Möllan

Det var säkert fem år sedan. Jag satt i en minibuss från Stockholm till Malmö och berättade för Lindingöbandet Lars Blek om Möllan. De hade aldrig varit där och jag minns att jag gick på om postrockskägg, slöa jyckar, små starköl på burk, kikärtor i strut och utstuderade bakismunderingar. Det hela landade i att Möllan var en temapark för kontinentala hippies. Lars Blek trodde mig naturligtvis inte, men på söndagen när Malmöfestivalen var slut sa de: Allt du sa var sant.

Det där är idag den kanske tröttaste (och mest sanna) fördomsprofilen. Men det som ibland inte framgår när man går på som ovan är att man gillar det man raljerar över. Därför var det fint att dyka ner i Möllan igen. Vi åt på restaurang Möllan och gick sedan igenom Möllevångsfestivalen (konstigt namn, det är ju alltid festival där). Allt var som vanligt, fast nu i kubik: Indieslöljd, tofucheescake med sojagrädde, altrock, multikultiakter, techno i peaceteknetrondellen, spontana cirkuskonster, kvinnor i militärbyxor och poncho och massvis med folk som sitter på gatan och dricker medhavd öl.

På flera sätt gillar jag det. Jag vet inte riktigt vad alternativet skulle vara. En 7eleven-festival med extrapris på smågodis? En Wayne's coffee-weekend med rabatterad latte?