Ingvar i Sagolandet
Apropå Jan Troells Sagolandet. Här är min intervju med Ingvar Carlsson om hans medverkan i filmen Sagolandet. Från förra FLM. Foto från Jens.
Nu var det 1988. Jan Troell har precis haft premiär på filmen Sagolandet. Ingvar Carlsson ifrågasätter sin medverkan när han ser filmen första gången. Han är missnöjd med sin insats. "Det var våghalsigt att försöka försvara socialdemokratins Sverige när Troell hade makten över bildspråket”, säger Ingvar med allvarlig röst. Och så hade han lurat med Tage Erlander att medverka i filmen. En ny och en gammal sosse skulle bemöta den amerikanska psykologen Rollo Mays anklagelser om att det svenska välfärdsbygget hade dödat kreativiteten. Att Sverige var ett land med en tilltagande frånvaro av liv.
Ja, där satt de, Tage och Ingvar, i varsin solstol medan Troells kamera rullade och Mays släpiga amerikanska pratade om ett sönderrationaliserat samhälle tömt på mystik. Nej, lätt var det inte. Ingvar Carlsson var rädd att socialdemokratin hade skadats av Sagolandet.
Man kan förstå Ingvars oro. Sagolandet är bitvis bitande kritik mot socialdemokratin. Likt ett poetiskt Uppdrag granskning skildrar Troell Sverige genom vardagliga berättelser där politiken har glömt individen och naturen ses som fabrik. De något vildvuxna berättelserna i Sagolandet ångar av politiska undertoner: En skånsk man med hatt och skyddsglasögon sprutar rosa gift på en jättebjörnloka. Kycklingar med fel kön mals ner i en avfallskvarn. Skyltdockor formas efter marknadens krav på konformitet. Hundar drillas till tonerna av marschmusik. En 16-årig hårdrockare nekas replokal av en kommunal tjänsteman. En avverkningsmaskin skövlar en norrlandsskog.
I debatten efteråt menade många att det var en viktig och intressant film. Ingvar, blind av sin egen medverkan, kunde inte se kvaliteterna. Det där Sagolandet kände han inte igen.
Ingvar beställer in en coca-cola på Nobelmuseets fik i Gamla stan. Den svarta skjortan har orange ränder och glasögonen har mörknat av solljuset. Nu är det 2008 och han sitter rakryggad med armarna i kors och andas in:
”Jag var mer nöjd med min egen insats när jag såg om Sagolandet nyligen. Jag såg kvaliteter i filmen som jag inte kunde se för 20 år sedan. Troell kände att välfärdsprojektet kommer att möta problem som måste diskuteras. Konstnärer är tidigt ute och har en förmåga att tidigt fånga stämningar. Det får man beundra Troell för.”
Vi diskuterar bildspråket i Sagolandet. Om mannen med giftsprutan som dödar jättebjörnlokor för att de kommer från en annan kultur. Och att man väl inte kan tolka det som något annat än ett folkhem som skapat främlingsfientliga människor. Ingvar nickar men menar att det är en förenklad och felaktig bild. Han nämner avsnittet där de ska dra en väg genom ett samhälle. Den enskilde mannen ställs mot det starka samhället. Han menar att det finns en rad intressen som samspelar och att det är den förtroendevalde politikerns jobb och försöka sluta den tvisten.
Med armarna fortfarande korslagda över bröstet berättar Ingvar Carlsson att filmens riktigt dystra farhågor inte har slagit in. Sverige är ett av de länder som det är bäst att bo i. Han hänvisar till de nordiska länderna och att de alltid placerar sig högt när man rangordnar länder inte bara efter BNP utan även väger in trygghet, levnadsålder och barnadödlighet. Det är ett bevis på att tesen i filmen om att samhället med trygga människor ger lata människor inte har slagit igenom.
Det talas en del om politisk utopi i Sagolandet. Då resonerar Ingvar Carlsson om begreppet och menar att det måste ske i mindre provisoriska etapper fram till den slutgiltiga utopin, drömsamhället. När han är klar låter Troell ett miljonprogramsområde torna fram. "Jag tycker att det är mest förtalade projekten vi har gjort! En tredjedel till en fjärdedel bor idag i miljonprogrammet. Men vad gör man i media? Jo, man visar upp ett problemområde. Miljonprogrammet består av villor, radhus, bostadsrätter och hyreshus där människor trivs. I de så kallade problemområdena fick vi ta emot invandrare. Vi fick en bostadssegregation. Det är kanske mer ett misslyckade för vår invandringspolitik än för bostadspolitiken. Vad skulle vi ha varit idag om vi inte hade byggt bostäder? På tio år byggde vi en miljon bostäder. Det är en fantastisk prestation. Den satsningen var riktig. Om vi bara hade travat på i vanlig nivå i bostadsbyggandet hade massvis med ungdomar inte kunnat flyta hemifrån, de hade fått bo inneboende och inte kunnat gifta sig. Den delen tas aldrig fram.”
Jag undrar om det finns någon vision i dagens politiska debatt. Jodå, det gör det visst det, menar Ingvar Carlsson. Det ligger i jämlikhetsbegreppet. Strävan mot ett samhälle där de sociala och ekonomiska skillnaderna inte är för stora. Han menar att den visionen är viktigare än när filmen spelades in. Klyftorna ökar. I filmen säger han att det även i ett litet land som Sverige behövs en tuff diskussion om frihet åtminstone vart tionde år. Men har vi haft det? ”Jag tycker att vi har haft för lite av ideologisk debatt i Sverige. Jag tror det beror på de ekonomiska kriserna vi råkat ut för. Det gjorde att politiker på alla plan var så upptagna av att bekämpa kriser att man inte gav sig tid att föra den ideologiska debatten - till exempel om frihetsbegreppet. Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen hade klarat sina problem bättre om vi hade avsett mer tid åt ideologisk debatt och skolning av nya medlemmar. Det tillhör det jag ångrar.”
Ändå anser han att det finns hopp för en ideologisk diskussion idag. ”Ja, ungdomar är politiskt intresserade. När jag är ute på skolor och universitet ställer de väldigt bra frågor. Men de är inte lika intresserade av att gå in som medlemmar i ett politiskt parti. Men de har goda kunskaper om samhällsförhållanden, både inom Sverige och internationellt. I det avseendet är jag ganska optimistisk.”
I Sagolandet menade Ingvar Carlsson att man inte kan vara fri som individ om man är arbetslös. En diskussion som är högaktuell i dagens politik. ”Den uppfattningen delar jag fortfarande. På ett sätt är det svårare att vara arbetslös idag, och då tänker jag inte på arbetslöshetskassan. Förr var det arbetare som var arbetslösa. Men arbetslösheten har drivit in i alla klasser. Som välbetald IT-expert kan du förlora ditt jobb och ställas på gatan. Arbetslösheten är minst lika svår för en sådan person som för en arbetare som är arbetslös.”
Coca-colan är urdrucken. Ingvar Carlsson är bekymrad över den materialism som Troell larmade om i Sagolandet. Han tycker att det är sorgligt att folk använder sin lediga tid för att springa i stora varuhus istället för att gå ut i skogen eller besöka ett museum. Han betalar mitt kaffe och tar tunnelbanan mot Tyresö. På fredag ska han ut i skogen och plocka svamp. Ingvar är väl medveten om att socialdemokraterna hade fel när de trodde att det lyckliga livet säkrades med arbete och bostad. Man måste jobba hårt med kulturpolitiken också. Och man måste ut i skogen utan livvakter och möta kraften av ett gult kantarellfält för att orka vara statsminister i sex år. Annars kan en tilltagande frånvaro av liv komma krypande.
Fotnot:
Efter att ha rådfrågat sin fru Ingrid menar Ingvar Carlsson att den film som påverkat honom mest politiskt är ”En plats i Solen”. Filmen är från 1951 och Montgomery Clift och Elisabeth Taylor spelar huvudrollerna. Då var Ingvar 17 och insåg vikten av att göra rätt livsval.
Nu var det 1988. Jan Troell har precis haft premiär på filmen Sagolandet. Ingvar Carlsson ifrågasätter sin medverkan när han ser filmen första gången. Han är missnöjd med sin insats. "Det var våghalsigt att försöka försvara socialdemokratins Sverige när Troell hade makten över bildspråket”, säger Ingvar med allvarlig röst. Och så hade han lurat med Tage Erlander att medverka i filmen. En ny och en gammal sosse skulle bemöta den amerikanska psykologen Rollo Mays anklagelser om att det svenska välfärdsbygget hade dödat kreativiteten. Att Sverige var ett land med en tilltagande frånvaro av liv.
Ja, där satt de, Tage och Ingvar, i varsin solstol medan Troells kamera rullade och Mays släpiga amerikanska pratade om ett sönderrationaliserat samhälle tömt på mystik. Nej, lätt var det inte. Ingvar Carlsson var rädd att socialdemokratin hade skadats av Sagolandet.
Man kan förstå Ingvars oro. Sagolandet är bitvis bitande kritik mot socialdemokratin. Likt ett poetiskt Uppdrag granskning skildrar Troell Sverige genom vardagliga berättelser där politiken har glömt individen och naturen ses som fabrik. De något vildvuxna berättelserna i Sagolandet ångar av politiska undertoner: En skånsk man med hatt och skyddsglasögon sprutar rosa gift på en jättebjörnloka. Kycklingar med fel kön mals ner i en avfallskvarn. Skyltdockor formas efter marknadens krav på konformitet. Hundar drillas till tonerna av marschmusik. En 16-årig hårdrockare nekas replokal av en kommunal tjänsteman. En avverkningsmaskin skövlar en norrlandsskog.
I debatten efteråt menade många att det var en viktig och intressant film. Ingvar, blind av sin egen medverkan, kunde inte se kvaliteterna. Det där Sagolandet kände han inte igen.
Ingvar beställer in en coca-cola på Nobelmuseets fik i Gamla stan. Den svarta skjortan har orange ränder och glasögonen har mörknat av solljuset. Nu är det 2008 och han sitter rakryggad med armarna i kors och andas in:
”Jag var mer nöjd med min egen insats när jag såg om Sagolandet nyligen. Jag såg kvaliteter i filmen som jag inte kunde se för 20 år sedan. Troell kände att välfärdsprojektet kommer att möta problem som måste diskuteras. Konstnärer är tidigt ute och har en förmåga att tidigt fånga stämningar. Det får man beundra Troell för.”
Vi diskuterar bildspråket i Sagolandet. Om mannen med giftsprutan som dödar jättebjörnlokor för att de kommer från en annan kultur. Och att man väl inte kan tolka det som något annat än ett folkhem som skapat främlingsfientliga människor. Ingvar nickar men menar att det är en förenklad och felaktig bild. Han nämner avsnittet där de ska dra en väg genom ett samhälle. Den enskilde mannen ställs mot det starka samhället. Han menar att det finns en rad intressen som samspelar och att det är den förtroendevalde politikerns jobb och försöka sluta den tvisten.
Med armarna fortfarande korslagda över bröstet berättar Ingvar Carlsson att filmens riktigt dystra farhågor inte har slagit in. Sverige är ett av de länder som det är bäst att bo i. Han hänvisar till de nordiska länderna och att de alltid placerar sig högt när man rangordnar länder inte bara efter BNP utan även väger in trygghet, levnadsålder och barnadödlighet. Det är ett bevis på att tesen i filmen om att samhället med trygga människor ger lata människor inte har slagit igenom.
Det talas en del om politisk utopi i Sagolandet. Då resonerar Ingvar Carlsson om begreppet och menar att det måste ske i mindre provisoriska etapper fram till den slutgiltiga utopin, drömsamhället. När han är klar låter Troell ett miljonprogramsområde torna fram. "Jag tycker att det är mest förtalade projekten vi har gjort! En tredjedel till en fjärdedel bor idag i miljonprogrammet. Men vad gör man i media? Jo, man visar upp ett problemområde. Miljonprogrammet består av villor, radhus, bostadsrätter och hyreshus där människor trivs. I de så kallade problemområdena fick vi ta emot invandrare. Vi fick en bostadssegregation. Det är kanske mer ett misslyckade för vår invandringspolitik än för bostadspolitiken. Vad skulle vi ha varit idag om vi inte hade byggt bostäder? På tio år byggde vi en miljon bostäder. Det är en fantastisk prestation. Den satsningen var riktig. Om vi bara hade travat på i vanlig nivå i bostadsbyggandet hade massvis med ungdomar inte kunnat flyta hemifrån, de hade fått bo inneboende och inte kunnat gifta sig. Den delen tas aldrig fram.”
Jag undrar om det finns någon vision i dagens politiska debatt. Jodå, det gör det visst det, menar Ingvar Carlsson. Det ligger i jämlikhetsbegreppet. Strävan mot ett samhälle där de sociala och ekonomiska skillnaderna inte är för stora. Han menar att den visionen är viktigare än när filmen spelades in. Klyftorna ökar. I filmen säger han att det även i ett litet land som Sverige behövs en tuff diskussion om frihet åtminstone vart tionde år. Men har vi haft det? ”Jag tycker att vi har haft för lite av ideologisk debatt i Sverige. Jag tror det beror på de ekonomiska kriserna vi råkat ut för. Det gjorde att politiker på alla plan var så upptagna av att bekämpa kriser att man inte gav sig tid att föra den ideologiska debatten - till exempel om frihetsbegreppet. Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen hade klarat sina problem bättre om vi hade avsett mer tid åt ideologisk debatt och skolning av nya medlemmar. Det tillhör det jag ångrar.”
Ändå anser han att det finns hopp för en ideologisk diskussion idag. ”Ja, ungdomar är politiskt intresserade. När jag är ute på skolor och universitet ställer de väldigt bra frågor. Men de är inte lika intresserade av att gå in som medlemmar i ett politiskt parti. Men de har goda kunskaper om samhällsförhållanden, både inom Sverige och internationellt. I det avseendet är jag ganska optimistisk.”
I Sagolandet menade Ingvar Carlsson att man inte kan vara fri som individ om man är arbetslös. En diskussion som är högaktuell i dagens politik. ”Den uppfattningen delar jag fortfarande. På ett sätt är det svårare att vara arbetslös idag, och då tänker jag inte på arbetslöshetskassan. Förr var det arbetare som var arbetslösa. Men arbetslösheten har drivit in i alla klasser. Som välbetald IT-expert kan du förlora ditt jobb och ställas på gatan. Arbetslösheten är minst lika svår för en sådan person som för en arbetare som är arbetslös.”
Coca-colan är urdrucken. Ingvar Carlsson är bekymrad över den materialism som Troell larmade om i Sagolandet. Han tycker att det är sorgligt att folk använder sin lediga tid för att springa i stora varuhus istället för att gå ut i skogen eller besöka ett museum. Han betalar mitt kaffe och tar tunnelbanan mot Tyresö. På fredag ska han ut i skogen och plocka svamp. Ingvar är väl medveten om att socialdemokraterna hade fel när de trodde att det lyckliga livet säkrades med arbete och bostad. Man måste jobba hårt med kulturpolitiken också. Och man måste ut i skogen utan livvakter och möta kraften av ett gult kantarellfält för att orka vara statsminister i sex år. Annars kan en tilltagande frånvaro av liv komma krypande.
Fotnot:
Efter att ha rådfrågat sin fru Ingrid menar Ingvar Carlsson att den film som påverkat honom mest politiskt är ”En plats i Solen”. Filmen är från 1951 och Montgomery Clift och Elisabeth Taylor spelar huvudrollerna. Då var Ingvar 17 och insåg vikten av att göra rätt livsval.
av André Johansson, kl 10:05
2 Kommentarer:
MEN! jag såg denna text i dag, och är nu helt chockad över att ingen kommenterat - sedan i mars! hur kan man INTE kommentera denna text? ens om man, som jag, inte har nåt att säga?
FANTASTISKT!
bara grejen att intervjua politiker från förr är det bästa ever. mer, mer. eller, det kanske finns mer fast jag inte läst det. finns det?
Ja, det är skandal, jag håller med.
Det finns dessvärre inga fler intervjuer med politiker. Jag har dock intervjuat Michael Nyqvist till senaste numret av filmtidningen FLM. Men det är väl inte riktigt samma sak som en gammal statsminister.
Skicka en kommentar
<< Home