Alla har väl hjälpt en kompis att komma

Ruben Östlunds film De ofrivilliga innehåller fem vardagsscener där grupptrycket ger avtryck på individen. I en av scenerna återses ett gäng grabbar i 30-årsåldern. De faller tillbaka i gamla tonårssynder med starköl i bakfickan och rumpdans med svenska flaggan. På en sommaräng skojsuger Leif lite på Olles snopp. Två kompisar håller fast Olle när han kämpar emot. Olle ser det som ett övergrepp och blir ledsen. Leif förstår inte. Det är ju bara saliv och så där har de ju alltid hållit på och skojat.

Jag och Katja och Mattias och Karin snackade om den scenen på Kjellsons i lördags. Vi hade nyss sett De ofrivilliga och jag försökte förklara att i Avesta hörde man då och då om grabbar som på skoj hjälpte en kompis att komma på en förfest. De trodde inte riktigt på mig. De trodde att jag skojade. Jag vet naturligtvis inte hur vanligt det är men att det förekommer en del törs jag nog svära på. Frågan är då hur man ska se på ett sådant grabbgäng. Som svin? DN:s filmskribent Helena Lindblad beskrev grabbgänget som från helvetet. Det är nog en rätt vanlig slutsats men jag tror inte att den stämmer. Istället är det nog precis som alla andra berättelser i filmen något som ligger väldigt nära den vanliga verklighet som man känner igen sig i och som får biobesökarna att skruva på sig. Det gäller alla scener i De ofrivilliga och det är det som gör den till den bästa svenska filmen på flera år.