söndag, juni 29

Och så formade man handen som en liten pil



Jag är normalt sett inte mycket för att skratta. Visst fnissar jag och ler stelt ibland, men det ska till något sådant här för att jag ska jobba igång mitt gapande och feminina skratt.

Det är folklivsfanatiker Job Andersson som är i farten i P3-programmet Mammas nya kille. Här finns det fler Job-jobb.

tisdag, juni 24

Cowboy tjuvsköt visent i Avesta



I de gamla verken intill Dalälven har den utflyttade industrin ersatts av Avesta art. Det brukar ju bli så när bullret från bruket tystnar. Konsten tar över lokalerna. En masugn och en travers från fabriken får vara kvar. Ingen älskar en gammal ugn lika mycket som kulturfolket.

Men bullret från fabriken har inte tystnat i Avesta. Man håller på för fullt med att investera fem miljarder i ett nytt verk. Men det ligger i den nya delen av Jernverket, en bit från älven. Så i de gamla verken får alltså kulturfolket hålla till.

Men nu var det alltså Avesta art och midsommardag. Det luktar svavel. Traverskörkort från sommarjobbet tornar fram. Min morfars far dog i verken efter ett genombrott i skänken vid 40 års ålder (översköljd av 1600-gradigt stål). Min morfar fick guldklocka och mamma arbetade administrativt. Idag arbetar min bror som underhållschef på Outocumpu (finnarna äger Jernverket numera).

En våning ner har fransmannen Nicolas Cesbron byggt om en våning till postindustriell djungel. Det känns som att gå omkring på en Wes Anderssonsk sjöbotten. Bladlösa, självlysande blommor briljerar bland resterna av ett gammalt götvalsverk. Magiskt. Men det är först när man gå upp till den översta våningen som det riktigt bränner till. Eller bränner till vet jag inte. Det är först då jag blir glad, uppfylld, börjar prata otvunget om det jag sett.

Den Avestabördiga Magnus Monfeldt har gjort en film, Big Game - Storvilt. Ett slags cowboy-kliché i bruksmiljö. Myten om cowboyen som på 50-talet (eller var det 80-talet?) erbjöd en stor summa pengar för att få fälla den sista i serien av The Big Five: Visenten (eller är det egentligen en indian?). En revolverman kommer till Avesta och stryker längs stängslet (eller är det i själva verket ett fängelse). Pengapåsar placeras på bordet (eller var det under bordet?). Visenter slänger bestialiska blickar på revolvermanen i cowboyhatt (eller är det inte mer en shejk med gevär?). Järnskrot dumpas i ugnarna (eller är det rentav något helt annat som dumpas?). En revolver osäkras och ett skott bränner av...

En gammal rostig cowboy-kliché har fått nytt liv i en visentpark i Avesta. Myten om bruket lever.

måndag, juni 23

Monologiserande mas på midsommarafton



Bakgrund: Det är midsommarafton i Avesta. Klockan är kring åtta. Två snapsar har serverats (så att sillen har något att simma i). Vid bordet sitter mamma och pappa; deras kompisar Rune och Elisabet och Olle och Anita; mammas syster Lena; jag och Karin samt Henrik och Jill (Olle och Anitas son med flickvän). Pappa spelar Popsicle samtidigt som Rune vänder sig mot mig och tar sats. Jag ska få veta hur det är att fjällvandra med min far.

fredag, juni 20

Mässande masar i midsommarbussar



”Såg ni sällskapet som hade dukat upp där vid vägrenen, ungdomar. Ja, jag säger ungdomar till er för de var ett gammalt sällskap som satt där må jag säga. Det var fulldukat midsommarbord: Sill, och får man hoppas, något för den att simma i. Han dör ju annars, sillen. Jag brukar säga det, när jag skojar lite.”

”Nä, det är ett litet företag det här, som jag brukar säga när jag skojar lite. Vi har bara 47 bussar. Och ni kanske undrar varför den står Västanhede på bussen när ni bokat Swebus. Man får rycka in ibland när det kör ihop sig för dem.”

”Man brukar ju prata om rondellhund, men vi har visenter istället. Ja, alltså inte rondellen utan i en hage i en park. Jag säger vi för det är Avesta kommun som äger visenterna. Förut var det hon Antonia Johnson. Alltså inte Antonio. Han heter Lindbäck i efternamn. Och kör speedway. I Masarna.”

Det är midsommar och vi är framme i Avesta. Busschauffören har skojat med oss hela resan (som jag brukar säga). En typisk lite släpigt självtillräcklig mas som mässat i micken ända från Cityterminalen. Jag tror att de älskar att köra masar i Stockholmsexil tillbaka till Dalarna. De gillar nog särskilt tanken att man är på väg till ångbåtsparaden i Torsång.

tisdag, juni 17

Så går han bort



Personalen är samlad på Hyresgästföreningens förbundskontor och jag ska snart formulera några avskedsord till min fadder, förhandlingschefen. Han går i pension i sommar. Autodidakten från Gimo. Mina käkar molar kraftigt. Det är känslosamt. Jag samlar kraft samtidigt som P-G säger att han kommer att kommer sakna de syrliga morgonhälsningarna; Susanna att hon tvärtom kommer att sakna känsligheten; Sven att han stör sig på förminskandet; Anna och Karin att de ska mjölka ur den sista kunskapen; Erik och Magnus om pedagogen; Peder om den bråkiga debattören; Annika om humörhöjaren. Ewa om slutspurten.

Jag berättade naturligtvis att jag var orolig över vem som nu skulle förse mig med P-O-Enqvist-böcker och korra mina utredningar.

Så där höll vi på och det framstår kanske som pompöst, men det var det finaste och mest känslosamma jag har upplevt i mitt arbetsliv så här långt. Precis när ingen kunde hantera mer finstämdhet avslutade Anders sitt tacktal med att deklamera Olle Adolphssons dikt Så går vi bort:

Så går vi bort, men ändå finns
vi här i år och dar.
Så länge människorna minns
oss håller vi oss kvar
Vi lever här ännu ett slag
Vårt minnes dunkla liv.
Men långsamt bleknar våra drag
Och kommer ingen vid.
När vi så våra namn har mist
Och bilden strukits ut
Då får vi ge oss av till sist
Så har vi dött till slut.
Men någon dag när solen far
I molnet en sekund
En skugga av vårt minne drar
på jorden fram en stund.

Sedan kom tårarna.


Ja, sedan kom tårarna.

tisdag, juni 10

Grym glasögonorm



Jag har blivit grym glasögonorm (jag har haft glasögon tidigare, men i de såg jag exakt ut som som agenten i Extras, Darren Lamb. Efter första dagen med gråblå glasögon har folk i min omgivning refererat till följande:

Fredrick Federley
Tandkrämsreklam
Clark Kent
Robert, han i Boxer-reklamen
Utredarbrillor
New Yorkish

Tanten

I inlägget nedan, om världens bästa Bengt, dök en gammal gymnasiekompis upp i kommentatorsfunktionen. Hans dikt från i femman blev recenserad av Bengt Göransson i Avestatidningen för drygt 20 år sedan. Rad för rad plockade Bengt ner dikten och landade i slutatsen att Tanten är en lysande dikt. Här är den Olle Ljungström-doftande dikten i sin helhet:

TANTEN

Tanten som går där på gatan
i en röd basker

hon vet

INGENTING
INGENTING
INGENTING

ingenting
om mig

tisdag, juni 3

Världens bästa Bengt



Det här, kamrater, är obligatorisk röd radio.

Som Bert Karlsson minus näsa för affärer



Jag har inte hunnit sommarsynka min ipod än. När jag går till jobbet på morgonen får jag därför hålla till godo med Perfumes "Secret Secret" på repeat.

Häromdagen när jag lyssnat på Perfume ända från Rådhuset till Stureplanskorsningen mötte jag Johan Staël von Holstein. Vi nickade lite försiktigt till varandra som jag har hört att män med skägg gör när de möts på gatan. Vi, jag och Johan, hade nämligen varsin rosa skjorta. Hans var dock mer skrikig i färgen och lite fladdrigare i tyget.

När vi skildes åt slog det mig att han är som Bert Karlsson minus näsa för affärer.