Bilingual bön

Igår när jag kom hem efter en ursäkt till springtur (min löpmoral är låg när inte Mattias springer bredvid i skateboardoutfit och med orienteringskarta i handen) möttes jag av att en knästående turk med blicken mot balkongen. Han tillbad Allah ackompanjerad av Pet Shop Boys Bilingual på hösta datavolymsnivå. Han hade lagt ut sin orientaliskt mönstrade bönematta på parketten. Jag tog instinktivt ett steg bakåt, som om faktumet att jag för tre sekunder sedan ramlat in i lägenheten skulle kunna parera det med att smyga extra försiktigt. Efteråt. Hur kan jag, när jag vet hur beskedlig denna turkiska gäst är, låta Pet Shop Boys störa hans heliga bönestund. Jag hade glömt att han överhuvudtaget bad. Att han ens var religiös. Kanske stördes han inte så mycket, försöker jag övertyga mig själv, jag menar, han är ju liberal i sin politiska uppfattning och gillar säkert bögdisco. På flera sätt sympatiserar han ju med den europeiska välfärdsliberalismen. Gillar man inte Pet Shop Boys då?

Litet senare under kvällen tittar den turkiska ynglingen upp från sin dataskärm, och frågar försiktigt vad det var för musik jag spelade för honom när jag var ute och sprang. Pet Shop Boys, svarar jag blixtsnabbt. Pet Shop Boys, det är från deras skiva Bilingual. Jaha, svarade han, jag tyckte att det lät bekant. Är de från Sverige, fortsatte han samtidigt som han hällde upp ännu ett glas Coca cola och skar upp en skiva av sitt vita bröd. Jaha, nej, de är britter, de är från England. Känner du inte till dem?

Nej, men mina turkiska vänner brukar kalla sådan där mjuk musik för gay rock.