bob hund

Foto från Swejens.

Jag lämnade Torson med en professors avslutande profetia ringade i öronen: Det kollektiva är omodernt. Därför kommer det kollektiva förhandlingssystemet snart gå i graven och bruksvärdesprincipen att försvinna. Vad professorn då inte visste var att de där orden snart skulle blåsas bort av en liten skånsk man med snedbena och vita kläder. Thomas Öbergs mellansnack igår på popaganda är årets politiska tal. Jag som trodde att det bara skulle kännas sorgligt nostalgiskt att se bob hund efter alla dessa år. Istället står mina grönrutiga Playboyskor i hallen och ser fantastiskt smutsiga ut.

Jakriborg

Tänk om man kunde bygga som förr. Det var bröderna Berggrens mors sista ord innan hon dog. Strax innan hade hon köpt en bit mark mitt mellan Malmö och Lund. Marken var på Skåneslätten, tiotals kilometer från kajkant. Bröderna Berggren förstod inte vad man skulle med den marken till. Där kan man ju inte bygga! Men marken tillföll sönerna och moderns sista ord fick fäste: Tänk om de skulle ta och bygga som förr! Ja, så säger legenden att stadsdelen Jakriborg växte fram för ett antal år sedan. Denna litet märkliga Hansastadspastisch mitt emellan Malmö och Lund. Den som alla arkitekter hatar och de boende älskar.

Bostadsuniversitetet bjöd på studiebesök till just Jakriborg igår. En pensionerad professor pratade i bussens mikrofon på vägen dit. Det var som att lyssna på ett P1-program från den gamla goda tiden: En knarrig vältalighet.

Jag har alltid trott att Jakriborg var en passning till Ankeborg. Men någon sådan koppling redogjorde inte den pensionerade professorn för. Nej, det är klart: Ingen vill väl bo i en serietidning. Och finns det ens några stadsbilder i Kalle Anka? När jag tänker efter minns jag inte hur knattarnas kvarter ser ut.

Jakriborg är märkligt: Branta tak, färgglada huskroppar, smala gränder, ett torg i mitten. Och allt innesluts av en röd ringmur. Husen är upplåtna till hyresrätt, relativt nybyggda, hyrorna förhållandevis rimliga och hyresgästerna nöjda. Men arkitekterna gillar det som sagt inte: Arkitektur ska vara ren och peka mot framtiden! Inte spela teater och blicka bakåt. Och det kan man väl hålla med om, men det stora problemet är att Jakriborg inte har några kompisar. Det ligger helt isolerat från omvärlden (en tågstation finns dock alldeles intill). Utanför ringmuren finns bara en blåsig slätt. Ingen skog för knattarna att scouta i. Inga andra världar att upptäcka.

Tre dagar i Torson

SMS från utredare Johansson (J) till arkitekt Andersson (A):

J: På tåg till Malmö. Ska tillbringa tre dagar i Torson. Bostadsuniversitet i KTH-regi. Hur lyder din dom?

A: Ju längre bort man är, ju bättre ser den ut.

J: Exakt. Den är briljant från bron. De färgade huskropparna i flempan ska tydligen vara fina från flygplan. Där möts de, den färgade förorten och skruven på kajkant.

A: Monument som monument.

Det var igår. Idag fick jag möjligheten att se Torson från riktigt nära håll. Årets Bostadsuniversitet håller nämligen till på Turning Torsons 53:e våning. En bostadsbutler berättar att hissturen till toppen kommer ta 38 sekunder och att Torson är som ett minisamhälle. Jo, där bor både brandmän, tidningsbud och studenter. Den billigaste ettan i Torson kostar drygt 7 000 i månaden att hyra. Jag måste nog hålla med Svenskt näringsliv om att löneökningarna varit för höga de senaste åren.

AIK-Hammarby

En halvtimme innan vi ska ses slår det mig: Jag har en grön tröja med vita ränder över axlarna. Jag ringer Stefan och han är väldigt bestämd: Nej, det går definitivt inte. Åk hem och byt om. Jag åkte hem och en halvtimme senare äter vi en bookmakertoast på Kjellsons innan vi tog tuben till Solna. En snabb öl på ett hak innan matchen börjar. När ett gnagarfan går på toaletten passar ett annat gnagarfan på att sno hans värdebevis från Jack Vegas på 241 kronor.

Det är mitt första derby (om man inte räknar Malmö mot Trelleborg eller BP mot Djurgården, och det gör man inte). Jag har fått låna Stefans mammas årskort. Hon vägrar gå på derbyn eftersom hon inte står ut med tanken att vara på plats om AIK får stryk. AIK dominerar första halvtimmen. Men mot slutet av halvleken märker man att Hammarby börjar få kontakt. I andra tar de över. Sista kvarten är det helt jämnt. Domaren har varit fantastisk hela matchen men när det är fem minuter kvar ser han en straff som inte finns. Det är AIK som får den och Hammarbyfansen blir naturligtvis rasande. De kastar fyrverkerier på AIK:s målvakt. När ett bajenfan försöker stoppa förövaren får han stryk av ett annat bajenfan. Matchen bryts men återupptas. Hammarby kvitterar omedelbart och matchen slutar 2-2. Jag och Stefan flyr in i en lägenhet i Solna. Där bor hans Labradorkompis Daniel. Han bjuder på en mangodrink samtidigt som han vecklar ut ett färskt skivkontrakt från EMI och nynnar på några rader från en Kjell Höglund-låt:

Vem ska älska Britt-Mari när kärleken är död
om Britt-Mari nu låter sig beröras
vem ska förföra ungdomen när Sokrates är död
om ungdomen nu låter sig förföras?

Ormbiten

När jag var liten, kring fyra-fem år, var jag på väg att peta på två ormar med en pinne. De låg där, huggormarna (eller var det bara snok?), i en grop i skogen utanför Säter och solade. Farmor, som hade hand om mig den dagen, skrek till och sedan dess har jag ormfobi. Ja, ganska utvecklad sådan får man nog säga. Under semestern var jag och Karin i Avesta och då, i samband med eftermiddagsfikat, hämtade mamma en orm som hon lade runt min hals. Den var gjord av plast. Jag fick därför för mig att den var ofarlig. Men plötsligt rörde den lite på sig och markerade ett hugg mot min strupe. Jag skrek till och spillde ut påtåren på shortsen. Mamma, pappa och Karin skrattade skadeglatt samtidigt som gick in på toaletten och letade serum.

En sport på dekis

Det är frukost framför OS när Karin tittar upp från müslin: ”En 42-årig svensk möter en tjock serb. Det måste vara en sport på dekis”. Jörgen Persson flippar en otagbar forehand i Karakasevic kulmage. Jag biter ihop och minns J-O Waldner i förra OS. Hur Stigatröjan spände över magen och det stela fotarbetet i segermatchen mot Timo Boll.

När jag var aktiv kunde man som junior få stryk av en tjock defensivspelande gubbe från Jägarnäs-Ludvika. Och tränaren för volleybollaget kunde på ett möte där halltider skulle diskuteras skrika till pingistränaren att han gott kunde spela sin pingpong i ett garage.

Imorse krossade Jörgen Persson den betydligt yngre, kvickare och högre rankade Hongkongkinesen Yuk Cheung.

Which way to turn

Filmen The Walker hade sina små Oscar Wilde-stunder med en lysande Woody Harrelson i huvudrollen, men som helhet höll det inte. Byran Ferrys "Which way to turn", filmens soundtrack, var dock så magisk att man kommer minnas Walker och Woody mer än förtjänat.

Ja, herregud, alla vet ju genial Ferry är och om ni glömt går det bra att lyssna här.

Rügen, Rügen, inget annat än Rügen!

08.30 Fyra svenskar i 30-årsåldern äter frukostbuffé i en ödslig restaurang på en färja.

08.45 En färja från Trelleborg avgår från Sassnitz.

09.00 Två busslaster med pensionärer anländer till frukostbuffén och tar genast sikte på det mousserade vinet.

09.45 Tio polska män sitter i ett skuggigt hörn på däck och dricker vodka utblandat med Fanta.

10.00 Två kvinnor sitter i solen, i varsin luvjacka och med mörka solglasögon, och läser om Kina respektive Sudan.



10.30 Två män får fem apelsiner i rad på en enarmad bandit och fyller en plastpåse full med 20-centare.



11.00 Två polska män håller om varandra hårt i en korridor. Den ena måttar nacksving med ångrar sig och kramar istället. De övriga åtta, som sitter kvar i det skuggiga hörnet på däck, fotograferar varandra och äter äpple.

11.30 Två män beger sig till Taxfree-butiken och byter 20-centare mot en whisky, rom och en stock snus.

12.45 En färja anländer till Sassnitz.

Så började årets semestertripp med Jens och Stina. Förra året var resmålet Tällberg och då var 40-talistgänget fulltaligt med Fredrik som femte hjul. Men nu var det Tyskland och Rügen och snart ligger vi vid havet och sover på stranden. Tyska turister badar nakna. Vi skålar med Jens gamla reseledarfras från Christers resor-tiden: Rügen, Rügen, inget annat än Rügen! Smyger in i ett trasigt fönster i Hitlers semesterbostäder vid Prora och fotar den fyra kilometer långa och igenbommade huskroppen.



Åker på en dygnsutflykt till Berlin. Jag köper ett par flip-flops för 35 kronor på Muji, Karin och Stina en höstgarderob på COS och Jens en skjorta. Äter middag på en vietnamesisk restaurang i närheten av Alexanderplatz för de sista 20-centarna.



Och snart har det gått fyra dagar och vi står på Sassnitz terminal och ser på föräldrar som stuvar in en sista pall med Kopparbergs jordgubbscider mellan barnen i baksätet.

Jag och Ingvar

Ingvar Carlsson pingisposar med århundradets backhandfattning

Jag är i Bakken en bit utanför Köpenhamn. Jag äter kinesisk lunchbuffé med familjen Olsson när telefonen ringer. Jag ursäktar mig och ställer mig i givakt. Det är Ingvar. Vi bestämmer träff i slutet av augusti. Jag frågar om det är okej om jag tar med mig min fotograf. Jo, det går bra, säger Ingvar, men något tjänsterum i riksdagshuset att träffas i finns inte att tillgå. Det tog borgarna när de vann valet.



Jag återgår till mitt sällskap och snart sitter jag och Karins brorsbarn, Amanda och Linnea, i en stor snurrande tekopp. Lite senare åker vi en bergochdalbana av trä från 1932. Två år äldre än Ingvar.

Jag och Håkan

-Hiåkan, ta en till toscakaka.

Ingrid, Karins mamma, undrar om jag inte vill ha en till kaka till kaffet. Eftersom det är semester tackar jag ja. Och eftersom det är semester heter jag Håkan. En vecka varje år byter jag namn. En släkting till familjen Olsson heter Håkan. Han är norrlänning, lång och har sprungit sönder knäna. Jag är lång, nästan norrlänning och på väg att squasha sönder knäna. Därför Håkan.

Håkan driver en kursgård och bor några kilometer från Karins föräldrarhem. Jag skymtade hans hus när vi åkte till Yngsjö för att bada. Det var stort och rött. Men någon Håkan såg jag inte. Kanske lika bra det. Jag är litet rädd att om jag träffa honom i en semesterstuga vid skånekusten skulle snart våra ansikten smälta ihop likt Liv och Bibbi i Persona.