Ofrivillig golfare

Efter middagen på Stockholms kanske bästa italienska restaurant, Los Scudetto, skulle kvällen så att säga avrundas på Pet Sounds bar. Som vanligt är det som att förflyttas till en audition för ett Morrissey-omslag på 90-talet: idel män på dryga 30 år som i rockabillyfrisyr och tatuerade armar dricker Starobrno med något livstrött blick.

Efter ett par öl i baren där en polsk tolk underhöll mig med anekdoter om vita Lacoste-shorts i Provance, kom ett par av Morrissey-männen fram.
- Vad har du för handikapp?, frågade en av männen och tittade på mina byxor.
- Ursäkta, vadå handikapp, frågade jag.
En vägg av ölfylla slog emot mig.

- Ja, du spelar väl golf?, sa den andra killen som liksom stod ett steg fram när han sa det med ett snett leende - ett sådant där leende som i fyllan snarare blir ett trasigt leende än ett litet lurigt, ironiskt.
- Jaha, nej, men jag tänka mig att det ser ut så, sa jag och försökte låta road.
- Ja, klart du spelar golf, vad har du för handikapp? Kom igen, berätta!
- Nej, jag är ledsen, jag har tydligen bara den dåliga smaken att klä mig som Jesper Parnevik just i dag.

Något oroad frågar jag mitt sällskap om jag ser golfig ut. Jag ser väl inte ut som Johan Lindeberg-stajlad golfspelare, på riktigt?
Nejdå, det gjorde jag visst inte, även om de kunde förstå kopplingen. Och jodå, det är stor skillnad på ett par rosarutiga byxor av Paul & Joe och ett par motsvarande av J Lindeberg, det höll de med om. Det går ju inte jämföra. Alls. Det ser man ju om man tittar noga på rutmönstret. Gör inte alla det?
En kvart senare ropar männen, som nu är på väg ut från baren, i ofrivillig kanon:
- Hejdå golfaren!