Grabbarna i Krylbo

Årets julkort från mamma och pappa

”Jaså, du ska hem till grabbarna i Krylbo över jul. Det brukar man inte höra mycket om, när du är hemma och hälsar på grabbarna i Krylbo”

Faddern, förhandlingschefen, har nyss lånat mig Leif GW Perssons ”Faller fritt som i en dröm” (du som gillar Palme) och vi pratar jul. Han tror jag mörkar Krylbo (det ska naturligtvis vara Avesta, men han säger fel med flit, den fan). Retas om att jag skulle skämmas för mitt ursprung. Men så är det naturligtvis inte och nu är jag i Avesta och firar jul med mamma, pappa lillebror och kusiner. Igår träffade jag, kan man säga, grabbarna från Krylbo. Det var fotbollsmatch på frosttäckt konstgräs. Skogsbo (som jag egentligen kommer ifrån, en liten stadsdel två kilometer från centrum) mot Brunnbäck (ett villaområde två kilometer från Krylbo). Vi vann med 7-3 trots att vi var en man kort.

Snart kommer kussarna. Dags att sätta på sig julslipsen.

God jul!

Arbetarklassen luktar illa

Bangolfspelare i Vinslöv

Medelklassen tycker att arbetarklassen luktar illa. Det är George Orwell som talar och Fronesis som i sitt senaste nummer om borgerligheten citerar. Med utgångspunkt i Orwells citat skriver Stephanie Lawler om hur medelklassen (i en mening är/var det ju samma sak som borgerlighet) använder avsmak för att positionera sig mot arbetarklassen. Dålig smak luktar och avsmak ger andrum.

Jag har tänkt på det där i samband med Lars Tunbjörks utställning på Moderna museet och när jag nyligen såg SVT-dokumentären ”Plötsligt i Vinslöv”. Tunbjörk känner vi nog till och för er som inte sett dokumentären om Vinslöv rekommenderar jag den varmt. Det kunde vara vilken håla som helst med en bangolfklubb, en konstklubb, ett gäng ornitologer och några bänkgubbar som recenserar förbipasserande. Vissa menar att det finns folkförakt inbakat i den typen av dokumentationer av svensken. Man hör ju det ibland, att skrapar man lite på den socialrealistiska konsten om arbetarklassen tittar avsmak fram (googla så får ni se). Tattiga takfläktar, fula furumöbler och infantila intressen. Ja, de borde rent ut sagt skärpa sig.

Men egentligen läser man nog mer om den här typen av folkförakt än hör om det. Kulturjournalister på vänsterkanten och ledarskribenter på högerkanten har ibland svårt att inte låta avsmaken sippra ut mellan raderna. Högern kör den hårda linjen: sluta röka upp barnbidraget! Och vänstern den mjuka: sluta sporta bort konsten!


Tunbjörksk takfläktsdans

Jag tror att de (inte bara journalister som mentalt sett aldrig passerar tullarna) som ser folkförakt i Tunbjörk och Vinslöv borde prova på att umgås med vanligt folk från landsbygden. Ja, det låter säkert såssigt men jag ser ingen annan lösning. Hur kan man annars tro att det som skildras är ett spekulativt snitt? Som om bilden inte är sann; för inte kan väl vanligt folk vara så enkelt som en bangolfspelare från Vinslöv. Är man främjad från den lite bredare verkligheten blir naturligtvis dokumentation därifrån provocerande märklig. Några menar nog också att arbetarklassen inte bör skildras alls på det här vardagliga och icke-bertolucciga sättet.

I ”Plötsligt i Vinslöv” vinner dessutom den arbetarklassiga bangolfklubben sympati i förhållande till den medelklassiga konstklubben. Konstklubben sitter på teatern och gafflar om att de minsann lever längre av att konsumera konst (och fnyser åt att de måste dela lokal med bangolfklubben). Samtidigt grillar kassören i bangolfklubben flintastek i köket och filosoferar fritt kring vikten av att tro på sig själv inför en viktig putt (och imponeras av konstklubbens vinkelräta placering av utställningstavlorna).

Smygläsarrevidering

Jag glömde att berätta att smygläsaren reviderades för ett par veckor sedan. Filmtidningen flm hade släppfest på AG:s och det är just vid sådana tillfällen som jag brukar gå på om smygläsaren: Han som får sitt proportionellt sett största kulturella intag från (gratis)magasin på ställen som Allmänna galleriet; han som hellre diskuterar metamedia än kultur. Man skulle ju kunna tro att flm-festen var sådant smygläseri. Men när Friendly Noise spelar musik, Action Biker uppträder, Most Valuable Players visar video och Autobiograf-bloggen uppgraderas till tidning funkar inte begreppet. Det går helt eneklt inte att smygläsa i en sådan värdig miljö.

Ni som inte köpt flm bör göra det. Det är ett imponerande första nummer. De lite kortare texterna är unikt bra. Ett bloggigt blm.

När drömmar kunde fått vingåker

Vi hyr en billig bil på Statoil, siktar på Motala men tar omvägen förbi Katrineholm och Vingåker. Tittar till Göran Perssons uppväxthem, besöker en nedlagd textilfabrik och undersöker resterna - Factory Outlet. Kameran ska vara inställd på: När drömmar fick Vingåker.

Jens och jag hade, som ni märker, planerat det hela noga. Men det blev bara en bild och en krokig bilfärd till Motala med stopp på Flens systembolag, Vingåkers Dallasgrill och Kumlas fängelse. Men vi kom till stugan till slut och läste Jens mammas magasin framför brasan och åt biff och bea. Kvällen avslutades med Herzogs ”Rescue Dawn” och ett litet glas Lauders.

Nästa gång. Då börjar det.

Långkok i Linköping

Idag fick jag min första julklapp. Det var kokboken Långkok som jag tilldelades för min medverkan på en konferens i Linköping kring temat hälsosamt åldrande. Jag presenterade Hyresgästförenings syn på äldreboendefrågan. Under rasten drack jag och ett par PRO-tanter från Norrköpings lokalförening kaffe och åt kavring med ost samtidigt som vi diskuterade hissbidragens storlek i den senaste budgeten. En bra arbetsdag.

Genom ett regnigt Rumänien

En regnig dag i november är Sverige inte så långt ifrån 80-talets Rumänien. Så kändes det några minuter när jag kastades ut genom en av nödutgångarna som man förpassas till på vissa biografer efter att föreställningen slutat. Plötsligt har man inte en aning om var man är och tittar vilset efter några kulturtanter att ta rygg på för att hitta ut från gränden. Men det där är djupt överdrivet. Parallellerna till Rumänien är ju, om man säger så, inte direkt klockrena. I Cristian Mungius ”Fyra månader, tre veckor och två dagar” skulle man inte gnälla över att bli utkastad från smultronstället till novemberregn. Där lämnar systemet små katastrofer efter sig varje dag året runt. En ”enklare” läkaringrepp resulterar i att minst två individer får livslånga mentala ärrbildningar.

Fyra, tre och två är en femma. Ja, så bra är den. Jag har inte sett en samtida socialrealistisk film så högklassig sedan de belgiska bröderna Dardennes ”Rosetta”. De har dessutom, båda två, samma slags nerviga och närgånga kamera som följer karaktärerna i deras hopplösa vardag.



En regnig dag i november är Sverige inte så långt från Rumänien. Så kändes det i flera timmar efter att studerat Lars Tunbjörks utställning ”Vinter/Hem” på moderna museet. Fotografier från svenska städer på 2000-talet: Vi snackar den brungula Matstugan med det plåtpanerade Plus-huset som fond i min hemstad Avesta, en mjukglasmoffande mullig morsa i ett köpcenter någonstans i Köping. Det vill säga flera miljoner mil från buggande dalapar på Hjortnäs brygga en sommarnatt.

Delar av Tunbjörks Sverige skulle, faktiskt, lika gärna kunna vara 80-talets Rumänien. Men så tittar man på fotografierna en runda till och ser en snöig byggsatsvilla i Sundsvall så vansinnigt vanlig att det blir upphöjt. Jens har enligt mitt förmenande, i sina bästa stunder, Tunbjörks poetiska blick för det vanliga. Jag och Jens ska ge oss ut på ett Tunbjörkskt äventyr snart. Studiebesöket på Moderna i söndags var starten.