Avslöjande specialarbeten

Igår åt vi taco och tittade På spåret. Det var Fredrik, en omvärldsanalytiker som älskas av maktkvinnor och snart ska börja på Timbro. Det var Stina, KTH-forskaren som räknar på hur energieffektivisering kan rädda planeten. Det var Jens, webbkreatören på Greatworks som drömmer om ett liv i Japan. Det var Karin, den liberala ledarskribenten som gärna analyserar Idol. Och så var det jag, Mig känner ni.

Teven fick stå på och plötsligt var det Sportnytt och Leksand fick stryk mot AIK. 3-1. Det är inget jag bryr mig om, men en gång i tiden hade jag blivit besviken. Jag var ett stort Leksandsfan och åkte ibland på bortamatcher med pappa och lyssnade alltid på Sportradion när Leksand spelade. Fandomen var på den nivån att jag skrev mitt specialarbete i gymnasiet om Leksands IF. Bygden, laget, myten - något i den stilen. Det berättade jag igår samtidigt som AIK utnyttjade ett numerärt överläge och avgjorde matchen. Det visade sig att alla skrev specialarbeten som låg läskigt nära deras nuvarande professioner. Fredrik djupintervjuade 40-årskrisande karriäristkvinnor. Stina skrev om mänskliga rättigheter. Jens om tvåspråkighet. Karin skrev två: Ett om beatniks och ett som visade hur individen solidariserades bort i folkhemmet.

Alla fick betyget fem eller MVG. Men mitt specialarbete bedömdes av den jugoslaviska idrottsläraren Bucic vars främsta merit var en tidigare karriär som basketspelare i Split snarare än svensk grammatik och metodlära. Som jag minns ändrade jag ordföljden i två kapitel i boken: ”Leksand, Leksand, Leksand – en studie för ishockeyns betydelse för en bygd”. Och kryddade med ett citat från ett tidningsklipp i Dala-demokraten. Det var tider det.