Makalösa Lydia

Vad skulle jag göra utan mina litteraturkritiker? Ja, förmodligen skulle jag sitta med Paul Auster och Klas Östergren och inte veta bättre. Men nu får jag bokhyllan bombarderad med Gun-Britt Sundström! Först fick jag två Sundström-böcker av Annina och i förra veckan en av Björn. Jag läste ”Maken” i somras. En radikal relationsroman från 60- och 70-talets universitetsmiljö i Uppsala. Hur får man en modern relation att gå ihop? Om det filosoferar berättelsens Martina i drygt femhundra sidor. Intressant, visst. Men jag har inte hört på maken till irriterande personligheter som maler om motstridiga känslor och oförmåga till att bestämma sig. När jag lade boken ifrån mig var jag övertygad om att jag aldrig ville se en romanfigur från Sundström igen.


Men som tur var ändrade jag mig. Jag läste ”För Lydia” i förra veckan. Det är Sundströms omarbetning av Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken”. Söderberg är en av mina absoluta favoritförfattare. ”För Lydia” är berättad ur Lydias perspektiv, som bara är en skuggfigur i Söderbergs värld, och utspelar sig i Stockholm mellan 1957-1972. Att säga att den är makalöst bra är att förlora omdömet för att vinna en ordvits. Men bra är den. Och sympatisk. Lydia är en typ som jag gärna skulle umgås med igen. Jag funderar rent av att döpa min blivande dotter till Lydia.