Nackhylla

”Du har nackhylla, det måste vi justera". Jag vrider huvudet för att se nacken i spegeln. Det går inte. ”Är det allvarligt?”, svarar jag samtidigt som Götrich-expediten stoppar fem nålar i sin mun. ”Nej, ett litet snitt här någonstans och sedan ska det vara slätt och fint igen”. Skräddaren som sitter på ett slags balkong i butiken kommer ner och granskar mig. "Jo, den där knölen måste vi definitivt ta bort. En rejäl nackhylla. Kom in om en halvtimme så är det fixat".

Jag passar på att gå till Systembolaget för att köpa en halvliter Calvados till kvällen innan jag återvänder till Götrich. ”Så där ja, nu sitter den fint.” Den medelålders mannen i tweedkavaj passar på att berätta historien om James Hackett samtidigt som han debiterar mig ytterligare 250 kronor för korrigering av nackhylla. ”Du förstår", början han, "Hackett åkte runt på godsen i England och köpte upp gamla tweedkostymer som han sedan sålde i sin second hand-butik.” Som i the Queen, tänker jag; där hade han säkert kunnat fynda någon avlagd hjortjaktsuniform från prins Philip. Han fortsätter: "Efterhand växte Hacketts rörelse och nu syr han sedan länge sina kläder själv. Bland annat den där praktexemplaret till mörkbrun sammetskavaj som du har på dig nu!” Jag sträcker på mig.

Personalen önskar mig en trevlig helg och jag får med mig en Hackett-broschyr när jag lämnar butiken. På bussen hem bläddrar jag i den. På en av bilderna sitter en 19-årig pojke, dressad till tänderna, på en häst där en bildtext förkunnar att när man jagar i de här kläderna är det bäst att man har någon som tar hand om ens skit. Jag äcklas lite.