Min granne, Federley

Svenska dagbladet hade i torsdags en intervju med min nya granne, Federley. I artikeln får man veta att Federley brukar titta på bäver när han tar ett afterworkglas på restaurang Göteborg och att 52 procent av Sjöstadsbefolkningen är moderater (jag tror de är något fler än så). Det kanske inte blir ett så stort steg ändå, att flytta till Sjöstaden. När jag bodde i Hammarbyhöjden tittade jag på rådjur när jag tog ett afterworkglas på min plåtkläddda funkisbalkong. Och på Kungsholmen finns det många moderater i 30-årsåldern som har brunch som fritidsintresse.

Grannarna var dock inte till majoriteten moderater i Hammarbyhöjden. Där är miljöpartiet ovanligt stora och skulle bli störst om man planerade att bygga bort 100 kvm av något som angränsar till Nackareservatet. Det finns inte heller någon tyskt tant i Sjöstaden som bor på nedre botten och pratar Hitler och tvättstugeetik på inflyttningsdagen. Det fanns det i Hammarbyhöjden och finns säkert på Kungsholmen. Nej, Sjöstaden är istället en av Stockholms mest homogena stadsdelar. Alla är välutbildade, men obildade. De har hög inkomst, men saknar förmögenhet. Ingen är uppvuxen i Stockholm, men alla är typiska Stockholmare (med bortslipad Motaladialekt). Medelåldern är 32 år och brunchfaktorn är hög. Jag kommer förmodligen att smälta in fint.

Änglar, finns dom?

Igår unnade jag och Karin oss en film första gången på flera dagar. Det har varit mycket flyttbestyr den senaste tiden och vad kan då passa bättre än att se en märklig blandning av fånig fars, radikal relationsfilm och knackig konstfilm. Filmen heter Änglar, finns dom och är från 1961 i regi av Lars-Magnus Lindgren. Jarl Kulle och Christina Schollin i huvudrollerna. Filmen bygger på en roman av John Einar Åberg. Änglar, finns dom är väldigt ojämn men omöjlig att värja sig ifrån. Tänk er en svensk Blåsningen med spring i dörrar där kvinnorna som ska spela 25 år beter sig som barn och där kameran är Troellskt naturpoetisk men på det där trevande ofärdiga sättet.

Svenskan skojar med mig

Jag sitter på Tranan när en okänd man i glasögon går med snabba steg mot mitt bord. När han är halvvägs ropar han på sjungande dalmål över halva restaurangen: ”Jag läste i Expressen att Karin är ihop med en loser!” Han slänger en ihoprullad Expressen på bordet framför oss. Karin rodnar och berättar att den främmande mannen är ledarskribent på Svenska dagbladet och heter Per Gudmundsson. Nu står han framförs oss med ett gladhögergrin över läpparna. Han skojar. Innan jag hunnit tugga tonfisken ur munnen, och bemöta skojeriet, har Per lämnat Tranan. Jag sväljer fisken och läser Expressens sistasideskrönika där Karin skriver att hon drar sitt strå till jämställdhetsstacken genom att vara ihop med äldre man som tjänar lite pengar.

Tulpanpussar på Hötorget

Så här såg det inte ut i skåpet när jag gick till jobbet imorse.

Mamma är här. Hon hjälper till att plocka i skåp inför vår lägenhetsvisning. På lördag kommer pappa till Stockholm och då ska de, mamma och pappa, gå på Lambchop på Berns.

Varje gång mamma är på besök i Stockholm stöter främmande män på henne. Sist var det en man som i centralbadets foajé sökte kontakt genom att berömma mammas vackra dalmål. När jag nypomaderad kom ut från omklädningsrummet satt han och smickrade hennes runda vokaler och svängiga satsmelodi.

Den här gången var det en tulpanförsäljare som pussade henne på Hötorget. Han insisterade på en kram, men mamma tyckte det räckte med tulpaner. När hon hade händerna fulla med blommor passade försäljaren på att pussa henne på kinden. Typtag, skulle pappa ha sagt om det och kanske tagit tag i hakspetsen på tulpanförsäljaren med sin krabbklo till hand. Precis som han gjorde på Ullevi när Rolling Stones spelade och en främmande man nöp mamma i rumpan.

Disponenten på Sturehof

"Hur har disponenten det då?"

En 35-årig man i marinblå kavaj med guldknappar höjer sitt champagneglas mot mig på Sturehof. Mitt emot honom sitter hans kompis, även han 35, i jeans och tröja och sluddrar. Klockan är strax efer åtta och han är redan packad. Jag blir lite ställd och börjar fingra på mina knallgula manschettknappar. Sträcker mig efter ett Stenbeckfinansierat ostron, berättar att det är bra med mig och försöker undvika vidare konversation. Man vet ju direkt när någon försöker jävlas med en. Och här sitter en jävel bredvid mig och driver med mina manschetter. Han vet ju mycket väl att disponenter inte jobbar så. De har mer diskreta färger. Absolut inte gult. De jobbar mer svart.

Dialektmysteriet

Mitt dalmål går inte att ta miste på. Trots flera år i Örebro, en termin i Uppsala, ett par år i Malmö och nu över fem år i Stockholm har jag behållit det sjungande dalmålet. Jag trodde att jag var immun mot andra dialekter. Men den senaste tiden har Karin påtalat att ord från P1-skånskan byggt bo i mig. Samma skånska som jag brukar reta Karin för att hon tar till när med i P1:s program ”OBS kulturkvarten”. Mitt i en mening överger jag det bräkande dalmålet och ur munnen kommer "meeedelhavsklimaaat". Ja, ni hör, jag håller på att bli Louise Epstein.

Sjöstaden, här kommer jag!

Min nya sjöstadsterrass

Jag vet inte riktigt hur det gick till. Men nu är det dags att packa flyttkartongen med två inbundna Jan Guillou-böcker och teckna sig för en Recidenceprenumeration och bege sig till Hammarby sjöstad. Om typ tre månader sitter jag fast i minisuburbia på min 17 kvadratmeter stora terrass och kommer kanske längta tillbaka till Konsultholmen och årgångstequila.

Vinslöv

Jag håller på att skriva ett väldigt långt slags blogginlägg. Det är ovant och tar tid och därför har jag inte uppdaterat på länge. Men snart ska ni få läsa när jag var i Vinslöv och spelade bangolf.