Målande radio

Men känner du inte ett visst välbehag, jag menar, det är ju så tydligt, hur lägenheten successivt blir finare - att du gör något konkret?

Nej. Det jag känner är mer hat de få gånger jag tvingar mig själv, eller kanske snarare blir tvingad, att göra något väldigt praktiskt. Som att till exempel som denna gång - måla lägenheten. Det gör ont i kroppen, jag blir omöjlig att ha att göra med. Jag blir långsam, slö och slarvig. Har jag inte ett traverskörkort i plånboken som ett livslångt alibi för hantverk av den typen?

Men det gav mig, förutom olivgröna väggar, i alla fall möjligheten att lyssna en hel dag på P1. Detta är vad jag hörde:

Ett kulturprogram (kan det ha varit kulturnytt?) där en kvinna berättade att Daniel Fridell gjort ännu en viktig film. Jodå, det var precis vad hon sa, att Daniel Fridell gjort en viktig film. Alltså ännu en. Det var viktigt med tanke på att så få gjorde viktig film, och det kan man ju hålla med om. Om man inte nödvändigtvis definierar viktig som något med hög igenkänningsfaktor och som med lätta associationer kan koppas samman med Fucking Åmål. Det vill säga mer lättviktig film. Det som saknas i svensk film är naturligtvis konst, så kallad kvalitetsfilm. Det där som Nils-Petter Sundgren skrev bra om på Expressens kultursida men som sedan blev en diskussion om Nils-Petters kön och ålder.

Sedan följer ett inslag i ett som jag förmodar var ett slags bloggradioprogram där de trummade ut budskapet att Sigge slutat blogga. Jag river raskt bort maskeringstejpen från bredbandsuttaget och surfar in på Sigge. Läser en avskedstext som av karaktären är mycket av en tacklista. Letar sedan febrilt i en timme efter alla dessa tusentals intressanta bloggar som det refereras till. Hittar tre. Resten är hellre än bra. Det är inte bloggpappan som just slutat. Det är proggpappan.

Vetenskapsradion diskuterar sedan i en kvart om Pluto är en riktig planet eller en dvärgplanet, det vill säga kortväxt planet.

Därefter kom höjdpunkten. Ett helt underbart inslag i ”Obs – kulturkvarten” där en poet raljerade om det perfekta partiet. Ja jävlar vad raljant och rolig han var, poeten. Det var en sådan där hejdlös parodi på politiskt korrekta partier. Det gick naturligtvis nästan omedelbart över styr och blev till det mest politiskt korrekta en poet kan syssla med: raljera över politisk korrekthet i en torr (avslöjande) ton.

När Jonas Hallbergs KTH-stämma sedan tog vid kastade jag mig över del lilla retroradion med valnötshölje och slog av strömbrytaren.