Genom ett regnigt Rumänien

En regnig dag i november är Sverige inte så långt ifrån 80-talets Rumänien. Så kändes det några minuter när jag kastades ut genom en av nödutgångarna som man förpassas till på vissa biografer efter att föreställningen slutat. Plötsligt har man inte en aning om var man är och tittar vilset efter några kulturtanter att ta rygg på för att hitta ut från gränden. Men det där är djupt överdrivet. Parallellerna till Rumänien är ju, om man säger så, inte direkt klockrena. I Cristian Mungius ”Fyra månader, tre veckor och två dagar” skulle man inte gnälla över att bli utkastad från smultronstället till novemberregn. Där lämnar systemet små katastrofer efter sig varje dag året runt. En ”enklare” läkaringrepp resulterar i att minst två individer får livslånga mentala ärrbildningar.

Fyra, tre och två är en femma. Ja, så bra är den. Jag har inte sett en samtida socialrealistisk film så högklassig sedan de belgiska bröderna Dardennes ”Rosetta”. De har dessutom, båda två, samma slags nerviga och närgånga kamera som följer karaktärerna i deras hopplösa vardag.



En regnig dag i november är Sverige inte så långt från Rumänien. Så kändes det i flera timmar efter att studerat Lars Tunbjörks utställning ”Vinter/Hem” på moderna museet. Fotografier från svenska städer på 2000-talet: Vi snackar den brungula Matstugan med det plåtpanerade Plus-huset som fond i min hemstad Avesta, en mjukglasmoffande mullig morsa i ett köpcenter någonstans i Köping. Det vill säga flera miljoner mil från buggande dalapar på Hjortnäs brygga en sommarnatt.

Delar av Tunbjörks Sverige skulle, faktiskt, lika gärna kunna vara 80-talets Rumänien. Men så tittar man på fotografierna en runda till och ser en snöig byggsatsvilla i Sundsvall så vansinnigt vanlig att det blir upphöjt. Jens har enligt mitt förmenande, i sina bästa stunder, Tunbjörks poetiska blick för det vanliga. Jag och Jens ska ge oss ut på ett Tunbjörkskt äventyr snart. Studiebesöket på Moderna i söndags var starten.