Ingen spelar H:r landshövding bättre än Anders Björck
Det korniga svartvita fotot som följer landshövdingen Anders Björcks vardag skulle kunna vara från 50-talet. En sekreterare kommer in med post och en bricka med en kopp kaffe till den vattenkammade disponenten. Tre män bläddrar i sina pappersalmanackor för att hitta ett datum för avstämningsmöte. Telefonen har sladd och skrivbordet saknar dator. Det vardagliga tilltalet tjänstemännen emellan är vagt anpassat till 2008. Carl von Linné är den gemensamma kulturella referenspunkten vid fikabordet och afterworkglaset intas på ett slott. Om två dagar kommer en japansk kejsare på besök. Oj, nu hänger en delegation från Polen en medalj runt halsen på landshövdingen. Den alltigenom polskvänliga hållningen ska belönas.
H:r landshövding är en bra film. Något annat var heller inte att vänta med tanke på Måns Månssons tidigare kortdokumentär Kinchen. En liten svartvit småsuddig pärla om 30 minuter. Den gången fick man följa sportjournalisten Lasse Kinch i Tjeckien under VM-turneringen våren 2004. Hur Lasse Kinch satt ensam kvar i en kommentatorskur efter en gruppspelsmatch mellan, säg, Kanada och Schweiz. Och hur ensam Kinchen kändes. Anders Björck känns också ensam i H:r Landshövding. Det enda livet från Anders Björck som man får se är ämbetsmannens. Ingen familj och inget privat letar sig in i filmen. Det är måndag hela veckan och allt verkar vara så outsägligt tråkigt att när man lämnar biografen undrar man hur karln står ut. När det är som mest stillastående är Månssons dokumentation av en landshövdings vardagslunk så på pricken att man sitter där och förundras över hur det kan var så berikande att titta på en sådan tråkig film.
Det finns nog ingen politiker som passar så bra som landshövding som Anders Björck. Han är den enda jag kan komma på som på ett ledigt och naturligt sätt bär upp en stel och anakronistisk landshövding. Han behöver aldrig spela. Det måste ha varit tacksamt för Måns Månsson att följa Anders Björck under ett år. Även om det förmodligen kändes som tio.
av André Johansson, kl 17:54
7 Kommentarer:
Ahh gamla moderaterna...Unkel, Dinkelspiel, Tobisson, Björk...det var inga våta sälögon som tittade upp under Täbyflint på den tiden minsann.
Vad gäller politik så är det en sak som förbryllar mig med Fp. Det verkar som att det som engagerar en folkpartist, det som får folkpartisten att kliva ur sängen på morgnarna är två saker 1. Fastighetsskatten 2. Att utmåla vänsterpartiet som kommunister som stöder Pol Pot, utan att vidareutveckla resonemanget.
Nu vänder jag mig till alla er folkpartistiska sympatisörer som luserläser den här pingisdandyns blogg: Jag ser er i ögonen med min lite förkylda men ändå preussiska stålblick och uttalar följande mening långsamt, sammanbitet och mycket, mycket hotfullt: Om ni eller någon av era sympatisörer en endaste ynka gång till säger att vänsterpartiet för en kommunistisk politik utan att förklara vad ni menar, så lovar jag att gå in på en toalett stänga dörren om mig noggrannt och knyta nävarna jättehårt och väsa: Fjaaaaantar!
Vänsterpartiet är ett tveksamt parti på många sätt och det hade varit bättre att regera utan dem men att folkpartiet fortfarande försöker plocka poäng på rysskräcken och pratar om en kommunistisk utrikespolitik är nog bland det mest patetiska som sagts i svensk politik sen "We shall overcome".
www.folkpartiet.se/FPTemplates/ListPage____84351.aspx
Bra rutet. Och pingisdandy är fan inget dumt epitet. En kille i för små Stiga-shorts som har ett paisleymönstrat fodral till sitt trestjärniga pingisracket.
Man skulle kunna säga att H:r Landshövding är en film som är som bäst innan och efter man sett den. I kön till bion var det en fyra. I salongen en trea. Och nu växer den och är en solklar fyra. Filmer som är som bäst när man inte ser den är en intressant genre. Haneke är väl typexemplet på sådan film.
Jag såg den i eftermiddags inklämd mellan, mestadels, gamla moderater i 60-årsåldern och uppåt. Det svävade en klart förnimbar doft av bunker i Victoria sal 5. När Björck invigningsströdde säd över en åker skrattades det för första gången, hysteriskt.
Jag hade också ett par män i 60-årsåldern brevid mig. De gav inte ifrån sig ett ljud på hela filmen. Förmodligen såg de filmen under stort allvar och under stor andakt. Som en avtäckning av en Carl von Linné-byst.
Jag tror att de hysteriska skratten bröt ut när Anders Björck försökte visa hur Linné skulle sått. Linné skulle naturligtvis ha sett till att utsädet spreds i en vid båge och inte såsom som Anders Björck gjorde dvs. varje näve föll tungt rakt ner i en hög framför fötterna på karln. Det är roligt att se på när högt uppsatta människor i samhället försöker sig på dylika uppgifter som normalt inte finns inom deras synfält. Ingen av alla runt i kring kunde väl ana att karln inte visste. Han är ju beläst och har lång erfarenhet i arbetslivet. Lite av "kejsarens nya kläder" drama.
Suck!
Och ikväll visas den på svt. 2200!
Skicka en kommentar
<< Home