboende. För en grabb från bruket i byggsatsvilla är det mycket exotiskt. Pigkammare, piano och vinterträdgård. Allt det där. Ebbas kompis Anna har satt på bastun och vi klär genast av oss. Efter att vi rullat oss i snön tre gånger sätter vi oss i salongen och dricker kaffe. Efter en kvart kommer Anna in med varsin räksmörgås. Det smakar fantastiskt.

En handelsresandes död

I hörnet under en av kristallkronorna sitter fem pussiga män och dricker öl. På bordet framför dem står fem majonnäskladdiga tallrikar. De skrockar en aning trött och kallar på fröken. Kan de få en ny omgång. De får in en ny omgång stora stark. Samtidigt som en av männen tar en djup klunk ser jag att en annan i sällskapet drömmer sig bort. Är han redan i Borås och kränger komponenter till någon maskinpark? För visst är det väl ett gäng handelsresande som sitter vid bordet bredvid? Nu blundar han. Är det en handelsresandes långsamma död jag bevittnar i en matsal med anor från tidigt 1800-tal? Det vore väl ändå för fantastiskt om en handelsresande lämnade in mitt i tidlösheten.

Jag sitter med Tobias från jagvillhabostad.nu (underlag för ett jagvillhabostad.nu/Hyresgästföreningen-fientligt ledarstick, Peter Wolodarski?) på Hotell Eggers i Göteborg och försöker bestämma mig vad man kan äta så sent som klockan tio en torsdagskväll. Några timmar tidigare var vi i Angered och pratade diskriminering på bostadsmarknaden tillsammans med DO. Över femtio personer på plats i ett slags allaktivitetshus. Företrädare för somaliska föreningen, kurdiska föreningen och finska förgreningar av lokala Hyresgästföreningar är på plats.

Jag sneglar återigen mot de fem handelsresande männen. En klocka tickar men visarna rör sig inte. Det är som att sitta i ett guldkantat Roy Andersson-sceneri. Jag ber servitrisen att ta in samma sak som männen i hörnet. Efter en kvart får jag in en stor räksmörgås och en Miller. Det smakar fantastiskt.

Det är måndag och på en pall i hallen ligger två pingisracket och en trestjärnig Nittakuboll

Joacim ringer från toaletten på hans reseföretag. Dörren har gått i baklås. Han kommer inte ut. Vi får ställa in måndagssquashen. Jag har bokat bostadsrättföreningens bastu och köpt två Zeunerts och blir därför litet besviken. Jag messar Karin och frågar om hon ställer upp som bastusällskap. Det gör hon gärna. Inte bara det, hon vill spela pingis också. Så när jag kommer hem står inte bara middagen på bordet, på en pall i hallen ligger två pingisracketar i varsitt Stigafodral och en trestjärnig Nittakuboll redo. Hon stöter på mig.

Efter maten går vi upp på vinden där ett pingisbord av uppehållsrumsstandard står i ett 40 kvm stort rum som en gång var en torkvind. Ena lysröret är trasigt och det är råkallt. Det gör naturligtvis inget och får styrelsen för sig att pingisrummet ska byggas om till en vindsvåning blir det bråk.

Efter 20 minuter av koncentrerad backhandkontring går vi ner till bastun i källaren. Vi dricker varsin burk Zeunerts och pratar om hur våra respektive arbetsdagar varit.

Metablogg Marienbad

Mattias tog orden ur munnen på mig när han förra veckan skrev om sin tygpåse på Jet Set Junta. Ja, det kanske inte låter så uppseendeväckande att skriva om en påse av tyg som man fått från en benno-medarbetare i amerikaexil. Hur kan man vilja skriva om en sådan sak? Det är väl ändå folkhemsnostalgi av det alltför konsumkonforma slaget, att utgå från en påse av tyg och sedan bygga ett passande referensverk kring den? Vad fan har den med Harry Schein, Bengt Göransson och folkbildning att göra? Och om man, som jag gör just nu, kommenterar detta, kan det då bli något annat än skitnödiga kompiskoketterier i metabloggformat? Man kanske rentav stör sig på den typen av självförhärligande referensrabblande och funderar frankt och fräckt om bygglov finnes för denna pretentiösa värld av popkorrekta fantasier?

Så där kan man ju gå på och ställa fyndiga frågor. Om man inte gillar att folket bildas och om man inte gillar att en påse av tyg kan rymma en mängd olika saker. Samtidigt. Om jag koncentrerar mig kan jag se det framför mig, hur personer som älskar att såga snyggt utan substans sitter och småvibrerar av irritation när de på nätet hittar påsar av tyg som inte har samma innehåll som de förväntar sig.

Har ni tänkt på det förresten, apropå snygga sågningar, hur det idag räcker med att paketera två indicier och tre felaktigheter i ett snyggt och lite provokativt paket, så har man en hållbar tes. Ja, det där har jag varit inne på tidigare och tänker inte fördjupa mig ytterligare kring detta. Istället borde jag naturligtvis knyta ihop den här lite vildvuxna metabloggen med att framföra några insiktsfulla rader om filmen som Mattias fick med i en bisats: Last year in Marienbad. Kanske något om hur tydligt det är att Peter Greenaway är ett fan av Resnais (särskilt i Tecknarens kontrakt). Eller hur jag efter filmen kände mig så stinn av finfilm att jag med hedern i behåll kunnat bränt av två Wallander.

Nackhylla

”Du har nackhylla, det måste vi justera". Jag vrider huvudet för att se nacken i spegeln. Det går inte. ”Är det allvarligt?”, svarar jag samtidigt som Götrich-expediten stoppar fem nålar i sin mun. ”Nej, ett litet snitt här någonstans och sedan ska det vara slätt och fint igen”. Skräddaren som sitter på ett slags balkong i butiken kommer ner och granskar mig. "Jo, den där knölen måste vi definitivt ta bort. En rejäl nackhylla. Kom in om en halvtimme så är det fixat".

Jag passar på att gå till Systembolaget för att köpa en halvliter Calvados till kvällen innan jag återvänder till Götrich. ”Så där ja, nu sitter den fint.” Den medelålders mannen i tweedkavaj passar på att berätta historien om James Hackett samtidigt som han debiterar mig ytterligare 250 kronor för korrigering av nackhylla. ”Du förstår", början han, "Hackett åkte runt på godsen i England och köpte upp gamla tweedkostymer som han sedan sålde i sin second hand-butik.” Som i the Queen, tänker jag; där hade han säkert kunnat fynda någon avlagd hjortjaktsuniform från prins Philip. Han fortsätter: "Efterhand växte Hacketts rörelse och nu syr han sedan länge sina kläder själv. Bland annat den där praktexemplaret till mörkbrun sammetskavaj som du har på dig nu!” Jag sträcker på mig.

Personalen önskar mig en trevlig helg och jag får med mig en Hackett-broschyr när jag lämnar butiken. På bussen hem bläddrar jag i den. På en av bilderna sitter en 19-årig pojke, dressad till tänderna, på en häst där en bildtext förkunnar att när man jagar i de här kläderna är det bäst att man har någon som tar hand om ens skit. Jag äcklas lite.

En Darling att inte döda

Svenska debutfilmer är för tillfället väldigt sällan något att ha. Det finns något enstaka undantag som lyckas skrapa ihop till en stark trea (som t ex Farväl Falkenberg) men i övrigt är det konstnärlig medeltid på den svenska filmfronten. Därför kändes det bra när Mattias mejlade och frågade om jag ville följa med på förhandsvisningen (det är snart en vecka sedan nu) på Johan Klings debutfilm ”Darling”. Det kanske låter konstigt att det är bra att bli medbjuden på film som bara undantagsvis är något att ha. Men Kling är killen bakom fejkdokumentären ”Stockholmare” och då blir man naturligtvis nyfiken.

Darling handlar om en arbetslös äldre ingenjör och en ung kvinna från Östermalm som ingenting gör. De spelas lysande av Michael Segerström och Michelle Meadows (med mimikvariationer i Keanu Reeves-nivå). Under en kort sekvens korsas deras liv: Bratkulturen möter folkhemmet. Och det sker under brutalt nedtonade former som är fullständigt fria från yviga gester, aviserad ironi, förstärkande filmmusik och smarta stickspår. Darling liksom bara puttrar på i sin gravallvarliga vardaglighet och har en dramaturgisk puls som aldrig lämnar viloläge. Ingenjören är snäll och anpasslig och bratbruden snipig och aningslös.

Låter det trist? För mycket svensk diskbänksmisär och slöa Stureplanssterotyper? Det är det inte. Det starkt nedtonade blir till en gravallvarlig humor som är underbar. Jag tror att Kling kan vara något stort på spåren.

Från matlåda till medverkan

Mina mediemeriter bestod för några dagar sedan av att min köttfärs (innehållande en halv korv chèvre) varit med som genrebild i ett Rapport-inslag. Jag gnällde lite om det här och i måndags blev jag bönhörd. Allt kom på samma gång: Tv4, Ekot, Rapport, Studio Ett, Hem & Hyra och i princip alla nyhetstidningar (både riks och lokalt) och en rad lokala radioinslag. Hur det kändes? Som att kliva in ett parallellt universum där allt man gör filmas, spelas in och citeras. En mycket märklig känsla som först nu börjar gå över. Jag är ganska nöjd med dagen, men tycker naturligtvis att jag borde ha valt en snyggare skjorta (i Rapport-inslaget) och att jag kunde ha fått sådant där TV-smink som Annina brukar ha på sig när vi träffas. Men i övrigt börjar jag nu så sakteliga landa och mitt öra så smått svalna.