En Darling att inte döda

Svenska debutfilmer är för tillfället väldigt sällan något att ha. Det finns något enstaka undantag som lyckas skrapa ihop till en stark trea (som t ex Farväl Falkenberg) men i övrigt är det konstnärlig medeltid på den svenska filmfronten. Därför kändes det bra när Mattias mejlade och frågade om jag ville följa med på förhandsvisningen (det är snart en vecka sedan nu) på Johan Klings debutfilm ”Darling”. Det kanske låter konstigt att det är bra att bli medbjuden på film som bara undantagsvis är något att ha. Men Kling är killen bakom fejkdokumentären ”Stockholmare” och då blir man naturligtvis nyfiken.

Darling handlar om en arbetslös äldre ingenjör och en ung kvinna från Östermalm som ingenting gör. De spelas lysande av Michael Segerström och Michelle Meadows (med mimikvariationer i Keanu Reeves-nivå). Under en kort sekvens korsas deras liv: Bratkulturen möter folkhemmet. Och det sker under brutalt nedtonade former som är fullständigt fria från yviga gester, aviserad ironi, förstärkande filmmusik och smarta stickspår. Darling liksom bara puttrar på i sin gravallvarliga vardaglighet och har en dramaturgisk puls som aldrig lämnar viloläge. Ingenjören är snäll och anpasslig och bratbruden snipig och aningslös.

Låter det trist? För mycket svensk diskbänksmisär och slöa Stureplanssterotyper? Det är det inte. Det starkt nedtonade blir till en gravallvarlig humor som är underbar. Jag tror att Kling kan vara något stort på spåren.