Påklädd passion

Mot södern är en sådan där film som man på förhand vet att den kommer att diskuteras på kultursidorna. Och visst har den diskuteras. Det är manlig sexism och det är kvinnlig sexism och det är för och det är emot. Och det är väl bra. Jag kan som Karolina Ramqvist göra en poäng av att när sexturism ska skildras på kvinnors villkor ska det vara kärlek. Och när manlig sexturism visas ska det vara sex. Det är naturligtvis typiskt.

Men det som kanske är mest anmärkningsvärt med Mot Södern är att den är påklädd. Ja, inte helt påklädd, för filmen utspelas på Haiti och där är det väldigt varmt så särskilt påklädd är man aldrig. Men naken, nej, det är man knappt när man ligger med varandra. Och har man som vit medelålders kvinna sex med en svart underårig man på en strand, så har man det i mörkret och med kameran på tryggt avstånd från akten. Inte en kåt scen i en film som bland annat ska skildra kvinnlig sexturism.

Detta ger filmen trovärdighetsproblem och mycket riktigt bryr man sig inte om en enda karaktär. Den funkar som diskussionsunderlag, men som film betraktat är det mycket mediokert. Något förvånande eftersom jag gillade både Laurent Cantets ”Överflödiga människor” och ”Time-Out”. Eller blev jag kanske lurad tidigare? Var inte Överflödiga människor en kliché på klassresan och var inte Time-out, om man ska vara helt uppriktig, en smått pinsam pastisch på ”Motståndaren”?

Jag är oavsett det övertygad om att Kerstin Thorvall, precis som jag, inte anser att Mot södern är något att hetsa upp sig över.