Arbetarklassen luktar illa

Bangolfspelare i Vinslöv

Medelklassen tycker att arbetarklassen luktar illa. Det är George Orwell som talar och Fronesis som i sitt senaste nummer om borgerligheten citerar. Med utgångspunkt i Orwells citat skriver Stephanie Lawler om hur medelklassen (i en mening är/var det ju samma sak som borgerlighet) använder avsmak för att positionera sig mot arbetarklassen. Dålig smak luktar och avsmak ger andrum.

Jag har tänkt på det där i samband med Lars Tunbjörks utställning på Moderna museet och när jag nyligen såg SVT-dokumentären ”Plötsligt i Vinslöv”. Tunbjörk känner vi nog till och för er som inte sett dokumentären om Vinslöv rekommenderar jag den varmt. Det kunde vara vilken håla som helst med en bangolfklubb, en konstklubb, ett gäng ornitologer och några bänkgubbar som recenserar förbipasserande. Vissa menar att det finns folkförakt inbakat i den typen av dokumentationer av svensken. Man hör ju det ibland, att skrapar man lite på den socialrealistiska konsten om arbetarklassen tittar avsmak fram (googla så får ni se). Tattiga takfläktar, fula furumöbler och infantila intressen. Ja, de borde rent ut sagt skärpa sig.

Men egentligen läser man nog mer om den här typen av folkförakt än hör om det. Kulturjournalister på vänsterkanten och ledarskribenter på högerkanten har ibland svårt att inte låta avsmaken sippra ut mellan raderna. Högern kör den hårda linjen: sluta röka upp barnbidraget! Och vänstern den mjuka: sluta sporta bort konsten!


Tunbjörksk takfläktsdans

Jag tror att de (inte bara journalister som mentalt sett aldrig passerar tullarna) som ser folkförakt i Tunbjörk och Vinslöv borde prova på att umgås med vanligt folk från landsbygden. Ja, det låter säkert såssigt men jag ser ingen annan lösning. Hur kan man annars tro att det som skildras är ett spekulativt snitt? Som om bilden inte är sann; för inte kan väl vanligt folk vara så enkelt som en bangolfspelare från Vinslöv. Är man främjad från den lite bredare verkligheten blir naturligtvis dokumentation därifrån provocerande märklig. Några menar nog också att arbetarklassen inte bör skildras alls på det här vardagliga och icke-bertolucciga sättet.

I ”Plötsligt i Vinslöv” vinner dessutom den arbetarklassiga bangolfklubben sympati i förhållande till den medelklassiga konstklubben. Konstklubben sitter på teatern och gafflar om att de minsann lever längre av att konsumera konst (och fnyser åt att de måste dela lokal med bangolfklubben). Samtidigt grillar kassören i bangolfklubben flintastek i köket och filosoferar fritt kring vikten av att tro på sig själv inför en viktig putt (och imponeras av konstklubbens vinkelräta placering av utställningstavlorna).