Så går han bort

Personalen är samlad på Hyresgästföreningens förbundskontor och jag ska snart formulera några avskedsord till min fadder, förhandlingschefen. Han går i pension i sommar. Autodidakten från Gimo. Mina käkar molar kraftigt. Det är känslosamt. Jag samlar kraft samtidigt som P-G säger att han kommer att kommer sakna de syrliga morgonhälsningarna; Susanna att hon tvärtom kommer att sakna känsligheten; Sven att han stör sig på förminskandet; Anna och Karin att de ska mjölka ur den sista kunskapen; Erik och Magnus om pedagogen; Peder om den bråkiga debattören; Annika om humörhöjaren. Ewa om slutspurten.

Jag berättade naturligtvis att jag var orolig över vem som nu skulle förse mig med P-O-Enqvist-böcker och korra mina utredningar.

Så där höll vi på och det framstår kanske som pompöst, men det var det finaste och mest känslosamma jag har upplevt i mitt arbetsliv så här långt. Precis när ingen kunde hantera mer finstämdhet avslutade Anders sitt tacktal med att deklamera Olle Adolphssons dikt Så går vi bort:

Så går vi bort, men ändå finns
vi här i år och dar.
Så länge människorna minns
oss håller vi oss kvar
Vi lever här ännu ett slag
Vårt minnes dunkla liv.
Men långsamt bleknar våra drag
Och kommer ingen vid.
När vi så våra namn har mist
Och bilden strukits ut
Då får vi ge oss av till sist
Så har vi dött till slut.
Men någon dag när solen far
I molnet en sekund
En skugga av vårt minne drar
på jorden fram en stund.

Sedan kom tårarna.

Ja, sedan kom tårarna.