Real Music

För tio jular sedan fick jag tre blandband av pappa. På kassettbandens rygg stod det Real Music 1, 2 och 3. De var 60-talsmusik på banden: Byrds, The Band, The Beatles. Den typen. Sedan dess har det hänt en del. Jag har mer eller mindre slutat att söka upp ny musik. Det blir bara värre och värre med åren och det är en trist utveckling. Man vill ju ha koll. Nuförtiden är det pappa som spelar upp ny musik för mig. I år var det till exempel mycket Bon Iver.

Jag passade på att söka igenom pappas itunes-bibliotek och hittade en del nytt. Men ironiskt nog fastnade jag för mapparna med Go-Betweens. Så nu har jag poden full med kanske världens bästa australiensiska pop. Precis som för tio år sedan.

Skogsbo vann julfotbollen

I år var frosten försvunnen från Avestavallens konstgräsmatch. Men annars var gårdagens match sig lik från förra året. Dalälven bestämmer lagen: Är man uppvuxen norr om dalälen tillhör man Skogsbo och bor man söder om dalälven tillhör man Brunnbäck/Krylbo. I år var det jämnare än förra året men Skogsbo, det vill säga vi, vann i år igen. 3-2. Inte så konstigt, vi har ju avestas gympalärare på topp.

Snart kommer kussarna. Dags att sätta på sig julslipsen.

Två självklarheter

Den här måste ni se (betyg fem):



Och den här ska ni inte se (betyg ett):

Revolutionary road – eller att vänta och föda barn

På ena sidan sängen ligger mannen och läser "Revolutionary Road". Amerikansk suburbia: Livsleda och den bedrägliga övertygelsen om att man är bättre än sitt sammanhang.

På den andra sidan sängen ligger kvinnan och läser "Att vänta och föda barn". Amerikansk moralism: Livsbejakande och den knepiga konsten att andas istället för att krysta ut ett foster.

Lika som bär

P-G är i Thailand så det är lite tomt på förbundet. Men han mejlar mellan varven om att han äter krabba och lyssnar på Bob Dylan i soldnedgången. Igår skickade jag en bild på advokatsamfundets generalsekreterare till honom och skrev att en sådan här fru vill man ha. Och fick svaret: Det har du ju redan. Förbluffande lika varandra slår det mig. Till och med benat åt samma håll.

Avslöjande specialarbeten

Igår åt vi taco och tittade På spåret. Det var Fredrik, en omvärldsanalytiker som älskas av maktkvinnor och snart ska börja på Timbro. Det var Stina, KTH-forskaren som räknar på hur energieffektivisering kan rädda planeten. Det var Jens, webbkreatören på Greatworks som drömmer om ett liv i Japan. Det var Karin, den liberala ledarskribenten som gärna analyserar Idol. Och så var det jag, Mig känner ni.

Teven fick stå på och plötsligt var det Sportnytt och Leksand fick stryk mot AIK. 3-1. Det är inget jag bryr mig om, men en gång i tiden hade jag blivit besviken. Jag var ett stort Leksandsfan och åkte ibland på bortamatcher med pappa och lyssnade alltid på Sportradion när Leksand spelade. Fandomen var på den nivån att jag skrev mitt specialarbete i gymnasiet om Leksands IF. Bygden, laget, myten - något i den stilen. Det berättade jag igår samtidigt som AIK utnyttjade ett numerärt överläge och avgjorde matchen. Det visade sig att alla skrev specialarbeten som låg läskigt nära deras nuvarande professioner. Fredrik djupintervjuade 40-årskrisande karriäristkvinnor. Stina skrev om mänskliga rättigheter. Jens om tvåspråkighet. Karin skrev två: Ett om beatniks och ett som visade hur individen solidariserades bort i folkhemmet.

Alla fick betyget fem eller MVG. Men mitt specialarbete bedömdes av den jugoslaviska idrottsläraren Bucic vars främsta merit var en tidigare karriär som basketspelare i Split snarare än svensk grammatik och metodlära. Som jag minns ändrade jag ordföljden i två kapitel i boken: ”Leksand, Leksand, Leksand – en studie för ishockeyns betydelse för en bygd”. Och kryddade med ett citat från ett tidningsklipp i Dala-demokraten. Det var tider det.

Hard rock café

Häromdagen ölade Joacim och jag som vanligt på Hard rock café och konstaterade att det är sällan man träffar på någon som är hyfsat musikintresserad och som inte gillar The Cure. Man börjar tänka Globen 1992 och den blåa pyjamaslika turnétröjan med ett slags röda sjöstjärnor på som man inte så lite stolt gick omkring med i Domarhagskolan i Avesta trots att mina två övriga skivor, förutom The Cures "Wish", var Perssons pack och Tom Petty. Det var tider det.

Ideologier från höger som inte kan åka skridskor

Dan Hallemar skrev som bekant förra veckans bästa text. Denna veckas bästa text kommer från DN och Göran Rosenberg. Den kommer att bli klassisk.

Ingen spelar H:r landshövding bättre än Anders Björck

Det korniga svartvita fotot som följer landshövdingen Anders Björcks vardag skulle kunna vara från 50-talet. En sekreterare kommer in med post och en bricka med en kopp kaffe till den vattenkammade disponenten. Tre män bläddrar i sina pappersalmanackor för att hitta ett datum för avstämningsmöte. Telefonen har sladd och skrivbordet saknar dator. Det vardagliga tilltalet tjänstemännen emellan är vagt anpassat till 2008. Carl von Linné är den gemensamma kulturella referenspunkten vid fikabordet och afterworkglaset intas på ett slott. Om två dagar kommer en japansk kejsare på besök. Oj, nu hänger en delegation från Polen en medalj runt halsen på landshövdingen. Den alltigenom polskvänliga hållningen ska belönas.



H:r landshövding är en bra film. Något annat var heller inte att vänta med tanke på Måns Månssons tidigare kortdokumentär Kinchen. En liten svartvit småsuddig pärla om 30 minuter. Den gången fick man följa sportjournalisten Lasse Kinch i Tjeckien under VM-turneringen våren 2004. Hur Lasse Kinch satt ensam kvar i en kommentatorskur efter en gruppspelsmatch mellan, säg, Kanada och Schweiz. Och hur ensam Kinchen kändes. Anders Björck känns också ensam i H:r Landshövding. Det enda livet från Anders Björck som man får se är ämbetsmannens. Ingen familj och inget privat letar sig in i filmen. Det är måndag hela veckan och allt verkar vara så outsägligt tråkigt att när man lämnar biografen undrar man hur karln står ut. När det är som mest stillastående är Månssons dokumentation av en landshövdings vardagslunk så på pricken att man sitter där och förundras över hur det kan var så berikande att titta på en sådan tråkig film.



Det finns nog ingen politiker som passar så bra som landshövding som Anders Björck. Han är den enda jag kan komma på som på ett ledigt och naturligt sätt bär upp en stel och anakronistisk landshövding. Han behöver aldrig spela. Det måste ha varit tacksamt för Måns Månsson att följa Anders Björck under ett år. Även om det förmodligen kändes som tio.

Män från Motala som inte kan åka skridskor

Dan Hallemar har skrivet en briljant kulturtext i dagens Expressen. Artiklen är en recension av Fredrik Virtanens nya bok Kraschad och handlar om bostadsbubblan, akiteångest och män från Motala som inte kan åka skridskor. Den kommer att bli klassisk.

Just like christmas

Det blir bara värre och värre för varje år. När julen närmar sig kan jag inte tänka på annat. Jag vill bara tillbaka hem till Avesta och dricka romspetsad glögg och dansa i köket med mamma till tonerna av Lows ”Just Like christmas”.

Alla har väl hjälpt en kompis att komma

Ruben Östlunds film De ofrivilliga innehåller fem vardagsscener där grupptrycket ger avtryck på individen. I en av scenerna återses ett gäng grabbar i 30-årsåldern. De faller tillbaka i gamla tonårssynder med starköl i bakfickan och rumpdans med svenska flaggan. På en sommaräng skojsuger Leif lite på Olles snopp. Två kompisar håller fast Olle när han kämpar emot. Olle ser det som ett övergrepp och blir ledsen. Leif förstår inte. Det är ju bara saliv och så där har de ju alltid hållit på och skojat.

Jag och Katja och Mattias och Karin snackade om den scenen på Kjellsons i lördags. Vi hade nyss sett De ofrivilliga och jag försökte förklara att i Avesta hörde man då och då om grabbar som på skoj hjälpte en kompis att komma på en förfest. De trodde inte riktigt på mig. De trodde att jag skojade. Jag vet naturligtvis inte hur vanligt det är men att det förekommer en del törs jag nog svära på. Frågan är då hur man ska se på ett sådant grabbgäng. Som svin? DN:s filmskribent Helena Lindblad beskrev grabbgänget som från helvetet. Det är nog en rätt vanlig slutsats men jag tror inte att den stämmer. Istället är det nog precis som alla andra berättelser i filmen något som ligger väldigt nära den vanliga verklighet som man känner igen sig i och som får biobesökarna att skruva på sig. Det gäller alla scener i De ofrivilliga och det är det som gör den till den bästa svenska filmen på flera år.