Ormbiten

När jag var liten, kring fyra-fem år, var jag på väg att peta på två ormar med en pinne. De låg där, huggormarna (eller var det bara snok?), i en grop i skogen utanför Säter och solade. Farmor, som hade hand om mig den dagen, skrek till och sedan dess har jag ormfobi. Ja, ganska utvecklad sådan får man nog säga. Under semestern var jag och Karin i Avesta och då, i samband med eftermiddagsfikat, hämtade mamma en orm som hon lade runt min hals. Den var gjord av plast. Jag fick därför för mig att den var ofarlig. Men plötsligt rörde den lite på sig och markerade ett hugg mot min strupe. Jag skrek till och spillde ut påtåren på shortsen. Mamma, pappa och Karin skrattade skadeglatt samtidigt som gick in på toaletten och letade serum.