Barnrikehus blev bostadsrätt

Första dagen efter semestern är ett kärt ämne i fikarummen. Hur jobbigt det är att komma igång efter semestern och hur man jämför vem som har mest mejl i inkorgen. Det där är naturligtvis hemskt att behöva lyssna på och man vill gärna tro att det är en jargong som inte riktigt stämmer. Att man liksom förväntas att känna så, för att alla pratar i dessa termer. Man är naturligtvis själv delaktig i denna sociala procedur. Den är omöjlig att fly ifrån, hur gärna man än vill.

Därför var det skönt att få börja första dagen med bostadsdagar i Gävle. Ja, skönt kanske inte är riktigt rätt ord, men det var bättre än att sitta på ett kontor och beta av inkorgen. Är det inte så att jag egentligen gillar att beta av inkorgar?

Hur man checkar in på hotell som heter Park inn, hur man får en plastbricka med ens namn på, hur man sedan man hälsar på kollegor som berättar om deras Spaniensemester, hur man då kontrar med sin egna dagar i Berlin. Lite som fikarummet. Men det där kan man ju inte skriva om: Fikarummen. Semestersnack. Gävle, däremot, tror jag man kan skriva om under bostadsdagarna. Frågan är om Gävle någonsin annars går att skriva om (annat än när bocken brinner). Är inte, uppriktigt sagt, Gävle staden utan popkulturellt kapital. För vad förfogar de över, Di Leva och en insprängd Jakob Hellman-vers i en Persson Pack-låt. Och hur kan man då vilja besöka staden och sedan skriva om den?

När jag försöker lansera en sådan halvtänkt tes via sms får jag till svar att Gävle är den mest generiska staden i Sverige, och att allt liksom kan samlas i Gävle. Jag förstår inte riktigt vad hon menar, men hinner inte svara förrän jag somnar. Vaknar först i Stockholm med Phillip Roths runkroman ”Portnoys besvär” på magen. Ja, fast i Stockholm är jag inte än. Jag är ju i Gävle och jag lyssnar på bostadspolitiska forskarrön i Filmstadens salonger. Det är väl sådär kan man tycka, men plötsligt väcks jag i min mikrosömn av att en äldre man i välsansat vitt skägg börjar prata om Myrdal.

Ja, egentligen pratar han ju barnrikehus, men de kallas också för Myrdalshus. Och visst skulle namnet Myrdal vara ett gott skäl till att jag vaknade till. Det är ju intressant i sig: när Myrdal nämns. Makarna Myrdal. Jan Myrdal. Nästan allt med Myrdal. Men det var alltså inte därför, utan för att Hammarbyhöjden nämndes. Jag bor där och då lystrar man gärna litet extra när Hammarbyhöjden plötsligt blir ett exempel på de barnrikehus som skapades av Familjebostäder för 70 år sedan. Hur det hela började där. Barnrikehus i Hammarbyhöjden. Det hela handlade om att dit vill vi inte tillbaka, till barnrikehusens tid. För var det något den äldre mannan med vitt, välansat skägg mindes av sin barndom, så var det att när han växte upp i, var det Sundbyberg?, så fick man en reprimand från mamma och pappa om man till äventyrs fick för sig att leka med barnen i barnrikehusen. De hade boendestigma.

Och passade vi oss inte för att urholka allmännyttan ännu mer så riskerar vi att återigen få en särskild boendeform för de allra fattigaste. Allmännyttan måste vara så stor att man liksom spär ut det tunga sociala bagaget med svenssons. Det var vad mannen med det vita, välansade skägget sa. Han sa det mycket bra och jag höll naturligtvis med.

Samtidigt som jag satt där och med skon rullade ett popcorn (troligen kvar från gårdagens Pirates of the caribbean-föreställning) under min handsydda Paul Smith-sula, tänkte jag mig på hur man idag river plast och korkmattor från dessa före detta barnrikehus i jakt på plank. För trägolv vill som bekant alla ha i sina bostadsrätter (och olivgröna väggar?). Jag minns nu hur jag i salongen i Gävle tänkte att det där med att barnrikehusen nu till stora delar är bostadsrätter i Hammarbyhöjden, det är något som man borde blogga om. Jag borde verkligen göra det någon gång. Frågan är bara hur man skriver något intressant om det?