onsdag, mars 18

Cowboys och vänsteraktivister på Sjöstadsbussen


Bloggen har fått stå i skuggen av Twitter. Jag vet inte riktigt om det är så vi ska ha det. Den lilla bloggen borde kunna leva sida vid sida med den stora. För att visa att bloggen inte är död tänkte jag skriva några rader.

Jag har ju tidigare beskrivit Sjöstadsfolket som homogent. Men i måndags fick min tes sig en rejäl törn när jag som vanligt tog buss 71 från Sickla udde till Norrmalmstorg. In kom en kille med cowboyhatt som försökte betala bussresan med Dramaten-biljetter. Och idag satt en skön snubbe snett framför mig i spegblanka pilotglasögon och läste Naomi Kleins ”No Logo”. Se där, alla är inte konsulter vars kulturupplevelser sträcker sig till Dagens industri och deckare.

söndag, mars 8

Ty sådan är squashen


En fransk före detta tennispelare värmer upp i Gärdets squashhall inför en seriematch.

Alla amatörsquashspelare jag träffar är likadana. En är mellanchef på ett finansföretag, en annan delägare i ett mindre reseföretag och den tredje utbildningskonsult hos polisen. Jag antar att det beror på att: Squash på motionsnivå är en storstadssport, man hinner med ett pass på lunchen och det är den optimala förbränningssporten. Mellanchefen eller småföretagaren hinner göra av med veckans kalorier snabbt och smidigt. Det är mannens spinning.

Den här veckan spelade jag fem pass. Igår fick blev jag uppläxad av en Linköpingskille i en seriematch i Gärdets mögelsjuka squashhall. Och för ett par timmar sedan läxade jag upp en ettrig finansman i Wasa clubs lobbylika anläggning genom spelförstörande stoppbollar från bakplan.

fredag, mars 6

Rock 'n' roll i Sjöstan


På bygdebloggen kan man idag läsa att en Sjöstadsbo efterfrågar rock 'n' roll. Sjöstadsbon tycker att det är lite väl mycket regnbåge och pretto och vill därför ha en rockbar. Det låter sympatiskt men jag tror att det kan bli svårt i en stadsdel vars själ och hjärta finns i butiken Lyxigt och Mysigt.

torsdag, mars 5

TWITTER: Som en liten j-a blogg!


Var på Berns idag igen. Den här gången var det ett Cision-event. Fick bland annat äran att lyssna på en Percy Nilegård-typ som berättade för 800 åhörare om Twitter. Det, mina damer och herrar, det är det nya. Som en liten j-a blogg! Han, Nilegård-typen, var i 40-årsåldern och använde ord som kanonhäftigt.

Men David Plouffe var något annat! Obamas geniförklarade kampanjstrateg berättade, bland annat, att Twitter funkade fint i Obamas kampanj. Som en liten j-a blogg!

Apropå på det finns jag numera på Twitter. Här.

UPPDATERING: David påpekar att Cision-loggan är stulen från Stasi. De har mer eller mindre snott symbolen från en så kallad identifieringspin, som användes av Stasianställda under civilklädda operationer. För att kunna känna igen sina kollegor bar alla Stasiagenter en liten pin, speciellt framtagen för det enskilda uppdraget. Pinsen liknade ofta så kallade turistpins för att undvika upptäckt.

Skitårsshopping i Barkarby


För drygt ett år sedan anklagade jag Fredrik Reinfeldt för att svika Anders Borg. Sveket bestod i att familjen Reinfeldt snålfyndade sekunda sneakers i Barkarby när alla som läst fem poäng nationalekonomi vet att rejäl konsumtion är ett fantastiskt smörjmedlel för ekonomin. Borg, som läst flera hundra poäng nationalekonomi, var rimligen rasande. Men moderaternas budskap är ju å andra sidan numera att det är skitår och vargavinter och då passar outletlördag alldeles utmärkt även för en blå regeringschef.

Även jag har påverkats av moderaternas skitårsretorik. Igår efter jobbet tog jag pendeln till Barkarby bara för att köpa en rutig Whyred-skjorta som jag var för snål för att köpa på ordinarie pris innan jul. De tog över tre timmar. Det var kallt och jävligt och när jag kom hem visade det sig att skjortan var för stor. En riktig skitshopping.

tisdag, mars 3

Roast på Berns


Fredrik, Stina och jag står och gapar bakom tre okända männsikor.

Som ni ser på bilden hade vi kul på kvällens Roast på Berns. Henrik Schyffert och Björn Gustafsson roastades av Parlamentet-typer. Jag vet inte riktigt vad vi - Fredrik, Stina och jag - gapar åt på bilden, men jag skulle gissa att det var åt Petra Mede (Jens stod på en balkong och fotade). Hon var som väntat roligast. I farten och så rått att man efteråt är säker på att hon inte gillar någon av de anda komikerkollegorna, på riktigt. Björn Gustafsson var skickligast. Och kanske kul. Men humor har inget med kul att göra, som jag tror Henrik Schyffert uttryckte det i någon intervju.


Jag har inte varit på så mycket stand-up live tidigare. Förutom en sorglig historia på en brunpub i Örebro för femton år sedan, med Thomas Petersson som dragplåster, är en kul kväll på Norra brunn för ett par månader sedan med Johan Rehborg, David Batra och Hans Brontén min enda erfarenhet. Då var det som sagt kul. Men man slogs av hur folklig publiken var. Kilkenny i kanna och frejdiga fredagsfrisyrer.

På Berns ikväll var det mediemänniskor och PR-personer på första halvan (Schyffert). Plus en hög med 80-talister på den andra (Gustafsson). Det var även mer skratt på Norra brunn än på Berns. Nu är det visserligen en aning orättvist att jämföra en fredag med en tisdag (två kannor Kilkenny kontra två glas rött), men man det verkar som att arbetarklassen är bättre på att ha kul än medelklassen.

UPPDATERING: Fler foton från Jens här.

måndag, mars 2

Ingvar i Sagolandet

Apropå Jan Troells Sagolandet. Här är min intervju med Ingvar Carlsson om hans medverkan i filmen Sagolandet. Från förra FLM. Foto från Jens.

Nu var det 1988. Jan Troell har precis haft premiär på filmen Sagolandet. Ingvar Carlsson ifrågasätter sin medverkan när han ser filmen första gången. Han är missnöjd med sin insats. "Det var våghalsigt att försöka försvara socialdemokratins Sverige när Troell hade makten över bildspråket”, säger Ingvar med allvarlig röst. Och så hade han lurat med Tage Erlander att medverka i filmen. En ny och en gammal sosse skulle bemöta den amerikanska psykologen Rollo Mays anklagelser om att det svenska välfärdsbygget hade dödat kreativiteten. Att Sverige var ett land med en tilltagande frånvaro av liv.

Ja, där satt de, Tage och Ingvar, i varsin solstol medan Troells kamera rullade och Mays släpiga amerikanska pratade om ett sönderrationaliserat samhälle tömt på mystik. Nej, lätt var det inte. Ingvar Carlsson var rädd att socialdemokratin hade skadats av Sagolandet.

Man kan förstå Ingvars oro. Sagolandet är bitvis bitande kritik mot socialdemokratin. Likt ett poetiskt Uppdrag granskning skildrar Troell Sverige genom vardagliga berättelser där politiken har glömt individen och naturen ses som fabrik. De något vildvuxna berättelserna i Sagolandet ångar av politiska undertoner: En skånsk man med hatt och skyddsglasögon sprutar rosa gift på en jättebjörnloka. Kycklingar med fel kön mals ner i en avfallskvarn. Skyltdockor formas efter marknadens krav på konformitet. Hundar drillas till tonerna av marschmusik. En 16-årig hårdrockare nekas replokal av en kommunal tjänsteman. En avverkningsmaskin skövlar en norrlandsskog.

I debatten efteråt menade många att det var en viktig och intressant film. Ingvar, blind av sin egen medverkan, kunde inte se kvaliteterna. Det där Sagolandet kände han inte igen.



Ingvar beställer in en coca-cola på Nobelmuseets fik i Gamla stan. Den svarta skjortan har orange ränder och glasögonen har mörknat av solljuset. Nu är det 2008 och han sitter rakryggad med armarna i kors och andas in:

”Jag var mer nöjd med min egen insats när jag såg om Sagolandet nyligen. Jag såg kvaliteter i filmen som jag inte kunde se för 20 år sedan. Troell kände att välfärdsprojektet kommer att möta problem som måste diskuteras. Konstnärer är tidigt ute och har en förmåga att tidigt fånga stämningar. Det får man beundra Troell för.”

Vi diskuterar bildspråket i Sagolandet. Om mannen med giftsprutan som dödar jättebjörnlokor för att de kommer från en annan kultur. Och att man väl inte kan tolka det som något annat än ett folkhem som skapat främlingsfientliga människor. Ingvar nickar men menar att det är en förenklad och felaktig bild. Han nämner avsnittet där de ska dra en väg genom ett samhälle. Den enskilde mannen ställs mot det starka samhället. Han menar att det finns en rad intressen som samspelar och att det är den förtroendevalde politikerns jobb och försöka sluta den tvisten.

Med armarna fortfarande korslagda över bröstet berättar Ingvar Carlsson att filmens riktigt dystra farhågor inte har slagit in. Sverige är ett av de länder som det är bäst att bo i. Han hänvisar till de nordiska länderna och att de alltid placerar sig högt när man rangordnar länder inte bara efter BNP utan även väger in trygghet, levnadsålder och barnadödlighet. Det är ett bevis på att tesen i filmen om att samhället med trygga människor ger lata människor inte har slagit igenom.



Det talas en del om politisk utopi i Sagolandet. Då resonerar Ingvar Carlsson om begreppet och menar att det måste ske i mindre provisoriska etapper fram till den slutgiltiga utopin, drömsamhället. När han är klar låter Troell ett miljonprogramsområde torna fram. "Jag tycker att det är mest förtalade projekten vi har gjort! En tredjedel till en fjärdedel bor idag i miljonprogrammet. Men vad gör man i media? Jo, man visar upp ett problemområde. Miljonprogrammet består av villor, radhus, bostadsrätter och hyreshus där människor trivs. I de så kallade problemområdena fick vi ta emot invandrare. Vi fick en bostadssegregation. Det är kanske mer ett misslyckade för vår invandringspolitik än för bostadspolitiken. Vad skulle vi ha varit idag om vi inte hade byggt bostäder? På tio år byggde vi en miljon bostäder. Det är en fantastisk prestation. Den satsningen var riktig. Om vi bara hade travat på i vanlig nivå i bostadsbyggandet hade massvis med ungdomar inte kunnat flyta hemifrån, de hade fått bo inneboende och inte kunnat gifta sig. Den delen tas aldrig fram.”

Jag undrar om det finns någon vision i dagens politiska debatt. Jodå, det gör det visst det, menar Ingvar Carlsson. Det ligger i jämlikhetsbegreppet. Strävan mot ett samhälle där de sociala och ekonomiska skillnaderna inte är för stora. Han menar att den visionen är viktigare än när filmen spelades in. Klyftorna ökar. I filmen säger han att det även i ett litet land som Sverige behövs en tuff diskussion om frihet åtminstone vart tionde år. Men har vi haft det? ”Jag tycker att vi har haft för lite av ideologisk debatt i Sverige. Jag tror det beror på de ekonomiska kriserna vi råkat ut för. Det gjorde att politiker på alla plan var så upptagna av att bekämpa kriser att man inte gav sig tid att föra den ideologiska debatten - till exempel om frihetsbegreppet. Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen hade klarat sina problem bättre om vi hade avsett mer tid åt ideologisk debatt och skolning av nya medlemmar. Det tillhör det jag ångrar.”

Ändå anser han att det finns hopp för en ideologisk diskussion idag. ”Ja, ungdomar är politiskt intresserade. När jag är ute på skolor och universitet ställer de väldigt bra frågor. Men de är inte lika intresserade av att gå in som medlemmar i ett politiskt parti. Men de har goda kunskaper om samhällsförhållanden, både inom Sverige och internationellt. I det avseendet är jag ganska optimistisk.”

I Sagolandet menade Ingvar Carlsson att man inte kan vara fri som individ om man är arbetslös. En diskussion som är högaktuell i dagens politik. ”Den uppfattningen delar jag fortfarande. På ett sätt är det svårare att vara arbetslös idag, och då tänker jag inte på arbetslöshetskassan. Förr var det arbetare som var arbetslösa. Men arbetslösheten har drivit in i alla klasser. Som välbetald IT-expert kan du förlora ditt jobb och ställas på gatan. Arbetslösheten är minst lika svår för en sådan person som för en arbetare som är arbetslös.”

Coca-colan är urdrucken. Ingvar Carlsson är bekymrad över den materialism som Troell larmade om i Sagolandet. Han tycker att det är sorgligt att folk använder sin lediga tid för att springa i stora varuhus istället för att gå ut i skogen eller besöka ett museum. Han betalar mitt kaffe och tar tunnelbanan mot Tyresö. På fredag ska han ut i skogen och plocka svamp. Ingvar är väl medveten om att socialdemokraterna hade fel när de trodde att det lyckliga livet säkrades med arbete och bostad. Man måste jobba hårt med kulturpolitiken också. Och man måste ut i skogen utan livvakter och möta kraften av ett gult kantarellfält för att orka vara statsminister i sex år. Annars kan en tilltagande frånvaro av liv komma krypande.

Fotnot:
Efter att ha rådfrågat sin fru Ingrid menar Ingvar Carlsson att den film som påverkat honom mest politiskt är ”En plats i Solen”. Filmen är från 1951 och Montgomery Clift och Elisabeth Taylor spelar huvudrollerna. Då var Ingvar 17 och insåg vikten av att göra rätt livsval.

Ofräsch invandrare smutsar ner Sjöstan

söndag, mars 1

Makalösa Lydia

André
Vad skulle jag göra utan mina litteraturkritiker? Ja, förmodligen skulle jag sitta med Paul Auster och Klas Östergren och inte veta bättre. Men nu får jag bokhyllan bombarderad med Gun-Britt Sundström! Först fick jag två Sundström-böcker av Annina och i förra veckan en av Björn. Jag läste ”Maken” i somras. En radikal relationsroman från 60- och 70-talets universitetsmiljö i Uppsala. Hur får man en modern relation att gå ihop? Om det filosoferar berättelsens Martina i drygt femhundra sidor. Intressant, visst. Men jag har inte hört på maken till irriterande personligheter som maler om motstridiga känslor och oförmåga till att bestämma sig. När jag lade boken ifrån mig var jag övertygad om att jag aldrig ville se en romanfigur från Sundström igen.


Men som tur var ändrade jag mig. Jag läste ”För Lydia” i förra veckan. Det är Sundströms omarbetning av Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken”. Söderberg är en av mina absoluta favoritförfattare. ”För Lydia” är berättad ur Lydias perspektiv, som bara är en skuggfigur i Söderbergs värld, och utspelar sig i Stockholm mellan 1957-1972. Att säga att den är makalöst bra är att förlora omdömet för att vinna en ordvits. Men bra är den. Och sympatisk. Lydia är en typ som jag gärna skulle umgås med igen. Jag funderar rent av att döpa min blivande dotter till Lydia.

Röda andningshål i Sjöstan


Sjöstan är blått. I senaste valet hade moderaterna haft egen majoritet om Sjöstan fått bestämma. Och socialdemokraterna hade haft mindre än femton procent av rösterna. Sedan jag flyttade hit har jag letat efter röda andningshål. Igår hittade jag ett. När David och hans hajkonnässör till son var på besök i Sjöstan gick vi till biblioteket (David ville kolla utlåningskvoten på inbundna Jan Guillou). På anslagstavlan satt ett A4. Där stod att Leif Pagrotsky skulle förklara krisen på nästa ABF-möte i stadsdelen.

Idag hittade jag ett nytt andningshål. Under ett brofäste hade någon sjöstadsradikal ungdom sprejat en röd stjärna. Valet 2010 kan bli något annat.